Omtanke 1
På enheten för ensamkommande barn i Sigtuna arbet
ar åtta handläggare, två chefer och två samordnare. Samtliga finns presenterade med foto i väntrummet. – Man måste förklara om och om igen. Vi kan inte förvänta oss att de som flytt hit ska veta hur systemet fungerar. Tänk om du själv hade kommit till t ex Gambia och direkt ska förstå hur deras lagar och rättsystem fungerar, det är ju inte realistisk! Dessutom är personerna som flytt ofta svårt traumatiserade, ibland klarar de inte ens att prata. Folk lämnar ju inte sitt hem självmant... ROSHNA BERÄTTAR om många, ofta tunga, anhörigsamtal med barn som kommit med till exempel en morbror eller far12 | www.ssil.se bror till Sverige, och sen inte förstår att de måste skiljas åt. – Vi vill ju inte separera dem, men ibland måste vi för barnets bästa. Det är också sorgligt att se hur en del släktingar som lovat barnet bostad sedan backar när de inser att de inte skulle tjäna så mycket pengar som de trodde. Då är det hårt att se barnens besvikelse över sveket. Roshna berättar utan omsvep att hon gråtit mycket på grund av tunga möten, särskilt när hon var ny på enheten. Men tack vare bra stöd från cheferna och den varma, familjära och skämtsamma stämning som råder på kontoret har hon aldrig känt att pressen blivit för stor. – Men visst är det ett oerhört tufft jobb. Särskilt att möta dem som fått avslag på sin asylansökan eller fått en oönskad placeringsort. Drogproblemen är också stora i de här grupperna. Att känna att allt är hopplöst, inte ha något att göra och ha chans till snabba pengar är en dålig kombination. Jag minns särskilt en ung kille, han var från Somalia och hade blivit placerad på ett behandlingshem eftersom han hade drogproblem. Men han stod inte ut på boendet, kände sig instängd och