STT 1
STT Vecka 6 onsdag 4 februari 2015 5 familjen jen
hade inte längre någonstans att gömma sig. Både Sayras svärfar och svåger hade blivit misshandlade och fått egendom sönderslagen för att de skulle avslöja var Sayra befann sig. Även de hade försökt få hjälp hos polis men misslyckats. – Vi bodde i vänthallar och på busstationer under en kort tid, men det var svårt eftersom vårt barn skrek och grät på nätterna. Här i Sverige har vi träffat en psykolog och fick reda på att han har panikattacker på grund av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Till ett annat land Familjen beslöt att sälja allt de ägde för att kunna betala för hjälp att ta sig till ett land där ingen skulle känna igen dem. 2012 flög de till Stockholm och blev förda med taxi till Göteborg. Där blev de lämnade och tillsagda att ta sig till Migrationsverkets kontor i Kållered. – Vi visste inte var vi var och barnen var hungriga, men vi tog oss till centralstationen i Göteborg och frågade personalen. Vi hade inga pengar till biljetten men fick ändå gå på tåget för att ta oss till Migrationsverket. De sökte asyl och fick stanna i Kållered en vecka, sonen skrek om nätterna och de blev tillsagda av vakter. De fick först flytta till en annan förläggning i Göteborg och sedan till Borås, sedan till en lägenhet i Sjuhärad. Deras första asylansökan fick avslag. Sayra tycker inte att advokaten fick fram hur allvarlig deras situation var. asyl, fast hela deras lilla familj med två barn lever under dödshot. – För min far är hans heder så viktig, för hur folk ser på FOTO: ANN SOFIE WAHLBERG De blev jagade i bil, åkte i fel riktning över en bro. De åkte till polisen för att försöka anmäla hotet men polisen ville inte ta emot deras anmälan. ”Vi har också familjer”, sa de, även de rädda för Saryas pappa, som tack vare sitt inflytande kunde straffa vem han ville. Så inleddes en tid då Sayra och Mustufa fick gömma sig inom landet, tillsammans med sina två små barn. De flydde till en annan region i Pakistan och bodde hos vänner. Även där försökte de få hjälp av polis, men inte heller de ville ta emot anmälan. Istället tror Sayra att polisen i de olika regionerna samarbetade, för hennes far måste ha fått reda på var de befann sig. – På min födelsedag hade vi bestämt oss för att våga åka till en nöjespark. När vi satt i vår bil körde två motorcyklar upp bredvid oss. De hade automatvapen och vi blev beskjutna. Sayra hade lagt sig ner med ena barnet i famnen, glaset i bilens fönster krossades och yrde. Mustufa skadades av glaset och en kula vidrörde Sayras ben. Barnen skrek. – Det var på en offentlig plats, hur många andra runt omkring som blev skadade, det vet jag inte. Polisen kom men de trodde inte på vår berättelse. Skriker på natten Sedan dess vaknar Sayras äldsta barn på natten och skriker tröstlöst. Eftersom polisen inte ville hjälpa dem fanns en annan möjlighet; att gå till domstol för att få hjälp. – Vi fick en tid i domstolen och fick sedan vänta. Domaren gav till slut besöksförbud för min familj, men vad hjälpte det? De vänner de kunnat bo hos blev nu också rädda, och famil– Hon gick inte på djupet och menade att vi ju inte blev attackerade under lång tid i Pakistan. Men det var ju för att vi inte bodde i vårt hem, vi bodde en natt på varje ställe. Men min mans kontor blev förstört och våra vänner attackerades. Vi hade flytt för våra liv. Svårt få tag i bevis Till en asylansökan behövs bevis. Men Sayra har svårt att få tag i papper som skulle kunna fungera som bevis. – Hur skulle jag kunna få det? Då får min far reda på var vi finns. De problem som min son har, det får barn inte av vad som helst. Det är när de har upplevt livshotande händelser. Sayra har vänner i Pakistan som ändå försökt få fram skriftlig dokumentation om att paret lever under dödshot. Därför kunde paret överklaga asylbeslutet de två gånger som man får. Men även då har de fått avslag. Genom att de hade ett ombud på Röda Korset, så var det denne som fick det sista avslaget. – Vi hade inte fått det. Trots det hämtades hennes man av polis, och hölls först i Göteborg. Sayra försökte på olika sätt få hjälp av advokat, men Mustufa flögs tillbaka till Pakistan i somras. Personalen som förde honom till fel region, fick inte lämna flygplatsen på grund av att Pakistan ansågs för farligt. Mustufa fick ta sig från flygplatsen där han släpptes, till sin hemort genom att klä sig i en heltäckande dräkt för kvinnor, en burka. – Jag trodde inte man fick dela på en familj så här, säger Sayra sorgset. Min man är ingen brottsling. Aldrig varit separerade Hennes man lever nu som gömd i hemlandet utan att gå ut och med säkerhetskameror i bostaden. Sayra och Mustufa som aldrig tidigare varit separerade talas vid så ofta de kan via Skype, men ibland får Sayra inte kontakt med honom på flera dagar, berättar hon och får tårar i ögonen. Sayra och hennes barn har fått stor hjälp av vänliga svenska vänner de fått, och vet egentligen inte just nu vad de ska göra. – Jag har inget val, jag kan inte åka tillbaka. Jag kan inte utsätta mina barn för det. Min mamma är död och min syster bor i USA. Min far ger aldrig upp om att rädda familjens heder. Sayra kallar sina svenska vänner för änglar, och vet inte vad hon skulle gjort utan dem. – De kom, med Guds hjälp tror jag, just när vi behövde dem. Hennes bild av svenskar skiljer sig från den bild hon har av myndigheterna här, polis och migrationsverk. – Det finns en sådan stor vänlighet och hjälpsamhet här. Efter allt Sayra och hennes familj varit med om, vad är det hon drömmer om? – Jag vill att min man ska komma i säkerhet, jag vill leva ett normalt liv som vilken kvinna som helst. Jag vill sluta gömma mig. Jag levde som gömd i Pakistan och nu även här. Jag är inte en brottsling. När det gäller fadern så säger hon att hon inte hatar honom. – Jag tycker synd om min familj, att de är så upptagna med att hata så de har glömt hur man älskar. ANN SOFIE WAHLBERG annsofie@stthuset.com FOTNOT: Sayra och Mustufa heter i verkligheten något annat.