Hemma i HSB Uppsala 1
INSPIRATION Att heja och småprata kräver så lite
men betyder så mycket Det finns eldsjälar som ordnar fikaträffar, julfester och morgonjympa på gården. Men alla har inte samma starka gemenskap där de bor. Vi har tagit en titt på vilka alternativ som finns för den som känner sig ensam, och betydelsen av ett socialt sammanhang. TEXT Kristina Tilvemo FOTO Shutterstock D et kom ett samtal till redaktionen. En medlem i HSB Uppsala hade reagerat på vårt reportage om ”Grannar med gemenskap” i Hemma i HSB 2, som kom ut i juni. Mannen, som var i åttioårsåldern, kände sig både besviken och nedstämd av läsningen, eftersom han själv aldrig hade upplevt någon gemenskap bland grannar under alla år som han har varit medlem i HSB och bott i sin lägenhet. Vi bestämde oss för att skriva om problemet, som motvikt till alla reportage om föreningar som fungerar. För visst ser det olika ut, och alla har inte den där eldsjälen som hejar och tar tag i aktiviteter. I synnerhet inte under covid-19-pandemin, som än mer har förstärkt ensamheten och bakbundit alla försök till närmare kontakt. Så hur gör man när ensamheten slår till, och alla andra verkar ha fullt upp? Låt oss börja med att slå fast att människan som art är ett flockdjur. Biologiskt är vi gjorda för gemenskap, och alltsedan jägartiden, när människor vandrade runt på savannen för sisådär 150 000 år sedan, har vi levt i flockar på cirka 150 personer, visar forskning. Det betyder att vi, för att må bra, behöver samtal och lek där vi blir sedda och lyssnade på av andra. ”VI BESTÄMDE OSS FÖR ATT SKRIVA OM PROBLEMET, SOM MOTVIKT TILL ALLA REPORTAGE OM FÖRENINGAR SOM FUNGERAR.” HEMMA I HSB 4.2020 / Uppsala