Marknad Göteborg 1
RESOR 48 TIMMAR TBILISI TEXT OCH FOTO: ALEXANDRA
ANDERSSON Efter invasionen av Ukraina har tusentals ryssar – oppositionella, värnpliktiga och HBTQ-personer – bosatt sig i Tbilisi, något som ökat spänningarna i det georgiska samhället. Alexandra Andersson rapporterar från en stad som går i gult och blått. Vid världens ände kan alla vara roliga. Evenemanget heter “English StandUp Open Mic” och äger rum i Tbilisi. Det är på sådana här platser man kan hamna som turist i en stad där man saknar givna sammanhang. Från min stol på World’s End Bar hör jag en amerikan presentera sin vän för ett annat sällskap. – She’s from THE REAL Georgia, säger hon med släpig sydstatsdialekt. På scen hälsar en georgisk man alla välkomna till kvällens standup. Själv öppnar han med ett skämt om sin kukstorlek och följer därefter upp med klassisk ”grov humor”-jargong, vilket får mig att undra ifall det finns en global killkurs i humor som jag ännu inte känner till. En rysk kvinna tar över mikrofonen och berättar att hon numera lever sitt liv i Tbilisi. – We have a challenge going on in Russia. It’s called the VPN challenge. You can not use your Facebook, Instagram, shit like that… But you know what I like about VPN? Everybody uses it. Even the Russian army. Thanks to VPN, Putin thinks that Russia finally made it all the way to Germany again. Spridda skratt i lokalen. Av elva komiker är fem från Ryssland. Samtliga har lämnat sitt hemland efter den 24 februari förra året. En skämtar om att hans bankkonto har blockerats, en annan om hur Tbilisis mäklare gör allt i sin makt för att hindra honom från att hyra en lägenhet. En tredje kan inte sluta be om ursäkt. – I’m sorry for everything, säger komikern, innan hon går ut från lokalen. Den georgiska konferenciern återvänder till scenen för att ropa i mikrofonen. – No. Don’t go! You’re amazing. You and your people just killed half of my family! På väg hem från världens ände stannar jag för att köpa khachapuri, Georgiens mest kända bröd. Halvvägs upp för en vindlande kullerstensgata dras jag mot min vilja in i ett samtal med en uppenbart packad man. Han säger att han har tagit bilen hit från ryska Krasnodar och att det bara är en myt att gränsen över bergen skulle vara stängd. – I alla fall inte för mig som är medelålders och har pengar. Jag förstår att han jämför sig själv med Rysslands unga män. De i värnpliktig ålder. När Putin i september tog beslut om partiell mobilisering utbröt panik bland dem som riskerade att kallas in i ett krig de inte ville vara en del av. Det är svårt att veta exakt hur många som lämnade landet under dagarna som följde, men enligt oberoende rysk media ska det ha rört sig om drygt 260 000 personer – där en majoritet tog sig till Georgien, Kazakstan och Mongoliet. Innan min ostfyllda khachapuri hinner bli klar frågar den ryska mannen hur det kommer sig att jag pratar hans språk. Plötsligt märker jag hur jag drar mig för att säga att det är för att min mamma har vuxit upp i Ukraina under Sovjetunionen. Morgonen därpå tar jag linbanan upp till Mtatsmindaberget som sträcker sig längs med staden. På en parkbänk läser jag den tysk-georgiska författaren Nino Haraswhitis nya roman Bristen på ljus. ”Tbilisi är inte en stad med stearinljus och fotogenlampor längre, inte en stad med knivhuggningar och Kalasjnikovs, inte en stad med utegångsförbud och iskalla lägenheter och meningslöst tagna liv. Nu är staden »hipp«, nu vill alla dit, för att det finns galna klubbar och en levande konstscen, en plats där västmänniskor kan släcka sin törst efter det »autentiska«.” Tbilisi våren 2023 är även en plats som går i gult och blått. Överallt syns inte bara den ukrainska flaggans färger, men också EU:s cirkel med stjärnor. Samtidigt uppmanar graffitin på väggarna ryssar att dra åt helvete. I podden Ukrainian Spaces berättar journalisten och medborgarrättsaktivisten Nodar Rukhadze hur mycket georgier älskar Ukraina, och att det finns ett väldigt speciellt band nationerna emellan. Som ett exempel tar han upp kriget 2008, när ryska trupper invaderade för att sedan 40 Göteborg