Nolltretton 1
Ny lokal i Linköping! Europe Walk the Earth Det ä
r kul att se alla dessa gamla hårdrocksband som får en andra karriär på "ålderns höst", som Europe som gjorde comeback 2004 med plattan "Start from the Dark". Sedan dess har de med detta släpp fått ur sig ytterligare fem plattor där de övergett den svulstiga 80-talshårdrocken och istället sökt sig mot en mer 70-talsminnande hårdrock med mer blueskänsla. På många sätt är Europe idag ett bättre band än de var under de stora framgångsåren även om de inte levererar samma typ av världshits längre. Det är också tveksamt om de vunnit några nya fans på senare år, men de har behållit många av de gamla och möts av respekt från både publiken och branschen. "Walk the Earth" är en stark platta med både variation och groove. Joey Tempest sjunger fortfarande strålande och musikaliskt vet de hur hantverket ska skötas. Det gör att många spår som egentligen inte är särskilt märkvärdiga låtar ändå får ett lyft och känns intressanta. Det är roligt att gubbarna känns så vitala och pigga som de gör och det känns som att de har mycket kvar att ge, jag tror faktiskt att Europe kommer att bli ännu bättre framöver. (TP) Sven-Bertil Taube Så länge skutan kan gå 82 år gammal, i princip blind och med en imponerande meritlista i bagaget skulle ingen ha invändningar om Sven-Bertil levde ett stillsamt pensionärsliv där borta i London. Men istället gör han nästan tvärtom. De senaste åren har Sven-Bertil varit mer aktiv än på länge och släppt de hyllade "Hommage"-skivorna, turnerat, spelat in filmer och medverkat i "Så mycket bättre", och nu är han aktuell med ännu en ny skiva. Även denna gång med orkesterarrangemang av Peter Nordahl. Att han även denna gång sjunger pappa Everts låtar kommer kanske inte som någon överraskning. SvenBertil radar upp klassiker som "Dansen på Sunnanö", "Fragancia", "Balladen om briggen Blue Bird av Hull" och titelspåret "Så länge skutan kan gå". Det är sånger vi hört honom sjunga många gånger förut, men det gör ingenting efter som han sjunger dem så bra och arrangemangen känns så spänstiga. Alla spår känns inte lika intressanta men som helhet är det en stark skiva. Skulle Sven-Bertil dra sig tillbaka efter detta album skulle det vara ett värdigt avslut. (TP) Fever Ray Plunge Det glöms så oerhört fort inom popvärlden. För bara tio år sedan var The Knife Sveriges hetaste band och hade en internationell karriär. Det är faktiskt bara tre år sedan syskonen Dreijer lade ned verksamheten, men hur många pratar om The Knife idag? Hur många minns dem ens? Sedan har vi Fever Ray, Karin Dreijers soloprojekt som hakade i och tog vid efter The Knife och också hade internationella framgångar, även om det hela snart tynade bort och försvann. Men nu, åtta år efter debuten, är Fever Ray plötsligt tillbaka med elva spår av stökig elektronica. Eller avig elektropop, eller vad man ska kalla det. En oväntad comeback väcker alltid intresse, och kanske lite extra i Fever Rays fall eftersom namnet förknippas med avantgardism, experimentlusta och musikalisk framkant. Så, hur låter egentligen "Plunge"? Är skivan revolutionerande och nyskapande? Finner musiken nya vägar, överraskar den och skakar om? Nja, Karin Dreijer tar avstamp i det hon gjort tidigare, men är möjligen något hårdare och mer direkt. Kanske mer sprakande och tydlig. Kommer jag fortsätta att lyssna på plattan? Tveksamt, musiken är nog trots allt mer "rätt" än vad den är bra. (TP) 2/12 Lorentz - LKPG KONSERT& KKONGRESS ARBIS BREDGATAN 54 • NKPG 25/11 Oskar Linnros - NKPG ONSISTORIEGATAN 7 • LKPG 28/11 Danko Jones & Skraeckoedlan - NKPG 1/12 Johnossi - NKPG 6/12 Danko Jones & Skraeckoedlan - LKPG 8/12 Millencolin - LKPG Weezer Pacific Daydream Ola Aurell Till bords med Herr Aurell Man måste ju liksom bara gilla Weezer. Inte minst för att de visar att