Nöjesguiden 1
DUNE: PART TWO När Dune: Part One släpptes 2021 l
yckades Dennis Villeneuve med det få trodde var möjligt, på film fångade han essensen av Frank Herberts Dune nästintill perfekt. Synd var det att den annars briljanta tolkningen slutade mitt i utan tydligt klimax, men i och med Part two känns uppdelningen av första boken till två delar rättfärdigad - på så sätt har handlingen fått utrymme att andas och utvecklas naturligt, utan att stressa fram det viktigaste ur Herberts bok. Tillsammans gör de två delarna ett utomordentligt rymdepos utan motstycke. Men nu det är inte helheten som ska bedömas, utan Part Two som enskild entitet. Det ska inte stickas under stolen att även denna uppföljare på egen hand är utmärkt science-fiction, väl värdig att ses på största möjliga skärm. Oscarsbelönade fotografen Greig Fraser är åter tillbaka för att på kamera fånga ökenvärlden Arrakis, och de kringliggande planeterna i Dune-universumet. Genom att anpassa olika stil beroende på värld och kultur skildrad känns universumet dynamiskt och levande. Skillnaderna som kommer till ytan gör att den stundande konflikten känns alltmer påtaglig. Självklart är detta också en aspekt av berättandet, som på ett lättsmält sätt framställer Paul Atreides berättelse mångfacetterat med diverse perspektiv om vad som är rätt, eller fel, i den hjältesaga Paul står i centrum av. Filmen lyckas balansera dess seriösa budskap med vibrant action och en rimlig dos humor, något endast en blockbuster auteur som Villeneuve kan lyckas med så fläckfritt. Att dela upp första boken i två delar var onekligen rätt beslut, men kanske hade det behövts tre, eller aningen längre speltid, för att fullfölja berättelsen helt och hållet innan det blir dags att gå vidare för att tolka nästa bok "Ökenplanetens Messias" i serien på vita duken. I en annars mästerlig adaption är detta ett mindre bekymmer, som inte tar ifrån vad Villeneuve lyckats med. RIKARD GUNNARSSON FILMRECENSIONER Ett axplock av den senaste tidens filmrecensioner. Du hittar fler recensioner av alla de slag på ng.se. MOTHERLAND ALL OF US STRANGERS Misshandeln av värnpliktiga i ryska armén är något svenska medier rapporterat om många gånger. Unga rekryter som utsatts för mycket grova övergrepp från sina befäl har flera gånger dött. Traditionen dedovshchina som innebär en förnedrande nollning med våld är känd för att göra pojkar till män över hela det ryska riket. Även i forna sovjetstater är detta fortfarande vanligt. I Belarus vill mödrarna till de soldater som dött under sin värnplikt att sanningen ska komma fram. Svetlanas sons död beskrivs som ett självmord men hon vet att det inte stämmer. Hon är en av flera mödrar, ja det är mammorna som främst tar kampen, som lider. I brev hem målar de unga männen upp en sorgesam berättelse om militären. Unga Nikita blir inkallad. Hans far ser positivt på sonens värnplikt. Nikitas vänner ser dock ett Belarus där yttrandefriheten slås ner brutalt av polis och militär. Flera scener är upprörande att se. Någon mördas, eller? Maskerade män dyker upp från ingenstans för att ”städa” undan det hela och den unga kvinnan som bevittnat händelsen kan bara gråta. Landet framstår som ett miniryssland, vilket inte är märkligt. Belarus har nära band till Ryssland. Här finns den gråa sovjetiska arkitekturen, reklamen för militären på stora affischer och det nationella firandet av segerdagen den 9 maj. Men man saknar en del perspektiv i dokumentären. Kunde man inte försökt smygfilma övergreppen unga soldater utsätt för? Vad tycker egentligen Nikitas far om sonens värnplikt, är han inte medveten om den pennalism som förekommer? Är filmteamet under övervakning? Och i och med kriget i Ukraina förändrades även livet för belarusierna. Många unga män har flytt landet för att slippa bli inkallade. Men för de som blev kvar? En sak är säker, landets president Aleksandr Lukasjenko håller diktatoriskt makten i ett järngrepp. Men goda krafter finns, frågan hur är hur mycket man vågar. Eller kan offra. Många har redan förlorat mycket mer än sin frihet. ANDREAS HEILBORN 50 NÖJESGUIDEN | NR 3, 2024 Adam (Andrew Scott) bor i ett höghus i London där bara han och en annan ung man, Harry (Pauls Mescal), bor. När Harry knackar på Adams dörr full en kväll avvisar Adam honom men nästa gång de ses säger han att han i och för sig gärna tar en whiskey någon gång. Adam är manusförfattare och försöker skriva om sina föräldrar som dog i en bilolycka när han var tolv år. När han åker tillbaka till familjens hus visar det sig dock att föräldrarna fortfarande lever. Adam berättar för sina föräldrar att han är gay och möter deras ärliga – av tiden de levde präglade – åsikter om detta men understryker flera gånger att ”allt är annorlunda nu”. Så enkelt verkar det dock inte vara heller i nutiden att älska sig själv och våga stå för vem man är. Jag upplever All Of Us Strangers som en väldigt rak film. Tempot är långsamt och det känns inte som att det finns någon undertext utan att karaktärerna oftast säger rakt ut vad de verkligen känner. På sätt och vis kan det göra att jag uppfattar filmen som lite tråkig, på andra sätt känns det som en befrielse. För i den här filmen står inte action eller att vinna någon slags strid i fokus utan en huvudkaraktär vars största behov tycks vara att bara få hänga mer med sina föräldrar och allmänt få ingå i en konstellation som kan beställa ett familjemål. Och på något sätt känns den berättelsen mer ärlig och mänsklig än de väldigt storydrivna berättelser vi vanligen matas med. Skådespelet håller hög klass, Paul Mescal är bedårande som impulsiv känslomänniska och Andrew Scott berörande som pojken som både desperat längtar efter och är rädd för att vara del av en grupp. Claire Foy är även underbart komplex som mamma som både längtar efter ensamtid och är skeptiskt till homosexualitet samtidigt som hon älskar sin son. Det är sammanfattningsvis något imponerande med hur All Of Us Strangers genom att bara våga stanna i och gå djupt in i sorgen lyckas göra en film som handlar om kärlek. VIRVE IVARSSON