Campus 1
barakat ”idén oM färgbLindhet är en återvändsgrän
d” Hur ska vi kunna prata om hudfärgsbaserad diskriminering om vi inte vet vilka ord som är okej att använda? Barakat Ghebrehawariat vill med sin debutbok lindra osäkerheten kring begreppen och öppna upp för ett konstruktivt samtal om rasism. text: aManda rÖnneLL foto: senay berhe Barakat Ghebrehawariat insåg redan som barn att språk är makt, och att inte kunna kommunicera eller göra sig förstådd är fortfarande det värsta han kan tänka sig. När Barakat var liten brukade hans mamma säga att hans vassa tunga antingen skulle göra honom berömd eller få honom dödad. Han lever än – och nu debuterar han som författare. I sin debutbok Får man säga svart? argumenterar han för att det inte finns tillräckligt med fastslagna begrepp för att prata om rasism och hudfärgsbaserad diskriminering. Med boken hoppas han kunna hjälpa de som är vilse i begreppsdjungeln och lider av vad Barakat kallar för ”teoretisk ångest” . – Det håller oss tillbaka från att ha livsviktiga konversationer om ojämlikhet kopplat till hudfärg. Det finns många som är genuint intresserade av att arbeta antirasistiskt och verka för ett mer jämlikt samhälle, men som känner ängslighet kring hur man ska uttrycka sig. Och det blir en bromskloss.Vi fastnar vid ritbordet, säger Barakat. Barakat är statsvetare, föreläsare och entreprenör. Han driver förändringsbyrån Demokrateam och dyker ofta upp i media som expertkommentator, bland annat som återkommande mångfaldsexpert i TV4:s Nyhetsmorgon. Han har även podcasten Kan vi prata om vithet? Tillsammans med Lovisa Fhager Havdelin. Men att skriva en bok har inte varit helt lätt. – Faktum är att jag hatar att skriva, berättar han. Barakat har nämligen drabbats av ångest i form av vad han benämner som rasifierat självtvivel och 18 CAMPUS minoritetsstress. – Det är svårt nog att skriva en bok, det kan nog de allra flesta människor som är skrivande varelser vittna om. Men jag vet att det finns ytterligare en dimension när man skriver som icke-vit. När jag gick i gymnasiet fick jag ordagrant höra från min lärare att ”invandrare har naturligt svårt för rumsprepositioner” och att jag därför aldrig skulle kunna få mer än godkänt. Det gör något med en person när man får höra sånt. Barakat menar att vi i Sverige drar oss för att över huvud taget prata om hudfärg. I hans arbete hör det till vardagsmaten att vita människor kommer fram och säger något i stil med: ”Jag ser inte färg”. Även om det är väl ment gör det oftast mer skada än nytta. – Idén om färgblindhet är en återvändsgränd. Den kommer inte att leda oss framåt, utan när det är relevant måste vi kunna adressera hudfärg. Inte minst när vi ska prata om ojämlikhet, säger Barakat. Han fortsätter: – Vi har lärt oss att det är rasistiskt att prata om hudfärg. Det är en tankevurpa även om det många gånger kommer från en bra plats som drivs av att du inte vill säga eller göra något rasistiskt. Men det leder oss fel. Det finns ett stort värde i att avdramatisera samtalet om hudfärg och ”ras”, eftersom det uppenbarligen fortfarande påverkar människors livsvillkor. Folk blir diskriminerade eller privilegierade på grund av stereotypa idéer om hudfärg. Att enbart prata om hudfärg när man ska peka på diskriminering kan dock vara missvisande. Risken är att det kan låta som att det är hudfärgen i sig som är problemet. Det finns ingen poäng i att diskutera mängden melatonin i någons hud – däremot finns det värde i att kunna prata om hur människor stöps in i stereotypa idéer och fördomar om hudfärg. Barakat vill därför att vi i stället pratar om ”ras” – men absolut inte som något biologiskt faktum, utan för att komma åt den sociala betydelsen av hudfärg som diskrimineringsgrund. Alltså på samma sätt som genusbegreppet används av feminister för att tala om den sociala konstruktionen av kön. I den anglosaxiska världen används rasbegreppet brett inom det kulturella och politiska samtalet, framför allt USA och England. I Sverige är ”ras” – det svenska r-ordet som Barakat skriver när han citerar Tobias Hübinette – däremot näst intill förbjudet. Ordets otäcka historia gör att människor hellre använder fluffiga och missvisande formuleringar som ”utländskt ursprung” – men bara om människor som bryter mot vithetsnormen. – Jag skulle vilja leva i ett kulturellt klimat där jag inte behöver lägga så mycket tankekraft på att förklara och försvara ”ras”. Att inte behöva använda otympliga meningar som ”människor som rasifieras som icke-vita”. Det är väldigt tekniska formuleringar som gör sig väl i akademiska sammanhang. Men jag har svårt att se att man sitter vid köksbordet och pratar om ”människor som kodas som svarta” eller ”människor som är bärare av vita privilegier”. Jag är språknörd så jag misstycker inte, men jag skulle någonstans vilja att vi når en samhällelig konsensus kring hur vi ska prata om det här. Mitt drömscenario är att de allra flesta människor ska förstå vad jag menar när jag säger ”ras” så vi slipper fastna vid ritbordet, förklarar Barakat.