Nöjesnytt Växjö 1
Efter 15 års tystnad gjorde Freda’ en lika ovänta
d som ospektakulär comeback 2009. Numera spelar Gnosjö-grabbarna enbart för glädje och gammal vänskaps skull och den 21 april kommer de till Konserthuset i Växjö. KOMMER TILL VÄXJÖ U nder några år i början och mitten av 1990-talet var Freda’ ett av Sveriges absolut största band. Hitsen radade upp sig – Vindarna, I En Annan Del Av Världen, Det Måste Gå, Allt Man Kan Önska Sig – man belönades med Grammis och skivorna sålde som smör. Men bakom kulisserna fanns de slitningar som lätt uppstår när man lever inpå varandra dygnet runt i tio år och framgångssagan slutade i bitterhet och osämja. Sångaren Uno Svenningsson fortsatte som soloartist och blev minst lika framgångsrik som sitt gamla band, medan de övriga medlemmarna ägnade sig åt andra aktiviteter. Men så plötsligt meddelades det att Freda’ 2009 var på gång med en ny singel och ett nytt album och sedan dess har man varit mer eller mindre aktiva med både turnéer och ytterligare en skiva, Beväpna Dig Med Tanken från 2014. När Freda’ nu ger sig ut på turné har de valt att lägga premiären i Växjö och Nöjesnytt fick tag på Uno Svenningsson för en liten pratstund. Det har gått ett par år sedan comebacken nu. Vad är det som gör Freda’ relevanta 2016, tycker du? –Vi har ju gjort två skivor sedan comebacken och jag tycker faktiskt att det låter 2016 om oss nu. Det låter fortfarande Freda’, det är ju ofrånkomligt, men vi har anammat många influenser som känns väldigt up to date. Man influeras av grejer hela tiden, oavsett om man vill eller inte, både av ny musik och inte minst ny teknik. Hur kommer det sig att du och Arne återupptog kontakten till att börja med? –Vi hade gjort en liveinspelning en gång i tiden, och så var det ett bolag som ville ge ut den på DVD och hörde av sig till mig. Detta var runt 2006, skulle jag tro. Arne [Johansson, gitarr, reds. anm.] och jag hade inte haft kontakt på många år, men jag kände att jag var tvungen att kontakta honom om det skulle bli något av den här DVD:n. Jag var lite nervös eftersom vi inte pratat på så länge, men det var ett förlösande samtal och vi bestämde att vi skulle träffas. Det var ju lite stökigt de sista åren med Freda’ så det var väl inte självklart att det skulle kännas naturligt att träffas igen, men det var det. Efter det började vi umgås igen och nu har vi så fruktansvärt kul ihop. Vi träffas inte bara genom musiken nu utan även privat. Hur var det börja skriva ihop igen, var det bara att ta upp tråden där ni lagt den? –Ja, faktiskt. Vi kunde bara garva åt det. Det tog kanske tjugo minuter, en halvtimme, sen kom de gamla rollerna fram. Ränderna hade inte gått ur, det var samma tugg och samma kreativa flöde som vi alltid haft. Det var otroligt roligt. Hade ni bestämt då att det skulle bli en comeback eller skrev ni bara helt förutsättningslöst? –Ett skivbolag hade fått nys om att Arne och jag hade börjat umgås och skriva ihop igen och de blev eld och lågor. Så tanken från början var att släppa en samlingsskiva med några nya låtar på, men det gick så snabbt och vi hade så mycket idéer att vi snart hade en helt ny platta skriven. Skriver du texter ur en annan infallsvinkel med Freda’ än du gör som soloartist? –Det blir en liten skillnad, mycket på grund av att Arne och jag skriver texterna tillsammans till Freda’. Vi tänker inte alltid lika men det är det som är spännande också. Vi blandar våra idéer till något nytt. Du har varit soloartist länge, men har du saknat att vara en del av ett band? –Till en början var det väldigt skönt att gå själv, att kunna bestämma hur man ville ha det utan att behöva stämma av med andra. Men efter ett tag började jag sakna bandet och den laganda som finns i en bandsituation. Nu lever jag i de bästa av båda världar; jag har mitt egna som jag pillar med ibland och så får jag åka ut med grabbarna ibland (skratt). Ni lade av när ni stod på topp och återförenades när det egentligen inte fanns några förväntningar. Hur är det nu jämfört med då? –Det finns ingen prestige i grejerna. Det är inte på liv och död, det är bara roligt att skriva, att spela och att vara kreativa ihop igen. Och framför allt är det så roligt att man kan umgås och ha det här tugget som man hade sedan tidigare. Nästan alla stora band återförenas förr eller senare, ABBA undantaget. Vad tror du det beror på? Handlar det om att man blir nostalgisk när man blir äldre och vill se om magin finns kvar? –Det handlar nog om att det har varit en så stor del av ens liv. När jag var ung gjorde jag lumpen, jobbade lite på fabrik och sedan blev det musiken – och vi umgicks ju dygnet runt i tio år i princip. Det är klart att det sätter sina spår och att man blir som en familj. När sedan Arne och jag började umgås och spela ihop igen så inser man ju hur viktig den perioden var. Och nu handlar det inte om att göra succé eller tjäna massa pengar, utan om själva känslan av att vi betytt så mycket för varandra. Vi har ju delat saker som vi aldrig delat med någon annan och det sitter djupare än man tror. I TEXT: OLA KARLSSON FOTO: PHILIP EKSTRÖM 18 | nöjesnytt