NG Malmö 1
“JAG KÄNNER MIG ALLTID VÄLDIGT ORÄDD OCH FRI I ST
OCKHOLM.” M aria Bäcks spelfilmsdebut är inspirerad av fyra händelserika dagar i hennes liv när hon, 14 år gammal, skulle fira födelsedag i storstan med sin mamma. Denna, i filmen spelad av Vår tid är nu-stjärnan Josefin Neldén, lider av en allvarlig psykisk sjukdom och börjar redan på tåget dit att flippa ur. Resan fortsätter trots allt och när mammans tillstånd försämras till den grad att hon blir tvångsinlagd får dottern (Josefine Stofkoper) klara sig själv och utforska Stockholm på egen hand. PSYKOS I STOCKHOLM öppnade årets upplaga av Göteborgs filmfestival och min intervju med Maria Bäck skulle ske i samband med biopremiären i maj. Nästan fyra månader senare, när väldigt många har hunnit göra liknande mer eller mindre omskakande hemesterresor, är det slutgiltiga släppdatumet äntligen satt. Är det din och din mammas röst som inleder filmen? – Ja, det är våra röster. Vi har en nära relation. Hon är, och har alltid varit, en stor inspiration för mig både som människa och konstnär. Hon är oerhört generös, rolig, fantasifull och en evig fighter. Vad fick dig att göra en så djupt personlig film? – Fakta och fiktion har en tendens att flyta ihop, både i mitt liv generellt och i mina filmer. Filmens manuskript är fiktion men inspirerat av den här bestämda resan till Stockholm med min mamma, då hon blev psykotisk och tvångsinlagd och jag fick fortsätta semestern ensam. Allt var surrealistiskt. Utmanande och svårt, men samtidigt ett helt fantastiskt äventyr! Det kändes som att jag var med i en film! Historien i Psykos i Stockholm har rumsterat i mig sedan dess i form av en fantasistimulerande vision som har känts både lustfylld och nödvändig att gestalta. VISIONEN HAR RESULTERAT i ett stormigt drama som handlar om att ensam bära på en hemlighet, om att växa upp i olika verkligheter, om skuld och skam kring psykisk ohälsa – men i lika hög grad om den helt speciella värme och humor som existerar mellan filmens mamma och dotter. – NÅGOT AV DET vackraste med film som konstform, och som gör att jag älskar att arbeta med film, är filmens möjlighet att, på ett så fysiskt omslutande sätt, spegla livets åtskilliga liv. Det finns så många nyanser av situationer och mänskliga känslor och de vill ut. Speglingarna och nyanserna är inte något som bara ligger i filmens tematik och omedelbara handling, utan de återkommer på olika sätt på filmens alla nivåer. Till sitt förfogande har man som filmskapare många olika paletter att arbeta med. Man arbetar ned i minsta detalj för att hitta helt rätt platser, man undersöker akustiken, laborerar sig fram i dynamiken mellan de utvalda färgerna; man står med hårnålar i munnen och väntar på molnen för att fånga rätt magiskt ljus och övar in kamerarörelserna bland ett hav av sladdar, skärmar och händer. Det jobbet kan man, eller i alla fall jag, nog bara göra om visionen känns absolut nödvändig att realisera som just en film. Annars gör man, eller i alla fall jag, nog hellre något mindre tidskrävande, något mindre komplext, typ pratar med nån om sina tankar. Med Psykos i Stockholm hoppas jag att filmens universum och ljud ska få in publiken i en dold och hemlig verklighet, både genom bilden av en kvinna som drabbas av psykos, och genom bilden av den anhöriga dottern. Jag tror stenhårt på speglingarna och nyanseringarnas kraft! Vad har du för relation till Stockholm nu? – Jag känner mig alltid väldigt orädd och fri i Stockholm. Den omtumlande resan som filmen är baserad på gjorde naturligtvis stort intryck på mig och jag märkte att jag hade en ganska privat och hemlig relation till staden i många år efteråt. Det finns många knappar som den staden kan trycka på som ger mig sus i magen och en omedelbar lust till att busa. Den varma luften i ansiktet när man åker rulltrappa långt ner under jordens kyla, till exempel. Eller broarnas metalliska ljud när tågen passerar. De ljusa skuggorna på utsiktsplatserna. PSYKOS I STOCKHOLM utspelar sig i nutid när alla har smarta telefoner och tillgång till information på ett annat sätt än när den bakomliggande händelsen inträffade. Jag frågar om Maria tror att hon skulle känna sig mindre utlämnad och ensam idag tack vare tekniken. – Jag tror inte att smarta telefoner gör att man känner sig mindre utlämnad eller ensam, tyvärr. Kanske till och med tvärtom, eftersom det är så lätt att ge en bild av sig själv och sitt liv som verkar som något det egentligen inte är. Det finns en stor lockelse i det, tror jag. Och man kan ju se i filmen att dottern väljer att göra just så. De smarta telefonerna är, i filmen, också ett stilistiskt grepp och en ingång till kontakt mellan mamman och dottern. Mamman skickar ideligen mms och videoklipp och ljudmeddelanden till dottern från psyket. Det är svårt att ta ledigt från varann när man har smarta telefoner! Olika verkligheter kan alltid tränga sig på och in i situationer som man befinner sig i och liksom ändra hela stämningen inuti en person utan att det alltid kanske syns på utsidan. Kontrasterna. På gott och ont. Det var spännande att jobba filmiskt med det, både dramaturgiskt och estetiskt sett. De där ingångarna till varandra och hur man på NR 08, 2020 | NÖJESGUIDEN 55