NG Malmö 1
Nu när jag har kommit bort från Akalla förstår ju
jag att de här minoriteterna lever under förtryck. INNAN JAG SATTE igång bandspelaren berättade Sigge att det är många som hört av sig till honom och krävt att han ska klippa bort Alexander Bard ur podcasttrilogin Läget, som handlar om hur olika personer har påverkats av pandemin, efter Bards tweet om Black Lives Matter-rörelsen. ”If black lives want to matter, then black lives get their fucking shit together, study hard, go to work, make their own money instead of depend on welfare, stop lying, get out of prison, and become heroes instead of self-appointed victims for the world to laugh at. That matters!”, skrev Alexander Bard. Har din relation till honom påverkats av vad han skrev? – Jag upplever honom som ett väsen mer än en person. Alexander Bard har väl alltid varit Alexander Bard? Han har väl inte gjort något mer radikalt nu än tidigare? Det här låter kanske flummigt, men är det inte så att varje människa är som en färg? De misstas ofta för sina åsikter. Jag kan känna att Alexander Bard är en bra person. Då skulle man kunna motbevisa mig med att han har sagt de här och de här sakerna. Fast jag ser ändå att de är skrivna i en färg som jag tycker är god. Han doppar penseln i ett bläck som är gott, sedan kanske han skriver konstiga saker. Men jag antar att du tycker att det finns en gräns för vad som är okej att skriva, även om man doppar pennan i gott bläck. Vad är det som gör att du tycker att Alexander Bard håller sig inom den gränsen i just den här tweeten? – Jag vill verkligen inte svara på den frågan, för då legitimerar jag det tänket. Ingen tweet bör kunna prägla synen på en människa, frågan är om ens en roman borde kunna göra det. Att bedöma en person efter en tweet är som att plocka upp en mjällflaga från hens axlar och bygga en analys på den. MEDAN VI TUGGAR i oss våra Cadierburgare pågår inspelningen av Ruben Östlunds nya film Triangle of Sadness. Sigge skulle egentligen haft en roll i en kräkscen. Men coronaviruset kom emellan. – Det var synd. Jag hade någon slags naiv dröm om att min kräkfobi kanske skulle bli botad. När 50 personer spyr och det rinner två tusen liter spya längs vaderna tänkte jag att det kanske skulle hända något mirakulöst som skulle göra att jag inte skulle vara rädd för spyor längre. – Det värsta var att Fredrik Wikingsson sa ”Kan inte du fråga Ruben om jag kan få vara med?”. Så det slutar med att jag får mms från Wikingsson där han sitter och blir filmstjärna. Medan jag sitter hemma i Los Angeles och ser på det från håll. Hur går det förresten med dina egna filmskapardrömmar? – Jag och min brorsa har lämnat in två 24 NÖJESGUIDEN | NR 08, 2020 manus till amerikanska filmbolag som ännu inte har blivit något. Jag tänker att om man fortsätter och skriver två filmidéer i halvåret kanske det händer något till slut. Det är som att lämna in en lott varje gång. I Åsa Linderborgs intervju med Horace Engdahl sa han ungefär ”Det viktigaste är inte att ens drömmar om kärlek uppfylls, utan att de finns.” Det kanske gäller filmskapande också? – Ja. Den genomsnittliga filmskaparen kommer i sitt liv släppa filmer som får ungefär tre plus och varje gång känna att ”Det här blev inte Gudfadern”. ”Det här blev inte Pulp Fiction”. Det är min övertygelse att 99 procent av alla filmskapare aldrig blir nöjda med sina filmer eller mottagandet av dem. Däremot kanske jag har hittat receptet. Att skriva och tänka att det ska bli Gudfadern men alltid bli refuserad. Det betyder att jag tills jag dör kan tänka att jag är Francis Ford Coppola, som orättvist nog inte blev förlöst. Medan de som får göra film oftast blir besvikna. FÖRUTOM BOKEN ÄR Sigge aktuell med den nya podcasten Återföreningen, som har premiär i september. I den möts hans gamla vänner Thorsten och Rickard Flinck efter att inte ha pratat med varandra på 20 år. – För mig var det så förvirrande att bli vuxen med den här otroliga konstnären och den här otroliga affärsledaren. De var helt olika varandra. Och jag älskade båda. Den ena ville vara utanför strukturerna och den andra ville klättra till toppen av strukturerna. Thorsten var öppen med sitt missbruk, Rickard dolde sitt missbruk. Och de hatade varandra. Om de två kan förenas till slut kanske jag blir hel. – Efter sex veckors inspelning börjar jag tänka att det kan vara så att när jag ligger på dödsbädden så är det den här Flinck-podden som jag är mest stolt över. Jag är självkritisk i allt jag gör. Men det här måste jag säga är genialt. Är det inte så att de bästa sakerna man har gjort är de som kräver noll ansträngning? Det är bara jag i Sverige som skulle kunna göra det här. För det är bara jag som umgicks med dem i fem år, för 20 år sedan. Och det är bara mig de vill göra det med. Och i samtalen är det bara för mig att säga exakt det jag tänker på hela tiden. Jag behöver inte förbereda några frågor eller någonting. Tror du inte det du kommer tänka på i din dödsbädd snarare är ”Fan att jag aldrig regisserade någon film”? – Nej. Jag tror att vid det laget har jag nog förlikat mig med att det jag har gjort har nog varit lika viktigt eller oviktigt för mina lyssnare som det hade varit för biobesökarna med en film. Jag tror att jag är på väg dit faktiskt. Ruben Östlund är väl Sveriges just nu bäst verksamma regissör? Det har faktiskt varit viktigt för mig när han har tittat in i mina ögon och sagt att vår podcast ofta är som en långfilm. Att jag inte ska tänka så. Att jag ska vara glad att jag har hittat podden. Livets små njutningar finns ute från den 19 augusti. “DET ÄR BARA JAG I SVERIGE SOM SKULLE KUNNA GÖRA DET HÄR.”