Nollelva 1
Temadagar som gör det värt att fira! Gustaf & Vik
tor Norén Hymns to the rising sun Storyn om Mando Diao kan ni säkert: skinnjackerockarna från Borlänge som sedermera bytte spår och fick ett stort folkligt genombrott med Frödingtolkningar innan det började knaka i fogarna och ena frontfiguren Gustaf Norén hoppade av. Gustaf har även två bröder, Carl och Viktor, som tidigare spelade i bandet Sugarplum Fairy. Och nu har alltså Gustaf och Viktor börjat göra musik ihop. Hur ska det gå, undrar säkert de som sett och hört Gustaf i olika intervjusammanhang de senaste åren och tänkt att han verkar vara väldigt... ja, “egen” skulle vi kunna kalla det. Jodå, Gustaf har en udda personlighet men när det gäller att göra musik så vet han minsann vad han sysslar med. Det visade han i Mando Diao och det visar han här i duon med brorsan. Musiken kan beskrivas som mjuk pop men har inslag av såväl folkmusik som dansgolv. Men det dominerande intrycket är hur silkeslent och smekande det låter. Sången är mjuk, ljudbilden är mjuk, melodierna är mjuka. Som lyssnare känner man sig inbäddad i bomull och vill bara ligga kvar där och mysa. Här finns låtar som höjer sig över mängden, men i längden blir plattan lite väl utslätad och man börjar sakna något vasst som en kontrast till alla de mjuka kanterna. (TP) Bon Jovi 2020 “Living on a prayer”, “You give love a bad name”, “Bad medicine”, “Dead or alive”...jodå, Bon Jovi har haft en rad rejäla hits genom åren. De är ett sådant där härligt hårdrocksband som man blir glad när man hör och de har refränger man gärna vrålar med i. Men lika sant som att Bon Jovi förtjänar sin plats i historieböckerna, lika sant är att de inte känts relevanta på 25 år. Redan i skarven mellan 80- och 90-talet när grungen gjorde sin entré började New Jersey-gruppen kännas passé, men de lyckades ändå samla ihop sig och återuppfann sig själva med plattan “Keep the faith” 1992. Men det var också sista gången som Bon Jovi kändes musikaliskt spännande. Nu skriver vi 2020 och även om Bon Jovi känns helt ute så har vi lärt oss att det alltid finns plats för åldrande rockband som fortsätter lira precis som om tiden stått stilla. Bon Jovi har inte lockat nya fans på decennier men de finns fortfarande där för de gamla. Och det är jag helt okej med, men det gör dessvärre inte “2020” till en bra skiva. Bon Jovi har alltid varit ett ganska mesigt band och det fortsätter de att vara här på sitt femtonde album. De varvar bredbent amerikansk rock med mjuka ballader och det låter helt ointressant. Klyschiga texter och en ljudbild som kändes förlegat redan för 20 år sedan. Men det spelar liksom ingen roll, det är Bon Jovi vi snackar om och då är det lätt att ha ett visst överseende. (TP) Corey Taylor CMFT För ett år sedan släppte Slipknot sitt sjätte album “We are not your kind”. Det var rätt intetsägande. Och det tycks även bandets sångare Corey Taylor hålla med om för nu väljer han istället att släppa en soloplatta för att visa var skåpet ska stå. Den skiljer sig rätt mycket från det Slipknot sysslar med. Istället för hårdrock med smattrande trummor och ond attityd levererar Corey ganska ordinär amerikansk rock, även om han ibland kryddar sin musik med både rapmetal och ganska hårt mangel. Och en hel del annat också förresten. Från folkmusiktoner, akustiska gitarrer, baktakter, gitarrsolon från 80-talet, gubbrock från 70-talet, handklapp, pianoballad, västkustpunk och någon slags rännstenskabaré. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här plattan. Ofta sitter jag och tänker: wow, det här är ju riktigt bra. Men så slänger han in något knasigt inslag och så sitter man där och skakar på huvudet igen och suckar: nej, nej, nej. För varje bra låt kommer det en riktigt dålig. För varje snygg lekfullhet kommer det något halvflamsigt trams. För varje gång man tycker att Corey Taylor är med i matchen kommer något som gör att man inser att han har noll koll. Vissa låtar är till och med så mesiga att det bara är en tidsfråga innan de kommer i svenska dansbandsversioner. (TP) Temadagar är ypperliga tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 