STT 1
4 STT Vecka 20 onsdag 17 maj 2017 SJUHÄRAD Ätran
mår ganska bra enligt Ätrans vattenråd ÄTRADALEN/TRANEMO Tillståndet för Ätrans vatten är gott och utvecklingen går åt rätt håll. Det konstaterades på Ätrans Vattenråds årsmöte som i torsdags hölls i Tranemo. Vilket vatten som slutligen rinner ut vid Falkenberg i Kattegatt påverkas av verksamheter och människor i sju kommuner som ingår i Ätrans Vattenråd, däribland Tranemo och Svenljunga. Avrinningsområdet är stort, hela 3 300 kvadratkilometer. De provtagningar som gjordes under 2016 visar att Ätran mår ganska bra. Vattnet har god motståndskraft mot försurning och grumligheten har minskat något. Naturvärdena är höga. Men fortfarande är det mycket näringsämnen som sköljs ut i havet med Ätran och bidrar till övergödning, 26 ton fosfor och 2 000 ton kväve under förra året. Jordbruket och skogsbruket är de främsta källorna till utsläppen. Men Ätrans tillstånd är bättre än grannflodernas, säger Ingemar Alenäs, kommuneko log i Falkenberg som arbetat med vattenvård i Ätran sedan 1973. – Det har varit en väldigt positiv utveckling. För att göra Ätran ännu renare så deltar vattenrådet i ett EU-projekt tillsammans med två andra floder i Sverige. Där ska man bland annat försöka hitta metoder att ta vara på fosfor, som är en bristvara som borde användas i stället för att hamna i havet. Till ny ordförande i vattenrådet valde föreningsstämman Wanja Wallemyr från Falköping. Vilka orosmoln ser du framför dig när det gäller Ätran? – Dels är det utsläpp från alla oss som bor i området, till exempel mediciner och plast som hamnar i vattnet. Det är också svårt att förutsäga vad klimatförändringarna kommer att innebära. Vi får mindre tjäle och mer temperaturer runt noll och det kan bli problem med erosion, säger Wanja Wallemyr. – Men på plussidan är att ”Det är svårt att förutsäga vad klimatförändringarna kommer att innebära.” WANJA WALLEMYR Vagn Abel, avgående ordförande i Ätrans vattenråd, och Wanja Wallemyr som valdes till ny ordförande på årsmötet i Tranemo. FOTO: MARITA PAHLÉN jordbrukets metoder att gödsla blir alltmer exakta, ingen bonde vill ju använda sina pengar till för mycket gödsel som hamnar i vattnet, menar Wanja. Det finns fortfarande delar av Ätrans område som är försurade och dit hör Musån i Tranemo kommun. – Det beror på åratal av surt nedfall och att vi inte har kalkhaltig mark här, som uppe i Falbygden, säger Thomas Tranefors, miljöstrateg i Tranemo, när vattenrådet avslutar dagen med en utflykt till Musån. MARITA PAHLÉN redaktion@stthuset.com ”Ur innerfickorna BRAGNUM/LÄNGHEM GÖSTA SINGSTRAND Pensionerad televerkare, var till sjöss några år i ungdomen som telegrafist i handelsflottan. Skilda världar till sjöss Den bepansrade jeepen svängde in på kajen i hög fart och stannade vid landgången. Fordonet var dekor målat med västernmotiv och namnet Wells Fargo med snirklade bokstäver längs sidorna. Ur steg två revolvermän som i skjutställning spanade av omgivningen. Nickade mot en tredje man som öppnade bilens bakdörr och lyfte ut en påse. Med den framför sig och revolvermännen tätt bakom hälsade jag dem välkomna ombord. Fartyget hade nyss förtöjt vid kaj. Hamnarbetarna hade börjat arbetena i lastrummen och bemannat däcksvinscharna. – Take us to your captain, hurry up, väste påsmannen. Hos kaptenen kontrollräknade jag pengarna vi beställt, kvitto skrevs och männen lämnade snabbt båten. Sedelbunten låste jag in i radiohyttens kassaskåp för utdelning efter arbetsdagens slut. Någon dag tidigare hade jag per radio till rederiets agent beställt dollar som besättningen skulle ha vid ankomst till Charleston som ligger på USA:s sydöstkust. Via Panamakanalen Året var 1965 och M/S Vegaland var på långresa. Efter Charleston fortsatte vi sedan via Panamakanalen till Australien för några månaders kustfart där. Därefter till England via USA och Nordatlanten. Vi kom till Londons hamn en kylig decembermorgon. Som vanligt stod jag på däck vid förtöjningen och väntade på agenten som hade pengar och post. Ingen agent syntes till. Däremot gick ett gäng glada hamnarbetare ombord. En av dem bar på en stång med ett antal vattenkittlar som han lämnade till kocken i byssan. Han skulle ha sjudande vatten i beredskap åt arbetarnas många thépauser i det kyliga vädret. Rederiets agent Jag var på väg att lämna däcket när en kutryggig man i långrock kom på kajen och gick ombord. Han hälsade vänligt och sa att han var rederiets agent. Vi gick upp till kaptenen i salongen. Agenten knäppte upp rocken och ur inner fickorna halade han upp den ena bunten sedlar efter den andra. Plagget var nog specialsytt, han plockade även fram en mängd privatbrev till besättningen och rederiförsändelser. Scenen i Charlestons hamn var ingen filminspelning. Agenten levererade pengarna på det enda säkra sätt som var möjligt i det skjutglada USA. Kollegan i London levererade också på ett säkert sätt, men i ett land där polisen, bobbies, än idag inte bär vapen. GÖSTA SINGSTRAND halade han upp den ena bunten sedlar efter den andra.”