Nöjesnytt Helsingborg 1
Kontroversiell, frispråkig och med till synes grä
nslös talang. Timbuktu vägrar gå redan upptrampade stigar och fortsätter skapa både banbrytande musik och alternativa tankesätt. Nu är han aktuell med nya, hyllade plattan För livet till döden och den 15 juli spelar han tillsammans med Damn! på Sofiero Slott i Helsingborg. S vensk hiphop har förmodligen aldrig varit bättre än den är idag. En av orsakerna till detta är tveklöst Jason Michael Bosak Diakité, eller Timbuktu, som han är mer känd som. Genom en lika brokig som framgångsrik karriär har han kanske mer än någon annan artist satt gränserna för vad som går och inte går att göra i hiphopväg i det här landet. Timbuktu släppte sitt första album T2:Kontrakultur – en mastig dubbelmacka med en skiva på svenska och en på engelska – år 2000 och det stod redan från början klart att det här var en talang utöver det vanliga. Med The Botten Is Nådd från 2003 fick han inte bara sitt stora genombrott; han skapade även en modern svensk hiphopklassiker, precis som med uppföljaren Alla vill till himmelen men ingen vill dö. Sedan dess har han fortsatt att leverera fantastisk musik och texter som, enligt det Martin Luther King-pris han mottog 2010 ”bygger broar mellan människor”. Med senaste albumet För livet till döden visar han också att svensk hiphop ligger i framkant, även i jämföreles med de amerikanska kollegorna. Jason Diakité föddes och växte upp i Lund, med amerikanska föräldrar, varav pappan var svart och mamman vit. Pappa Madubuko Diakité är en välkänd och respekterad forskare i området mänskliga rättigheter och det är väl ingen djärv gissning att mycket av Jasons patos kommer därifrån. Han har själv vittnat om en uppväxt med utanförskap, där ett av de första namn han fick leva med var ”negerjävel” och där mobbning och slagsmål var vardagsmat. Så småningom fann Jason sin tillflykt i pappans böcker och vinylsamling och vid 14 års ålder fick han De La Souls 3 Feet High And Rising i födelsedagspresent. Där föddes hans 16 | nöjesnytt kärlek till hiphopen och till en värld där han för en gångs skull kände sig hemma. Åtminstone till en början. – Det fanns en tid när jag levde för hiphop och ratade allt annat. Men någonstans insåg jag att jag förlorade på att alltid ha taggarna utåt och bara umgås med såna som jag själv. Livet är fullt av smaker, varför käka banan varje dag?, berättade Timbuktu för Mats Bax i en intervju på dennes blogg. Hiphopen gav Jason ny styrka och bakom micken hittade han en identitet, stavad Timbuktu, och med hjälp av penna och papper fann han också ett nytt utlopp för alla de tankar han bar på om orättvisor, människovärde och medmänsklighet. Jason har aldrig gjort någon hemlighet av att musiken varit en sorts terapi och att han haft sina egna demoner att brottas med. Som alla på något sätt tagit sig uttryck i musik. Men även om många av hans texter är sprungna ur ilska och frustration lyser glädjen och hoppet alltid igenom i hans låtar. – Det är typiskt nordeuropeiskt att musik ska vara svår och allvarlig, lika melankolisk som vår natur. Den inställningen har jag fastnat för. Jag hade gått itu om jag gjort ledsen musik när jag mådde som jag gjorde, säger Jason till Mats Bax. Ibland är nyttigt att se sina misstag tryckt i svart på vitt. Som med kokainet. Jag visste att det var en dum grej när jag gjorde det, men tänkte ”fuck det, det här är min ensak”. Min första instinkt när det kom ut var att lämna landet, jag blev så förbannad på kvällstidningarna, men i slutändan är det ju enbart mitt fel. Jag insåg hur mina handlingar påverkar dem jag älskar, och det var bra att tvingas prata med mina föräldrar om det. Jag ville inte vara den människan längre. 2014 är Timbuktu populärare än någonsin. Genom sin insats som programledare i Sveriges Radios Musikhjälpen och som deltagare i TV4:s Så mycket bättre har han nu en status inte bara som hiphopens främsta företrädare i Sverige, utan även som en man som står upp för de svaga och som inte är rädd för att säga sin mening. När han tog emot Fem I tolv-rörelsens antirastistpris i december förra året sa han exempelvis så här i sitt tacktal: –Angrepp på mig på grund av min hudfärg är inte främlingsfientlighet, utan rasism. Men jag älskar Sverige, jag kommer att leva i Sverige och jag kommer att dö i Sverige. ■ I AFRIKA ÄR MUSIKENSOM SOLSKEN OCH NÅGOT ATT SAMLAS KRINGOCH HÄMTA STYRKA UR. TEXT: OLA KARLSSON FOTO: FREDRIK ETOALL