Nöjesguiden GBG 1
”DET ÄR EN DEL AV DET ROLIGA ATT FÅ FOLK ATT SJUN
GA MED I EN REFRÄNG SOM HANDLAR OM NÅGOT JÄVLIGT MÖRKT OCH JOBBIGT” EFTER SOMMARPRATET 2023 anade bokförlagen en bästsäljare och började vittra blod. Erbjudandena avlöste varandra, men följdes gång på gång av ett tydligt nej. En natt vaknar han av att han har skrivit en bok i sömnen. Av de litterära alstren blev bara titeln kvar. – Först hade jag tänkt att skivan skulle heta Halloween, men när jag bestämde mig för omslaget så funkade det inte alls. Det såg ut som ett jävla skämt. Sedan så drömde jag om ordet existens och skrev ner det. Jag sa i drömmen att boken skulle heta Existens för att det är det största ordet som finns. Det var så jävla fånigt och högtravande, och jag minns att jag skämdes till och med i sömnen. Men det funkade som titel på skivan. Vad betyder titeln för dig? – Det handlar om att jag trodde att det var den sista skivan jag skulle göra. Att finnas eller inte finnas. Titellåten kommer från att jag pratade med en kompis från Luleå där vi växte upp. Han skickade bilder på gravstenar som tillhörde gamla vänner och bekanta. Jag började skriva om folk som inte finns längre och varför jag finns kvar. Det passade, kände jag. Dyker sådana existentiella tankar upp oftare när man blir äldre? – Ja, precis. Man börjar se att krönet har passerats. Jag har två barn som är 12 och 14, och den åldern var ju en tid i mitt liv som verkligen formade mig. Nu står jag bredvid och ser hur de skapar sina egna minnen. Så det är klart att man börjar fundera på sin existens och att man en dag inte kommer att finnas. Luleå-kopplingen har ju varit stark under 42 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2025 din karriär. Hur mycket känner du att du har en inneboende kreativitet och hur mycket är det något som kommit till av din uppväxt? – Jag har tänkt på det där rätt mycket. Jag har nog alltid varit kreativ, och började måla och rita väldigt tidigt. Men att hålla på med musik var aldrig något jag fattade att man kunde göra när jag växte upp. Men jag använder det definitivt till att skapa en egen värld som jag kan kontrollera. Jag är fortfarande jävligt bra på att stänga ute allt annat till den grad att jag nästan måste göra det under vissa tider på dygnet. För att man blir en så jävla oskön person om man är för bra på att stänga in sig när man är bland andra. Hur balanserar du det här med att vara så personlig i sina texter men samtidigt behöva skydda dig själv, typ som i dessa situationer? – Det här är en del av det som kan vara rätt hänsynslös. Men ingen annan har rätt att säga till en hur ens historia ser ut. Men vissa saker är svårare att definiera, och det kanske är därför man skriver låtar. Jag försöker koka ner upplevelser till något förståeligt. Det har också lett till att jag har börjat tänka mer på allt jag har gått igenom. Jag tycker att det är härligt, för du är en av få i intervjuer som vågar säga pass på frågor. – Det känns så genant att vara förberedd inför en intervju på något sätt. Jag kan vara imponerad av artister som vet precis vad de ska säga om sin skiva eller rentav har en agenda med det de säger, men för mig känns det konstigt. Men jag vill ju att det ska bli bra ändå. Det vi gör nu är en rätt konstig social grej där en ställer frågor och den andra ska svara, och jag vill ju så gärna att det inte ska vara konstigt. Det är rätt vanligt att folk dagdrömmer om att de blir intervjuade, typ när de står i duschen. Jag antar att du inte gör det då? – Nej, det har jag faktiskt inte gjort. När jag läst intervjuer och lyssnat på ditt sommarprat var jag lite förvånad över att du lyssnar så pass mycket på soul, jazz och hiphop. – När jag haft perioder där jag skrivit mycket musik blir det ofta att jag börjar lyssna på fel sätt – att jag hör saker i andras låtar och tänker att jag borde gjort mina egna saker annorlunda. Därför är det så skönt att lyssna på jazz, eftersom jag verkligen inte kan spela jazz. Det är samma grej med rap, jag kan inte influeras av någon som rappar. Så därför blir det att jag hellre lyssnar på beats, loopar och annan instrumentalmusik. Då kan jag lyssna utan att behöva jobba. Du kör din enda spelning i sommar på Way Out West. Hur kommer det sig? – Det var ett par år sedan, och det brukar alltid vara jävligt kul. Jag kommer också att spela en hel del i höst, rentav in i nästa år. Jag gillar att spela i Göteborg också. HURULA HAR TIDIGARE berättat i en intervju om att han inte trivs med att spela sina låtar i dagsljus, och hans musik är kanske inte det första man förknippar med ett hav av soldränkta festivalbesökare. Jag frågar hur han ser på att framföra sina på pappret ganska mörka texter framför en publik som gissningsvis är på en klart muntrare plats mentalt. – Det är en del av det roliga att få folk att sjunga med i en refräng som handlar om något jävligt mörkt och jobbigt. Jag vill ju att folk ska ha kul på spelningen, men jag kan inte heller skriva partylåtar. Jag vet fan inte varför, men det går bara inte, säger han. Samtidigt, när jag gick gymnasiet så spelades ju The Cure och The Smiths på fester. – Precis. Jag tror att man nedvärderar människors intelligens om man tänker att de är så jävla dumma och bara vill hoppa och skrika glada saker. The Cures senaste skiva är ju svinbra, och verkligen ett bevis på att man inte behöver börja sjunga 30 sekunder efter att låten börjat. Har du något särskilt festivalminne? – Jag såg Iggy Pop med The Stooges för skitlänge sedan, typ 2003. De hade precis återförenats och det var helt sjukt att det enda stoppet de gjorde i Sverige var i Skellefteå. Jag stod längst fram och fotade första halvan av spelningen för att jag liksom ville kunna minnas att det faktiskt hände. Andra halvan tänkte jag att jag måste titta också, så jag tog på mig mina glasögon och stod där som en idiot. Precis då pekar Iggy på mig och skriker ”take off your glasses and fucking rock!” Så då gjorde jag det. Otroligt. Har du några andra sommarplaner? – Jag ska läsa böcker, bli smart och lyssna på jazz.