Nöjesnytt Helsingborg 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS TH
E VATICAN TAPES Regi: Mark Neveldine I rollerna: Peter Andersson, Olivia Taylor Dudley, Michael Peña GLADA HÄLSNINGAR FRÅN MISSÅNGERTRÄSK Regi: Lisa Siwe Med: Martina Haag, Ola Rapace, Sofia Ledarp med flera. nnnnn En singeltjej från Stockholm inleder en osannolik relation med en norrländsk renskötare, i filmatiseringen av Martina Haags roman. Men hon har en baktanke: att bli gift för att få adoptera ett barn. "Den korkade stockholmaren" är en tacksam stereotyp på film. Biobesökare över hela landet kan finna gemenskap i uppfattningen om att människor som bor i huvudstaden är ytliga, inkrökta och oförskämda mot alla som bor utanför tullarna. Sanningen är förstås att de flesta som bor i Stockholm är uppvuxna någon annanstans och att de är som folk är mest – ömsom dumma, ömsom snälla. Några sådana nyanser finns dock inte att finna hos Nadja, huvudperson i den romantiska komedin "Glada hälsningar från Missångerträsk". Hon är fördomsfull, förvirrad och helt främmande inför konceptet "kläder efter väder". Martina Haag spelar huvudrollen i filmatiseringen av hennes roman på temat barnlöshet. Nadja är 44 år och singel, och väntar på att få adoptera ett barn från Kina. Men så ändras plötsligt reglerna så att bara gifta par får adoptera, och Nadja får 30 dagar på sig att skaka fram en äkta man innan drömmen om ett barn krossas för gott. Men i Stockholm finns inga lämpliga män. I stället åker Nadja till Missångerträsk, den lilla byn i Norrbotten där hennes syster bor med man och barn. Hon lovar att se efter systerns rullstolsburne svärfar (en skönt sur Bert-Åke Varg) och tussas i gengäld ihop med den deppige renskötaren Jocke. Han – liksom hela biopubliken – tycker att hon är en fjompig storstadsbrutta. Men kärlek uppstår så klart till slut. "Glada hälsningar från Missångerträsk" lyckas med konststycket att vara både osannolik och småtråkig. Med fåniga replikväxlingar och papperstunna rollfigurer sjabblar filmen helt bort Martina Haags och Ola Rapaces naturliga charm – med undantag för en ganska rar kärleksscen i en spartansk fjällstuga. Slutscenens renodlade buskis (tänk "Ett päron till farsa" på Skansen) utgör dock den definitiva dödsstöten. KARIN SVENSSON BLACK MASS I rollerna: Johnny Depp, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson med flera Regi: Scott Cooper nnnnn Gangstern James Bulger var ökänd i Boston på 1970-talet. Med isblå blick och ett högt hårfäste skildras han förtjänstfullt av Johnny Depp, som skakar liv både i sin karriär och i denna "Maffiabröder"-light. James "Whitey" Bulger är en vid det här laget vithårig livstidsdömd gammal gangster med väldigt många liv på sitt samvete. Johnny Depp är en snudd på avdankad gammal skådis med fäbless för roller som kräver maskeradutstyrsel. I föreningen av dessa båda herrar föds ett nytt klassiskt Depp-utseende samtidigt som skådespelaren närmast mirakulöst svingar sig tillbaka till en relevant position. Johnny Depp är nämligen riktigt bra som den psykotiske ledaren för den kriminella Winter Hill-ligan i södra Boston. Med isblåa ögon, högt hårfäste och dåliga tänder gör han med en nervig intensitet den här i övrigt ganska medelmåttiga "Maffiabröder"-inspirerade filmen lite spännande. Hans nästan omänskliga utstrålning krockar mot resten av den brundassiga realismen på ett intressant sätt. "Black mass" handlar om hur den redan straffade irländske smågangstern James Bulger gjorde en hemlig deal med FBI, via sin gamla barndomsvän agenten John Connolly. Bulger blev en strategisk informationskälla för FBI i kampen mot den italienska maffian i Boston. I gengäld fick Bulger verka ostörd. Han är snäll mot tanter och barn men dödar motståndare och förrädare utan att blinka. När Bulger så småningom blir den mest kriminellt belastade personen i Boston börjar FBI svettas och filmen igenom får horder av gubbar i polisonger det hett om öronen, på båda sidor lagen. Ensemblen består av idel proffs, som Benedict Cumberbatch, Peter Sarsgaard och Kevin Bacon och ändå svänger det aldrig riktigt om "Black mass". Den tar sats flera gånger men det mesta landar i halvmesyr. De få kvinnorollerna bidrar med lite nödvändig friktion men många viktiga relationer utvecklas aldrig. James Bulger är till exempel bror till en av stadens viktigaste politiker. I en bättre film hade den intrikata blandningen av