Nöjesnytt Växjö 1
MÅNADENS PROFIL ANNA LINDBERG Text: Ola Karlsson
Foto: Martina Wärenfeldt/MStudio Anna Lindberg tillhör en exklusiv skara svenska idrottare, nämligen de som gjort minst fem olympiska spel. Hon gjorde sin debut som simhoppare i seniorsammanhang som tolvåring och meritlistan är närmast hisnande läsning: 73 SMguld, 6 EM-guld, 3 EM-brons och ett EM-silver – och då har vi ändå inte räknat med alla medaljer hon tagit som junior. Efter 16 år i världseliten gjorde Anna sin sista tävling på OS i London 2012 och har sedan dess gått vidare till en civil karriär, även om kärleken till sporten naturligtvis finns kvar. Anna växte upp i en riktig simhopparfamilj. Pappa Mathz var aktiv innan han blev tränare och mamma Ulrika Knape är som bekant legendaren som tog OS-guld i simhopp i München 1972. Allt detta påverkade naturligtvis Anna, men kanske inte i den grad man kan tro. –Det är säkert många som tror att jag aldrig haft något val när det gäller simhopp, säger Anna, när hon avslappnad och till synes harmonisk tar emot på sitt kontor i centrala Växjö. Det är väl synd att säga att det var en slump, för det var det ju så klart inte. Jag höll på med flera andra idrotter när jag var ung, men i slutänden var det simhopp jag hade mest talang för och det som gick bäst, så det var roligast. Även om Anna Lindberg själv har haft en fantastisk karriär går det inte att komma runt det faktum att hon växte upp i skuggan av mamma Ulrika Knapes enorma framgångar. Och det var också detta hon brottades mest med i början av sin karriär, menar hon. “JAG GJORDE MITT FÖRSTA OS NÄR JAG VAR 14 ÅR, JAG VAR BARA ETT BARN OCH INTE FÖRBEREDD PÅ ALLT VAD DET INNEBAR”. Jag minns att jag fick nog under en intervju en gång och sa ”är det mamma eller jag som hoppar? Jag har precis tävlat i OS och står här och får svara på frågor om min mamma” (skratt). Nu förstår jag ju att det inte är något konstigt med att de där frågorna kom, men när man är i den åldern är det känsligt. Att toppa mammas OS-guld går ju liksom inte. Under större delen av sin karriär var Anna ensam i Sverige om att tävla på den allra högsta nivån. Men tvärtemot vad man skulle kunna tro var det inte tråkigt att tävla i SM, säger hon. –SM var på många sätt den värsta tävlingen på hela året; alla förväntade sig att jag skulle vinna så allt annat än guld var ett misslyckande. Det är så små marginaler i simhopp – det räcker med att man missar en ansats så går det åt skogen. Så SM var ångestfyllda tävlingar för min del, men samtidigt är det kanske de tävlingarna som gjort mig mentalt starkare. Anna har alltid älskat att tävla och träna. Hon blev vältränad väldigt tidigt och la på så sätt en bra grund för sin fysik och hon är övertygad om att det är därför hon kunnat hålla på med sin sport i över 20 år utan att kroppen tagit alltför mycket stryk. När hon efter karriären började jobba på svenska simförbundet hade hon många tankar och idéer om hur man skulle utveckla verksamheten och göra svensk simhopp mer gångbar internationellt. –Det pratas mycket i Sverige idag om att det är farligt att börja träna för tidigt och att det är farligt att träna för mycket, säger hon och suckar. Jag kan liksom inte hålla med om det – för mig handlar det om att göra rätt, med rätt ledare och rätt kompetens. Det program vi hade jobbat fram var varken konstigt eller kontroversiellt, utan nytänkande. Det går ut på att barn som tycker om att hoppa simhopp och vill utvcklas ska få möjlighet att göra det. Jag menar att man inte kan säga att ”nu ska ingen tävla, ingen ska träna för mycket, alla ska vara på samma nivå”. Det finns trots allt barn som drivs av att tävla och som vill utvecklas. Ska inte dom få göra det då? Uppenbarligen halkar vi efter i Sverige och vi måste ställa oss frågan varför. Min mamma är ju sportchef på förbundet så vi har jobbat fram det här förslaget tillsammans, men jag orkar inte jobba med människor som inte vill ta saker och ting framåt; förbundets ordförande bromsade programmet och kom dessutom med argument som inte höll. Då tappade jag motivationen och valde att hoppa av mitt uppdrag. Anna återkommer flera gånger till hur viktigt det är att hitta glädjen i det man gör – oavsett vad man gör. Hon berättar att hon efter OS i Sydney hade en lång tuff period med mycket skador, men att hon därefter hittade glädjen igen och då kom framgångarna. ”Det berodde på att jag bara var glad och njöt av stunden, precis som man ska göra, även om det är lättare sagt än gjort”, som hon uttrycker det. –Jag är nog inte den typ av person som jag tror många föreställer sig att elitidrottare är. Jag har aldrig varit nördig med min idrott på det sättet, det hade aldrig funkat för mig. Jag har ätit onyttigt och jag har unnat mig på helger, helt enkelt för att jag tycker det blir för tråkigt annars. Jag skulle inte fixa att leva så. Men jag var alltid väldigt väl förberedd, för när jag kom till en tävling ville jag kunna njuta av stunden. Och för att kunna njuta måste man veta att man har gjort allt man kunnat och gjort det rätt. Anna menar också att det inte var något svårt beslut att lägga av efter OS i London 2012. Vid det laget hade hon redan gjort en comeback efter att ha fött sitt första barn Yelverton och haft en fantastiskt lärorik och rolig tid därefter. Men efter London kände hon sig färdig med tävlandet och var redo för nästa steg i livet. – En fråga jag ofta får är ”hur är det att inte vara simhopperskan Anna Lindberg längre?”. Men jag har aldrig sett mig som simhopperskan Anna Lindberg, jag är bara Anna. Sen att jag råkat hoppa simhopp är en annan sak. Jag har aldrig varit rädd för utmaningar och vid sidan av simhoppningen har jag studerat personligt ledarskap på IHM i Stockholm, konst och design, inredningsarkitektur, anatomi och fysiologi, coachning och ledarskap. När man håller på med en mindre idrott får man ha med i beräkningen att det kommer ett liv efter karriären. Även om jag hade tjänat stora pengar hade det inte passat mig att bara leva på det. Jag vill göra något meningsfullt. Nu har jag verkligen det optimala – jag får göra lite av varje och jag älskar det. Anna arbetar numera på Växjöföretaget Steamship som projektledare på halvtid, hon jobbar med ledarutveckling tillsammans med Sandra Ruuda i Mitt bästa LedarJag, föreläser en del och samarbetar med en simhoppsklubb i Stockholm, där hon använder sig av det program hon ville implementera på simförbundet. Det är några uppdrag för landslaget och en del andra småprojekt på gång, säger hon och ler lite hemlighetsfullt. Anna har nu bott i Växjö i två och ett halvt år och hon trivs väldigt bra, även om det på vissa sätt fortfarande är ganska nytt och att det kan vara svårt att bygga