Nöjesnytt Jönköping 1
frossa i film & serier När man av en eller annan
anledning måste stanna hemma och inte kan, eller orkar, göra något annat än att ligga i soffan så måste man ha lite förströelse för att inte gå under av leda. Nöjesnytt har därför listat några av de bästa tv-serierna och filmerna just nu. FILMER A HOUSE OF DYNAMITE (NETFLIX) Som sagt, Jason Clarke är överallt numera, så även i A House of Dynamite, som fått lysande recensioner. Inte så konstigt kanske, när Kathryn Bigelow (The Hurt Locker, Zero Dark Thirty, K19 Widowmaker) står för regin. Den här gången tar hon sig an världens undergång, eller åtminstone vägen dit. I A House of Dynamite har mänskligheten 18 minuter på sig innan en atombomb hotar att förstöra vår planet och även om inte idén i sig är den mest originella för en film hanterar Bigelow det på sitt alldeles egna sätt. Resultatet är något av det mest nagelbitande jag upplevt framför dumburken. Att allt sker i realtid, under 18 av de mest skräckinjagande minuter som upplevas kan, berättat ur olika perspektiv är kort sagt genialt. Det är extremt realistiskt, inte minst ur de rent emotionella aspekterna som utmålas. Och just, Rebecca Ferguson är med, och hon är också skitbra, precis som Jason Clarke. SPRINGSTEEN: DELIVER ME FROM NOWHERE (PÅ BIO) Scott Cooper kan onekligen göra filmer om musik. Hans debut Crazy Heart belönades inte bara med en Oscar via Jeff Bridges huvudroll, den vann också för bästa originallåt i Fallin’ & Flyin’. När Cooper nu tar sig an Bruce Springsteen är han också smart i att han väljer att inte göra det som en ren biografi. Istället fokuserar han på åren 1980-1982, åren mellan genombrottet med The River och den nedtonade, nästan demoaktiga uppföljaren Nebraska. Smart för att det är oväntat, och smart för att det är en av de viktigaste perioderna i Springsteens karriär, både på det musikaliska och det personliga planet. Jeremy Allen White, känd från The Bear, är naturligtvis ett kongenialiskt val för huvudrollen; han har alla de fysiska attribut som utmärker Springsteen och han är den typ av skådespelare som inte lämnar någonting åt slumpen. Den vanliga frågan när man gör en spelfilm om en artist eller en grupp är om någon utanför fanskaran kan uppskatta den? I det här fallet är det nog tveksamt, men för oss inbitna fans är Deliver Me From Nowhere en fullkomligt briljant film. ONE BATTLE AFTER ANOTHER (PÅ BIO) Precis som i fallet med Kathryn Bigelow är förväntningarna, med rätta, höga när Paul Thomas Anderson (There Will Be Blood, Boogie Nights) gör en ny film. Men där Bigelow har sin genre, där hon känner sig trygg, väljer Anderson alltid ett nytt ämne och nya stilgrepp varje gång. One Battle After Another kanske kan beskrivas som en actionkomedi, men det finns fler lager än så. Ryktet säger att den mästerliga Midnight Run från 1988 låg till grund som inspiration för One Battle After Another och det är inte svårt att förstå efter 162 minuter non stop action. Men bakom alla biljakter, shootouts och politiska intriger döljer sig också en satirisk ton, som Leonardo Di Caprio, Sean Penn och resten av ensemblen förvaltar på ett strålande sätt. Allt under Paul Thomas Andersons fingertoppskänsliga överinseende, så klart. TV-SERIER THE HACK (SVT PLAY) I The Hack vävs historierna om den största brittiska tidningsskandalen i modern tid och den största olösta mordutredningen i brittisk historia samman till utsökt effekt. De båda fallen går in i varandra på många sätt och även om det kan vara svårt att hänga med i svängarna ibland är det en sällsynt fascinerande, och skrämmande, historia om makt, korruption och medias roll i våra liv. The