25 OKTOBER FN-dagen 27 OKTOBER Alla svärmödrars dag 31 OKTOBER Halloween 1 NOVEMBER Allahelgonadagen 4 NOVEMBER No hate day 7 NOVEMBER Kladdkakans dag 8 NOVEMBER Fars dag 13 NOVEMBER Viktor Olsson Allt jag ville säga I Sverige tycks vi ha ett osinligt behov av gulliga gitarrkillar som sjunger om känsliga saker till härlig popmusik. Vi behöver våra Ted Gärestad, Jacob Hellman och Håkan Hellström. Riktigt på den nivån är kanske inte Viktor Olsson. Han kan snarare jämföras med killarna på nivån under, ni vet: de där som under åren hetat saker som Lasse Lindh, Thomas Stenström, Love Olzon och Ulrik Munther (som för övrigt gav ut en platta med just namnet “Allt jag ville säga” 2015). Musiken är på intet sätt unik eller nyskapande. Det handlar kort och gott om habil popmusik, så snäll och tidlös att såväl mamma som mormor skulle beskriva den som “trevlig”. Inget fel med det, så länge hantverket är bra behöver man inte alltid vara så jäkla speciell. Han sjunger riktigt fint och det finns en ambition i texterna, som kanske inte ska överdrivas men som åtminstone ligger en nivå över den typiska popkillen. Ibland träffar han helt rätt. Det är när han lyckas skildra vardagen, småstaden och västkusten på ett träffsäkert sätt som känns äkta och naturligt. Som i “Evergreen” där han sjunger om att ta “tåget upp till Strömstad och sen färjan till Sandefjord”. Då är han något riktigt bra på spåren. (TP) Alicia Keys Alicia Hon har sålt skivor, toppat listor och vunnit Grammys. Hon sjunger bra och jobbar med proffs. Frågar man folk på stan så kanske de inte kan nämna så många låttitlar men de känner till namnet Alicia Keys. Så nog gör hon saker rätt alltid. Personligen tycker jag dock att hon gjort en del saker fel också genom åren. Hon har varvat bra grejer med bottennapp, men framförallt har musiken varit för polerad och tillrättalagd. Oklanderligt utförd javisst, men också i stora stycken dundertråkig. Och det är ett omdöme som även stämmer på den nya plattan. Jag är inte den första som tycker att Alicia Keys känns opersonlig som artist, det har hon fått höra i 20 år. Däremot går det inte att kritisera hantverket i produktionen, den har perfektion i varje detalj. Och kanske är det just det som är felet? Louise Hoffsten brukar hävda att det behövs “en näve grus” för att musik ska bli riktigt bra, och det saknas i Alicia Keys supersofta soul och r´n´b. “Alicia” är en skiva som säkert kommer att gå varm i hotellounger, takbarer och som bakgrundsmusik på eleganta evenemang. Den låter som ett flashigt cocktailparty, och tja, dessa tenderar att vara rätt snygga men sömniga och ytliga tillställningar. Och inte blir man packad heller. (TP) Melanie C Melanie C Ganska många artister och deras musik har ett bäst före datum. Ett band som verkligen har passerat utgångsdatumet och som nu bör… och ska ses som ett tidsdokument snarare än att klassas som en musikalisk upplevelse är Spice Girls. Då så himla rätt i tiden. Nu när 90-tals bakfyllan släppt så kan man konstatera att det här var ju inget vidare, nästan lite skämskudde faktiskt. Jag vet, smaken är som baken och faktum är att otroligt många älskade (och fortfarande älskar) bandet. Så mycket att det pratats om en världsomfattande återföreningsturné. Samtliga av bandets medlemmar satsade på en solokarriär efter bandet och gick skilda vägar. Ingen har väl heller här satt något vidare riktigt avtryck, bäst har nog ändå Sporty Spice eller Melanie C som hon numera titulerar sig lyckats. Med låtar som ”I Turn To You” och ”Never Be The Same Again” har hon haft en stabil karriär, trots att hitsen de senaste tio åren lyst med sin frånvaro. När nu så ett självbetitlat album är här så kan man snabbt konstatera att det är habilt och fungerar hyfsat bitvis, men tyvärr så saknas riktigt schyssta låtar, möjligen kan ”Blame It On Me” och ”Good Enough” tillskrivas en uns beröm. Men i övrigt så är det nog så att denna utgåva bara passerar förbi utan att engagera allt för många. (JL) NOLLELVA 53 17 NOVEMBER Raggmunkens dag Smörgåstårtans dag 19 NOVEMBER Världsfilosofidagen 20 NOVEMBER Internationella barndagen