Boinsikt 1
PERSONPORTRÄTT Fritidsledaren och de mörkrädda tu
ffingarna På Varberga torg står fritidsledaren Jonny Larsson och pratar med en kille med ett barn i en sulky. Innan han går in till fritidsgården strax intill lägger han armen om killens axlar och säger: ”Kul att se dig. Ha det bra. Vi hörs.” En vanlig vardagssituation. Men med en bakgrund som har haft stor betydelse för både killen, fritidsledare Larsson och ”gården” i Varberga. Jonny Larsson vill inte framstå som frontfiguren på Varberga fritidsgård. Fullt förståeligt, för givetvis finns det många som gör och har gjort ett fantastiskt jobb för ungdomarna som kommer dit. Men efter 31 år på ”gården” och med allt han har gjort och initierat är det svårt att komma ifrån att han har en särskild position, framför allt bland ungdomarna. – Jag älskar att jobba med tonåringar, det man får tillbaka är ovärderligt. Jag tror jag har någon slags känsla som gör att jag får bra kontakt med dem, jag har det kanske i mig på något vis. Men det gäller att stå upp också, för ibland är det tuffa tag. Sedan berättar han om killen som flyttat till Varberga med sin familj. En bråkstake som blivit portad på många gårdar han besökt. På ”gården” i Varberga blev medarbetarna varnade för att killen skulle komma och vad som var att vänta. Och mycket riktigt, det blev bråk och killen blev utkastad av Jonny. – Så hade ingen gjort mot honom tidigare, han blev både överraskad och givetvis förbannad. Jag sa att han var välkommen om fjorton dagar. Han skrek och gapade 22 att han aldrig skulle komma tillbaka. Efter tretton dagar ringde han och frågade om det var den dagen eller dagen efter som han skulle få komma hit igen. Han kom, vi pratade såklart och han sa att bli utkastad och att någon stod upp mot honom var precis vad han behövde, säger Jonny. Två saker har varit signifikativa för fritidsgården i Varberga – friluftsliv och att man ska göra avtryck genom sitt sätt att agera, vara och arbeta. Och det som kanske stuckit ut mest är Friluftsgruppen som startade 1996. – Vi hade redan tidigare varit mycket uppe vid Ramsjön, där vi fiskade, paddlade kanot och sov i vindskydd. Bussen dit var alltid full och jag märkte hur bra ungdomarna mådde av att vara där. Efter en tid fick vi ett speciellt uppdrag från ”soc” att ta med ett gäng killar som inte gjorde allt rätt. Dom var stökiga och tuffast i området, men när vi kom till Ramsjön visade det sig att de var jäkligt mörkrädda, säger Jonny och ler åt minnet. Det gänget bildade den första Friluftsgruppen. Den var ett resultat av ett arbete över gränserna där många, bland annat ÖBO, skolan, socialtjänsten och ”gården”, gjorde väldigt mycket för att manövrera ett gäng ungdomar några steg åt rätt håll i livet och samhället. – Jag kommer ihåg att en av killarna sa ”vilken press det blir på oss, nu kan vi ju inte göra något dumt”. Friluftsgruppen och det resultat den gett genom åren har gett oss mycket uppmärksamhet, speciellt i början. Antalet fosterhemsplaceringar gick ner och Polisen undrade vad vi gjorde i Varberga, eftersom antalet LOB:ar (Lagen om omhändertagande av berusade personer) här minskade drastiskt. Och TV4 har varit med och filmat uppe i Ramsjön. Friluftsgruppen har levt vidare i olika omfattning och konstellationer. Att vara med i gruppen är häftigt och innebär status. Aktiviteterna har vidgats till att också omfatta andra frilufts- och naturresor, som har bekostats av att ungdomarna som rest har jobbat åt ÖBO. – ÖBO erbjöd oss att utföra vissa arbetsuppgifter, bland annat sophantering och kontroll av tvättstugor och belysning, för att få ihop pengar till resorna. Det är en deal som bara har vinnare. Vi har varit i