GLAS 1
Hasse kunde snabbt räkna ut volymer i huvudet och
rita tredimensionella figurer helt i proportion och perspektiv. > — Kontorsdelen låg i gatuplanet, medan en brant stentrappa ledde ner till ett gigantiskt sliperi med ett halvt dussin stora stenar för kant och fasettslipning, en avdelning för tunt glas och en avdelning för tjockt glas. Där fanns en blästeravdelning, stort utrymme för etsning och så vidare, beskriver Hasse företaget som sedermera bytte namn till Högberg & Schönow. För hans egen del tog arbetet där slut när bristen på linolja till kittet ersattes av tjärolja. — Man bankade ju kittet på den tiden och jag tålde inte lukten så jag tvingades sluta, men kunde i stället börja hos farsan som ryckt in i farfars glasfirma. Fick inte säga du till pappa Johan Baptist var anställd på D Lindholms Konstglasmästeri och när David Lindholm dog köpte Sven det av dödsboet. Det var efter lumpen och muck 1953 som vår glaskonstprofil Hans började jobba där, med en relation till sin far tillika chef som var åt det stelare hållet. — Den tidens vett och etikett bidrog till att åtminstone inte jag sa du till pappa och jag fick uppleva en mindre sensation när jag på ett möte med Glasmästeriförbundet vinkades över till honnörsbordet där Arne Högberg, vd för A E Högberg, först formellt tog i hand men samtidigt sa att nu kunde vi lägga bort titlarna och hädanefter vara du med varandra. Det var stort! minns Hasse. Hasse blev fort varm i kläderna och lärde sig jobbets alla olika utmaningar. Redan i folkskolan hade han imponerat med sina rit och räkningskunskaper. Han kunde snabbt räkna ut volymer i huvudet och rita tredimensionella figurer helt i proportion och perspektiv, något han har haft stor nytta av i arbetet med olika former och för konstglas i fönster, lyktor och konstverk. Men så 80 GLAS 2.2024S 3 Hela familjen travade till konstglasmästeriet Efter en tid på familjeföretaget började Hasse på Nybergs Glas för att få bättre lön och kunna försörja familjen när nu sonen Niclas var på väg. — Pappa blev sur när jag slutade och hotade: ”Går du nu så kommer du aldrig tillbaka.” Jag gick ändå, var liksom tvungen och jag hade det bra på Nybergs, fick stora utmanande uppdrag. Vi fick till exempel blya om hela taket till Citykyrkan och sedan montera alla glas i isolerrutor från Oxelösunds glasbruk, de första isolerglasen som tillverkades där faktiskt. Jag fick äran att göra ritningarna och de gjorde som jag ville, och bra blev det, intygar han. På Nybergs jobbade han ända tills pappa Sven blev sjuk på 1970talet och ville sälja firman till en pizzeria. — Ja, då kom jag trots allt tillbaka. Nej, en pizzeria, där gick gränsen, konstaterar han. Det var en särpräglad arbetsmiljö i konstglasmästeriet dit hela var det det här med att tacka ja till allt. Baksidan av alla aktiviteter och engagemang var att barnen knappt såg röken av sin far. — Nej, vi såg honom nästan aldrig. Han kom hem och åt och sedan bar det av igen till kurser, möten, båtbyggeri och konserter, bekräftar de. Redan innan barnen föddes var tiden i hemmet begränsad då han jobbade till klockan två på lördagarna. Sedan fick han vänta en timme för att ta ånglokståget från Centralen till Spånga och där byta till tåget mot Hässelby, hemma var han först vid fyratiden. — Jag ångrar i dag att jag försummade min hustru och barnen. Gunn fick ta hand om väldigt mycket hemmavid när ungarna var små, erkänner han skuldmedvetet.