Nolltretton 1
Attentat Punkhjärta Taylor Swift Lover Landets al
la punkare har haft det riktigt trevligt de senaste åren, för alla de där gamla punkbanden man trodde man hade sett för sista gången har plötsligt gjort comeback, släppt skivor, turnerat flitigt och fått en andra karriär. Ett av dem är Göteborgsbandet Attentat som fyllde 40 år förra året. 40-årskris? Nja, inte direkt. Jönsson och gänget har åldrats väl. De är måhända inte det fräckaste man kan höra för tillfället i konungariket Sverige, men de fortsätter att köra sin grej och gör det helt okej. Ibland till och med riktigt bra. Plattan öppnar vrålstarkt med tre svulstiga spår som får igång lyssnaren direkt. "Ditt fel", "Gogo fighter" och skivans bästa låt "Låt hjärtat va med (glöm för fan inte de)". Där vill man bara ställa sig upp, veva med armen och vråla med i refrängen. Punkhjärtat finns definitivt hos Attentat även om musiken snarare ska beskrivas som skramlig pop. För det är väldigt melodiöst och trallvänligt, ibland snudd på mesigt. Men punken sitter inte låtarnas bpm, den sitter i hjärtat. Och Attentat låter hjärtat va med. Glöm för fan inte det. (TP) Taylor Swift är en av USA:s, och därmed världens, största artister men i Sverige är hon tämligen okänd bland allmänheten. Många känner säkert igen hennes namn när de läser det men få kan nämna en låt med henne och änne färre nynna på en. En förklaring till det är att hon började som en tonårig countrytjej, men numera är hon 29 år och ägnar sig åt ganska ordinär popmusik. Nya plattan är hennes sjunde i ordningen och är man ett Swift-fan lär man bli nöjd för här får man hela 18 spår. Allt håller såklart inte högsta klass, hade hon skalat bort fem-sex utfyllnadslåtar hade betyget hoppat upp ett snäpp. För Swift har en hög lägstanivå och är i sina bästa stunder riktigt bra. Det jag gillar med "Lover" är att det är en popskiva i ganska klassisk, tidlös stil. Swift kämpar inte med att försöka låta superhipp och ligga i framkant produktionsmässigt. Och just därför tycker jag plattan låter modern. Det handlar om bra popmusik, kort och gott. Hon går sömlöst mellan glättigt lattjo och djupaste allvar. Musiken smeker och roar, det är trevligt med en twist. Hur kan man inte gilla Taylor Swift? (TP) Lana Del Rey Norman Fucking Rockwell Lana del Rey har varit ett av de senaste årens mest intressanta bidrag till populärkulturen. Kanske inte så mycket på grund av musiken, som visserligen är bra men inte särskilt nyskapande, utan snarare på grund av sin estetik, attityd och rebellutstrålning. Hon har breddat synen på hur en stor, kvinnlig popstjärna kan vara. Jodå, det går faktiskt att kombinera yttre skönhet och inre djup, det var som fan. Här på sitt sjätte album radar hon upp 14 låtar och det är kanske några för många. Mest för att det låter ganska likartat. Musiken kan i princip beskrivas som stillsamma ballader i olika form och utförande. Det blir lite segt i längden, eller stämningsfullt om man är på det humöret. Jag vet dock inte vilka som skulle plockas bort för materialet är rätt jämnbra. Det finns liksom inget dåligt spår och faktum är att låtarna bildar en helhet som hänger ihop. Det finns några spår som utgör riktiga toppar, jag är exempelvis väldigt förtjust i "The greatest" och som fantast av Ed Harcourt, Nick Cave, 60-tal, Kaliforniskt solsken och New Yorkskt mörker är jag rätt nöjd, trots en del invändningar. (TP) Iggy Pop Free Lisa Miskovsky Bottenviken Iggy Pop är en sån där artist som med åren ses mer som en ikon än som musiker. I likhet med exempelvis Lemmy i Motörhead känner de flesta igen personens utseende och namn men kan knappt nämna en låt. I Iggys fall kanske mannen på gatan känner till "The Passenger" och "Lust for life" men det är nog allt. Nu är rockfarfar aktuell med en ny platta, den 18:e i ordningen, och denna gång tar han ut svängarna och lämnar sin bekvämlighetszon. Man kan ju begripa att 72-åringen kanske inte bara är sugen på att vara vildsint punkare hela tiden utan vill utforska nya musikaliska domäner, och det gör han här. På "Free" finns jazzinfluenser, pratsång, Dylan Thomas berömda poem ”Do not go gentle into the good night” och andra märkliga inslag. Vanliga rocklåtar? Inte så mycket. Med lite välvilja skulle man kunna kalla musiken för modig, annorlunda och experimentell. Man skulle också kunna kalla den skitdålig. Och ska jag välja sida så tillhör jag den senare kategorin. För ska jag vara ärlig så vet jag att jag aldrig kommer att lyssna på den här plattan igen. (TP) Marknadsföringsmässigt har man lyckats bra med att bygga ett varumärke kring Lisa Miskovsky. Hon är Umeåtjejen som åker snowboard och spelar popmusik. Hon har ett tufft efternamn och ett snyggt utseende. Hon är den trevliga mystjejen som visserligen skriver världshits till mesarna i Backstreet Boys men som ändå är så kreddig att hon hänger med Dennis Lyxzén och delar av den svenska indieeliten. Problemet är väl mest att musiken inte är lika cool som bilden av Miskovsky. Tvärtom är den ganska intetsägande och tråkig. Proffsig och snygg javisst, men i grund och botten ändå bara ordinär radiopop. Nu var det dessutom ett tag sedan hon sist levererade en hit. Det har gått sex år sedan förra plattan "Umeå", och även om Melodifestivallåten "Why start a fire" innebar ett uppsving 2012 så ligger hennes storhetstid minst femton år tillbaka med låtar som "Driving one of your cars" och "Lady Stardust". Jag har svårt att tänka mig att "Bottenviken" blir någon storstilad comeback för Miskovsky. Musiken är alldeles för generisk och luddig i kanterna. Luftig och svårfångad, skön att lyssna på men svår att minnas. Den funkar förmodligen bra när man kör bil på de ändlösa norrländska fjällvägarna, men är svår att riktigt engagera sig i. (TP) NOLLTRETTON 43 Jesse Malin Sunset Kids Det känns som Jesse Malin har hållit på sedan urminnes tider. Han har aldrig riktigt fått kliva längst fram i strålkastarljuset. Jo, möjligen den gången när han fick självaste Bruce Springsteen att gästa på en av hans låtar. Nu är han återigen aktuell med ett nytt album. Jesse Malins amerikanska pop/punkrock befinner sig idag ungefär på samma ställe som på debuten från år 2002. Jesse är soundet och stilen trogen. Nya Sunset Kids är inget undantag. Vi får här en rad effektiva och raka poplåtar, men också lite softare tongångar som i till exempelvis i samarbetet med Lucinda Williams i låtarna ”Room 13” och ”Shane”. Även inledande spåret ”Meet me at the end of the world again” håller god klass och Jesse Malin-stil. Trots det så lyckas han inte riktigt beröra och engagera på nya Sunset Kids, det fastnar liksom inte. Här finns bra låtar, men energin och texterna når inte ut. Om något eller några år kommer säkert den gode Jesse med ett nytt album igen… och förmodligen kommer det att låta ungefär likadant. (JL)