AMES 1
»Första gången jag hörde om Nollvisonen tänkte ja
g som alla andra: Det går ju inte!« ingen ska dödas eller skadas svårt i trafiken. HANS HAR SJÄLV VARIT UTE på många olycksplatser och sett hur en dödsolycka påverkar omgivningen. – Jag och en kollega, en fordonsexpert, åkte ut på alla dödsolyckor runt om i Östergötland under min tid på Trafikverket. Vår uppgift var att analysera vad som hänt och om vi kan göra något för att förebygga att en sådan olycka skulle hända igen, berättar han. – Vi åkte till skroten och såg fordonen, vi läste obducentens och polisens rapport och vi åkte ut till olycksplatsen och tittade på vägen och väglaget. När vi kom, någon dag eller två efter olyckan hände det att vi träffade anhöriga som var där och tände ljus och lade blommor. Då blir det väldigt tydligt att en dödsolycka har långtgående effekter på många människor. Det är ju grannar, kollegor, vänner, familj och släktingar som inte mår bra. För dem är den här olyckan inte en siffra i olycksstatistiken. Det är klart att vi måste göra allt vi kan för att det inte ska hända. Nollvisionen gjorde att man helt plötsligt fick jobba på ett annat sätt och med ett annat tänk. – Innan hade det handlat mycket om framkomlighet, att bilisterna skulle få korta restider. Man hade jobbat mer med attitydpåverkan. Nu fick vi lite friare tyglar att faktiskt göra det lite mer besvärligt för bilisterna för att få dem att hålla en säkrare hastighet, berättar han. – Vi fick också större möjligheter att införa nya lösningar för att öka trafiksäkerheten med tanken att se till att om det hände en olycka skulle konsekvenserna av den inte bli lika stora. EN AV DE NYA LÖSNINGARNA Hans var med om att införa var att bygga cirkulationsplatser för att minska antalet korsningsolyckor. – Det hade tidigare bara gjorts i tätorter och vi blev väldigt ifrågasatta, både internt och externt, när vi ville bygga sådant ute på landsbygden men vi hade all fakta för att backa upp det och när vi hade genomfört det blev ju folk faktiskt nöjda, säger han. – Då var det jätteskönt att ha en massa kontakter med kompetenta människor på VTI som kunde hjälpa oss att backa upp våra påståenden med forskningsresultat. En annan åtgärd han var med och införde i Östergötland var mittbarriärer och 2+1-vägar. – Mittbarriärerna räddar 60-65 liv varje år. Folk tyckte inte vi var kloka när vi ville sätta räcken mitt i vägen, det var ju vansinnigt! Berättar Hans. – Jag minns särskilt en politiker i en kommun som var väldigt, väldigt upprörd när vi skulle bygga en av de första 2+1-vägarna i just hans kommun. När det var genomfört och alla såg hur bra det fungerade var det samma politiker som kom och tjatade och var upprörd för att vi ännu inte hade byggt en 2+1-väg i en annan del av hans kommun. Det är lite kul det där, när man får folk att vända! Det är en av Hasses drivkrafter, diskuterandet och att övertyga människor. – Det är den delen av jobbet som passat mig allra bäst. Både diskussionerna internt och med polisen och allmänheten. Jag har åkt runt och träffat massor med pensionärsföreningar, föräldraföreningar, vägföreningar, politiker och byalag. Det är viktigt att få berätta för dem hur vi har tänkt, förklara varför vi vill göra som vi vill göra och backa upp våra idéer med fakta. Det är också viktigt att lyssna på vad det är de vill ha och behöver. Det har varit kul och jag har lärt mig mycket och fått många idéer. Jag gillar det, säger han. – Det allra roligaste är när man har lyckats 19