blodsband, makt och kriminalitet spelats ut ordentligt. MIRANDA SIGANDER EVEREST I rollerna: Jake Gyllenhaal, Kiera Knightley, Josh Brolin med flera Regi: Baltasar Kormákur nnnnn Ett svindlande klätteräventyr förvandlas till en tragedi. Denna sanna historia om en misslyckad Mount Everest-expedition 1996 blir snabbt en skamlöst gripande och provocerande prövning på olika nivåer. När klättrandet på Mount Everest blev kommersialiserat i början av 1990-talet började tillströmningen av äventyrare med stora plånböcker. "Everest" antyder kritiskt att många av dem som nu testar sina förmågor inte borde vara där alls. För en person med exakt noll äventyrslusta i kroppen är det provocerande svårt att förstå vad som lockar överhuvudtaget med syrebrist, iskyla, livsfarliga passager och snöstormar. När vinden viner som värst och diverse högmodiga klättrare börjar frysa ihjäl i "Everest" är det lätt att börja skaka på huvudet och tänka "det är ingen som tvingar er, dårar". Men eftersom så många dog den där olycksaliga dagen i maj 1996 blir filmen, faktiskt skamlöst gripande ändå. Till "Everests" försvar måste sägas att den också gör sitt bästa för att förklara varför folk lockas av att bestiga berget. Som för övrigt alltid har sista ordet, får man veta i en ödesmättad dialog i inledningen. Det isländska registjärnskottet Baltasar Kormákur ("2 guns") greppar tag om skönheten uppe på vidderna och beskriver en aktivitet som kräver total närvaro, långt ifrån vardagens mer nyanserade tillvaro. På berget måste man sätta foten på rätt ställe. Andas. Röra sig framåt. Nej, det är inte jättekul att se på film men det uppvägs av att miljöerna blir extra tjusiga och svindlande obehagliga i 3D. Eftersom filmen delvis är inspelad på plats i Nepal och vid baslägret på Mount Everest föds en känsla av realism redan från start. Skådespelarna då? Idel stjärnor som Jake Gyllenhaal, Josh Brolin och Keira Knightley, hamnar raskt i skymundan av den verkliga huvudpersonen, berget självt. Dels rent praktiskt eftersom de till stora delar är väl dolda bakom lager på lager av funktionsmaterial. Dels är det ett stort persongalleri i omlopp uppe på berget. Säkert realistiskt skildrat men det gagnar inte filmen när det blir svårt att hålla reda på vem som egentligen är vem. MIRANDA SIGANDER nnnnn Det blir oväntat roligt när superproffset Peter Andersson kanaliserar sin inre Max von Sydow. I övrigt är den här urvattnade exorcistrullen mest ofrivilligt komiskt, när den inte är rätt och slätt trist. I Vatikanstaten sitter två bekymrade kardinaler. De anar att en ny, ond tid är här. Faktum är att självaste Antikrist verkar vara på intåg. Beviset? Ett stycke videofilmat psykologsamtal där en ung kvinna under en millisekund blir som förbytt. I en bildruta framträder en demonliknande varelse. Kardinalerna behöver inte mer för att slå fast att nu är goda råd dyra. Att de spelas av skickliga svenske skådespelaren Peter Andersson och Djimoun Hounsou ger filmen en hyfsad start. Men så fort "The Vatican tapes" lämnar Vatikanen går all småeggande mystik upp i rök, för att ersättas av en tillkämpad "skräckstämning" som aldrig övertygar. Filmen gör nämligen en u-sväng tillbaka i tiden, där vi får möta den amerikanska Angela, hon på videobandet, innan hennes hyfsat alldagliga liv tar en ny vändning. På sin 25-årsdag skär hon sig så allvarligt i fingret att hon måste uppsöka sjukhus. Efter mycket om och men insjuknar hon i en mystisk åkomma, hamnar i koma, tillfrisknar men blir inlagd på psyket. En ihärdig korp dyker upp och snart slutar Angela att tvätta håret och så börjar hon tala på ett mystiskt språk samtidigt som folk i hennes närhet dör på våldsamma sätt. Och inte en enda gång blir det läskigt. Filmskaparna måste ha märkt den totala bristen på spänning och i ett desperat räddningsförsök börjat experimentera med snabba klipp, extrem ljussättning, slängt in lite överflödiga övervakningskameravinklar, ja i stort sett vilka knep som helst för att skaka liv i filmen. Det blir en seg upplevelse där genrens alla klyschor bockas av. Precis när man tror att filmguden har övergivit en så tittar Peter Andersson tillbaka in i filmen och börjar skvätta vigvatten så demonen fräser. När han äntligen ger alla exorcistfans vad de vill ha räddar han åtminstone finalen, som slutar lite annorlunda än förväntat. Men man blir alltför prövad på vägen dit. MIRANDA SIGANDER 58 | nöjesnytt