Hack använder sig av lite ovanliga berättarknep – mycket pratande direkt in i kameran till tittaren – men när man väl vant sig vid detta, och den torra brittiska humorn kickar in, förstår man upplägget och är ohjälpligt fast. David Tennant som den grävande reportern Nick Davies och Robert Carlyle som kriminalintendent Dave Cook är (som vanligt) fullständigt lysande, precis som resten av ensemblen. Omistlig tv-underhållning. I JULIES NAMN (SVT PLAY) Precis som The Hack bygger I Julies Namn på ett äkta, väldigt uppmärksammat rättsfall; ett fall som dessutom så småningom skulle komma att ha påverkan på hela det brittiska rättssystemet. Ann Mings dotter Julie försvinner plötsligt en dag 1989. Polisen är måttligt intresserade och tre månader senare hittar Ann själv dottern död. En man åtalas för mordet, men frikänns på grund av en rad teknikaliteter och skyddas därmed av lagen om dubbel lagföring. Ann inleder då en lång kamp om en ändring av denna föråldrade lag, mot alla odds. I Julies Namn sticker ut i true crime-genren på flera sätt, men framför allt för att den mänskliga aspekten, ur brottsoffrens perspektiv verkligen får ta plats. Lägg därtill briljant skådespeleri och manus över hela linjen och man inser snart att britterna är bäst på true crime. DOWN CEMETARY ROAD (APPLE TV+) Om du som jag sett trailern till Down Cemetary Road och på grund av den blivit osugen på att följa serien kan jag meddela att den inte är det minsta rättvisande. Trailern känns nästan lite pajig, med en överspelande Emma Thompson och nästan buskis-aktiga scener. Serien är dock långt ifrån pajig (och så långt från buskis man kan komma) – istället är den något ganska typiskt från att komma från Slow Horses-skaparen Mike Herrons penna; rappt, smart, osentimentalt och med en god portion svart humor. Emma Thompson balanserar visserligen på slak lina i sitt spel emellanåt, men lyckas på något sätt alltid hålla sig på rätt sida gränsen. Vilket faktiskt även gäller för själva intrigen. I sutänden en ytterst sevärd thrillerserie. DEXTER: RESURRECTION (SKYSHOWTIME) Dexter: Original Sin, som handlar om Dexter Morgans första stapplande steg i sin seriemördarkarriär, var i all väsentlighet en gruvlig besvikelse. Dexter: New Blood var snäppet bättre, mycket tack vare att Michael C Hall var tillbaka, men där trodde vi väl att franchisen skulle ta slut. Speciellt eftersom Dexter ”dog” i sista avsnittet. Nu är det ju inte alltid så enkelt i tv-serievärlden, och det ska vi i det här fallet vara glada för. Dexter: Resurrection, där Dexter Morgan ”återuppstår” från de döda, är nämligen en av de mest vitala spinoffs-/fortsättningsserier jag sett. Manuset är nästan lika piggt och oförutsägbart som i originalserien och Michael C Hall verkar uppenbart taggad på att få ikläda sig rollen som världens mest älskade seriemördare. Ytterligare en säsong är redan beställd av SkyShowtime. Gött. MURDAUGH – DEATH IN THE FAMILY (DISNEY+) Jag måste erkänna att jag läst, lyssnat på och sett det mesta om det bisarra fallet om Murdaugh-dynastin sedan tidigare i form av böcker, poddar och dokumentären och därför inte hade några högre förväntningar på denna dramatisering. Framför allt inte när den släpptes på Disney+. Men, det här är bra. Riktigt bra, till och med. Jason Clarke, som verkar vara med i var och varannan film och tv-serie just nu (undvik dock The Last Frontier på Apple TV+ för allt i världen!) porträtterar den fullkomligt vidrige patriarken Alex Murdaugh med sådan ackuratess att man bara vill slå honom på käften. Extra plus för att Disney inte backat för alla gruvliga detaljer i denna osannolikt osmakliga historia. n TEXT: OLA KARLSSON