de faktiskt fortfarande görs nördig gitarrpop med retrovibbar, sommarkänsla och oskuldsfull romantik. Numera är det ju rätt sällan man hör sånt. Fast i Weezers fall var det bara ett år sedan, när de släppte den strålande "White album". Bandet har alltid legat nära surfkulturen och på förra skivan tog de steget fullt ut, och det fortsätter de med även på "Pacific Daydream". Vilket man hör redan på albumtiteln. Men här finns också låttitlar som "Beach Boys" och "Feels like summer", och redan i öppningslåten "Mexican Fender"s inledningsrad sjunger de om Santa Monica Boulevard. Det väller ut luftig pop med fantastiska melodier ur högtalarna och vid vissa refränger vill man bara ställa sig upp och jubla av pur lycka. Men det finns något inom mig som kämpar emot. Inte kan jag väl år 2017 tycka att Weezer är så här bra? Är det inte så att jag bara blivit drabbad av den vedervärdiga nostalgin? Jag förhandlar med mig själv och landar till slut i konklusionen: nej, kvalitetspop är kvalitetspop oavsett år. Bra melodier kommer alltid att regera. (TP) Precis som Kalle Lind skriver i förordet är Ola Aurell en av våra intressantaste samtidskommentatorer. Han har med sin humoristiska stil i flera år varit vår mest spännande förnyare av den svenska visan men ändå inte upptäckts av den kulturelit som så ofta hyllar namn som Povel Ramel och Hasse & Tage, som Aurell är uppenbart besläktad med. Märkligt javisst, men strunta i inskränkta kulturskribenter och låt dig roas istället. Det är inte svårt i Herr Aurells sällskap. Hans fjärde album är inte bara en skiva utan även en bok. En kokbok, hävdar Aurell själv, och visst innehåller den diverse halvknäppa recept men även snapsvisor, serier, sagor, betraktelser och lite annat smått och gott. Och så en helt vanlig Aurellskiva. Många av låtarna är redan bekanta för fansen som sett honom live. Och egentligen är hela konceptet bekant med sina finurliga ordvändningar, sin humor, sina samtidsbetraktelser och sina välfunna referenser. Det är roligt att lyssna på Aurell och ännu roligare när man ser honom live. Boken då? Nja, ett skojigt grepp men den når inte upp till skivans klass. (TP) Darin Tvillingen Darin slog igenom stort år 2004 i tv-programmet ”Idol”, vilket följdes av singlar som ”Money for nothing” och ”Who’s that Girl” och gjorde honom till en riktig flickfavorit som ägde de svenska topplistorna. Till och med hans tandställning var het och många tyckte att han inte skulle vara Darin utan den. Resultatet blev ju trots allt bra... artisten Darin levde vidare och har sedan dess släppt ett antal plattor och medverkat i bl a ”Så mycket bättre”. År 2015 tog han beslutet att skriva på svenska och starta eget skivbolag och nu kommer alltså hans andra svenskspråkiga album där han skrivit och producerat låtar tillsammans med bl a David Lindgren Zacharias, Peter Kvint, och Smith and Tell. Förra plattan visade att Darin var på rätt spår och det känns därför glädjande att han nu visar att han följer upp den på ett värdigt sätt. Enligt Darin själv ska detta vara hans personligaste platta hittills. Här får vi i ”Alla ögon på mig” höra hur det är att slå igenom över en natt som 17-åring och i låten ”Tvillingen” om hans olika sidor som människa. Nya skivan är snyggt producerad och Darins röst är som vanligt skör och behaglig att lyssna på. Det finns några riktigt bra låtar, men som platta betraktat blir detta lite som att ha en godispåse med varken surt eller salt i. Låten ”Man över bord” sticker ut som en blivande radiohit, men i det stora hela blir det lite väl soft och tillrättalagt för min smak. (JL) NOLLTRETTON 65 2/3 Asta Kask 40 år - NKPG 16/12 The Sounds - NKPG 17/3 Trivium, Power Trip & Venom Prison - NKPG 6/4 Asta Kask 40 år - LKPG Mer information på: www.CityToCity.se Biljetter via www.tickster.com Nu är vi City to City