Bumsen 1
Brors betraktelser Gränstrakter Betraktelser av B
ror Gårdelöf För tusen år sedan fanns inte Sverige. Danmark och Norge är däremot dokumenterade i källor från 800-talet. Eftersom dåtida tyngre transporter som regel skedde på vatten, och vägar värda namnet knappt fanns, var Halland, Skåne och Blekinge självklart danska – och dagens Bohuslän var en del av Norge. Danska talades i hela Skandinavien. ”Sverige” och ”Norge” är danska ord. Det blivande Småland – de små landen – var svårtillgängliga skogstrakter, där folk skötte sig själva. Öppnare landskap i västra och östra Götaland möjliggjorde skapande av rikedom och makt. Birger jarl – som i mitten av 1200-talet började bygga det rike som skulle bli Sverige – föddes i Bjälbo, nära Vadstena, och begravdes i Varnhem, ett par mil öster om Skara. Än idag är Tiveden och Kolmården stora skogsområden – för tusen år sedan en konkret gräns mot Svealand, där förutsättningar för skapande av rikedom och makt också fanns. Med undantag för kusten, de stora älvdalarna och Jämtland var dagens Norrland ytterligt glesbefolkat, och Nordkalotten var samernas gränslösa land. En resa söderut från Göteborg till Skåne i de gamla gränstrakterna erbjuder fantastiska hojvägar. Idag är åtskilligt utdikat, men långt fram i tiden var det mest mossar och kärr. Att ta sig fram där var mödosamt nog för en vandrare. För soldater – och deras kärror! – var det än värre. Den ursprungliga Nissastigen ligger väster om dagens väg 26 – längs den högsta linjen i landskapet, där det kunde vara mindre svårt att ta sig fram. I norra Skåne var landskapet också svårframkomligt ända till östkusten. Frederna i Knäred 1613 och vid Brömsebro 1645 slöts alltså på gränsorter – vid Brömsebro så bokstavligt, att dokumenten utväxlades på en ö i Brömsbäcken med hjälp av en fransk diplomat. Även norrut följde gränsen täta, glesbefolkade skogsområden. Mellan Bohuslän och Dalsland samt vidare längs norsk-svenska gränsen finns kalasvägar. Två favoriter är vägen väster om Bullarensjöarna, via Vassbotten upp till Halden, samt Dals Ed – Nössemark och in i Norge. I båda fallen kan man fortsätta norrut på veg 21 – 202 och njuta storartat i tiotals mil. Gränsen är inte statisk. 2023 tog Grötesbobäcken en ny, rakare fåra, vilket gjorde Aremark kommune 500 kvadratmeter mindre och Dals Eds kommun lika mycket större. Eftersom det är myrmark, tar såväl den norske som de svenska markägarna det hela med ro. Sälen – Särna – Funäsdalen är en fin resa, så nära gränsen man kan köra på asfalt i Sverige utan att behöva vända. Vidare norrut över Flatruet – Sveriges högst belägna väg, 975 m ö h – är lättkört grus. Vid väderlycka är upplevelsen storartad. Härjedalen och Jämtland befolkades ursprungligen västerifrån. Under vikingatiden var Jämtland en självständig bonderepublik med parlamentet Jamtamot, varefter båda landskapen blev norska. Förbindelserna västerut var enklare än via skogarna åt alla andra håll. Efter ett århundrade av krig tillföll båda landskapen Sverige 1645. Detta mottogs inte alls positivt av den berörda befolkningen. När Norge ville återerövra landskapen, hälsades deras soldater som befriare – men vi vet, hur det gick till slut. Dagens resenär noterar ett påtagligt glesare vägnät än söderöver, men trivsamma rutter saknas inte. Detta blir allt mer utpräglat, ju längre norrut man kommer. Vägarna blir färre – med allt mäktigare omgivningar och allt glesare befolkning. 1340 utfärdade kung Magnus Eriksson bestämmelser om ”the landzender wårtt Rijkes som vidh Helsingeland och Ångermannaland liggiandes äre, benemdh Laepmark… alla som åå Christo tro, eller till Christna tro sig omwenda wele” fick ta sig mark och ägor i Lappmarken, mot att de betalade skatt till kungen och brukade Hälsinglands lag och sedvänjor. Lappland utgör en fjärdedel av nuvarande Sveriges yta. På Magnus Erikssons tid var Finland en självklar del av riket. Räknas finska Lappland in, kan ytan mycket väl ha varit halva riket! Hur mycket skatt kungen faktiskt fick in från dessa väldiga glesbefolkade trakter är en annan sak. Efter att Ryssland erövrat Finland från Sverige 1809, var det inte alls självklart, var gränsen skulle dras. Resultatet blev raka motsatsen till urgammal gränsdragning i folktomma trakter. Tornedalens sammanhållna kultur på båda sidor om älven delades brutalt av makthavare, som antingen inte visste eller inte brydde sig. Förhoppningsvis blev det bättre, efter att Finland förklarat sig självständigt 1917. Men vägarna där känner jag inte till. Kör försiktigt – även vid gränsöverskridande. Bumsen 2 2025 49