Svensk Jakt nr 11

Svensk Jakt Chefredaktören Svensk Jakt Dovjakt Svensk Jakt Dovtrofé Svensk Jakt Ögonblicket Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Opinion Svensk Jakt Riksnyheter Svensk Jakt Skogsfågeljakt Svensk Jakt I backspegeln Svensk Jakt Test av termiska sikten Svensk Jakt Vildsvinets år Svensk Jakt Framtidens jakt Svensk Jakt Flå en grävling Svensk Jakt Hälgekrysset Svensk Jakt Hälge Svensk Jakt Utrustning Svensk Jakt Vapen & skytte Svensk Jakt Vapenutrustning Svensk Jakt Frågor och svar om vapen Svensk Jakt Fråga veterinären Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Jaktbart vilt Svensk Jakt Soltider Svensk Jakt Viltsmak Svensk Jakt Redaktionen Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten Svensk Jakt Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland Svensk Jakt Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg Svensk Jakt Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro Svensk Jakt Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Örebro Svensk Jakt Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland Svensk Jakt Svensk Jakt Regionalt Sydost Svensk Jakt Svensk Jakt Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE R Vårt värdefullaste vilt N Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. är jag växte upp var den gamla yrkesjakten på ekorre på väg att gå i graven. Skinnpriserna hade sjunkit och ekorrjakten var inte längre lika lönsam som förr. Den äldre generationens jägare drog dock fortfarande till skogs för att komma åt de trädlevande gnagarna. En av dessa kulturbärare hette ”Den så kallade Kalle Widman och var min tidiga barndoms stora idol. På sin jaktrunda passerade han som regel vårt hem. Om jag då befann mig ute på gården började han alltid med att fånga in mig. När det var gjort grep han tag i ena handen och arbetade fram ett finger, som han sedan stoppade in i mungipan och låtsades att gnaga av. Jag skrek i högan sky trots att jag visste att det bara var på skoj. Sedan gick vi in och medan mor kokade kaffe använde skinnskatten betalades till stor del med ekorrskinn eller gråverk.” midfastotid (tre veckor före påsk) till alla helgons dag, som firas mellan 31 oktober och 6 november. Att ekorren får sin vackra, gråa vinterpäls i månadsskiftet oktober– november är alltså en kunskap vi burit med oss sedan medeltiden och säkert mycket längre än så. Ekorrjakten har därefter pågått oförändrad ända till nutid. När jag för många år sedan gjorde ett reportage om travlegendaren Stig Lindmark berättade han hur han lärt sig till jägare via den berömda ”Ekorrskolan”. Bästa vintern sålde Stig 340 ekorrskinn och fick 3:50 kronor styck. Och den ekorrhund han hade till hjälp i skogen hade han köpt på annons för 50 kronor. Kalle väntetiden till att flå de ekorrar han kommit över. Han satt på en stol vid spisen och arbetet gick förvånansvärt fort. Tassarna var ju redan borta; dem hade han skurit loss i skogen. Det var brukligt att ge dem åt hunden som belöning för varje fälld ekorre. Med van hand lade han ett litet flåsnitt från ekorrens underkäke och framåt, men det var allt han gjorde med kniven. Sedan krängde han fram huvudet och drog skinnet av ekorrkroppen. Även svanstången drogs ut med händerna, men jag kan inte minnas att han klöv upp svansskinnet. Han avslutade genom att dra in den rättvända svansen inuti det avigvända skinnet, så att svansspetsen stack fram i öppningen upptill. Skinnet var nu färdigt att hängas upp på tork, men det ämnade inte Kalle göra förrän han kom hem. Därför stoppade han sina skinn tillbaka i ryggsäcken. Så även ekorrkropparna. För ekorren är – eller rättare sagt var – också ett matvilt. Den kunde kokas till en god, mustig soppa eller också halstras direkt på spisglöden. Sett över tiden är ekorren vårt värdefullaste vilt. Många hundratusentals ekorrskinn byttes varje år mot klingande mynt eller förnödenheter. Den så kallade skinnskatten betalades till stor del med ekorrskinn eller gråverk. Ekorrjakten var också den första som reglerades i lag. I Magnus Erikssons landslag, Sveriges första riksomfattande lagsamling från 1350-talet, var ekorren fridlyst från ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT SVENSK JAKT Nr 11 2020 105 Både ekorren och ekorrjakten borde ha varit K-märkta, men mitt inne i Stockholm finns ett statligt verk styrt av aktivistiska tjänstemän som ständigt strävar efter att krympa den svenska jakten. Bit för bit, art för art. Vid jakttidsrevisionen 2001 fattade man det fullständigt onödiga beslutet att fridlysa ekorren! Även hermelinen och några arter till strök med i samma veva. Vid den tiden var ekorrjakten redan ett minimum av det minimala. Det är svårt att förstå hur det kunde störa någon att det på årsbasis och främst av pietetsskäl fälldes några hundra ekorrar i vårt avlånga land. Ekorrstammen fluktuerar med kottåren och regleras inte av jakt över huvud taget. Men framför allt undrar man vad som förestavar dessa tjänstemannaaktivisters agerande? Intresserar de sig verkligen för djur och natur eller odlar de bara sina antijaktintressen? Svensk Jakt Nästa nummer