STT 1
10 STT Vecka 7 onsdag 15 februari 2017 TRANEMO BY
GDEN ”Nu får det vara nog” säger Hanne GÖLINGSTORP I ett och ett halvt år har svårt sjuke Jan Möller mötts och behandlats av en sönderstressad personal på sjukhuset i Borås. Nu har hans fru Hanne fått nog. Det måste bli en förändring i vårdsystemet, menar hon. Parets dåliga erfarenheter täcker hela vårdkedjan. Från samtal till 112 och väntan på ambulans, till de många besöken och vistelserna på sjukhuset i Borås. – Första gången tog det en timma och 40 minuter innan ambulansen kom och då hade jag ändå sagt att Jan hade smärtor i vänster sida och arm, hög feber och inte kunde stå själv. De frågade inget, sa bara att de skickar en ambulans. När jag ringde igen efter 20 minuter och undrade om ambulansen var på väg, fick jag svaret att ”den åker från Skene nu”. Idag förstår jag inte hur vi klarade den långa väntan, säger Hanne. Andra gånger som ambulans har behövts har det tagit allt från 40 minuter till en timma och 20 minuter. – Att behöva vänta i en timma eller mer är ohållbart, Jan hade kunnat dö flera gånger om. För få personal Men ännu värre, menar Hanne, är personalens situation på sjukhuset. – Jag vill verkligen betona att det inte är personalen eller deras insatser, som min kritik riktar sig mot. De gör allt de kan, men de kan ju bara vara på ett ställe åt gången. Problemet är att de är för få. Jag ser dem aldrig gå, de springer. Och det är otroligt mycket dokumentation som också ska göras av vårdpersonalen. En undersköterska jag talade med hade arbetat åtta heltidsdagar i sträck. Hon var ju alldeles förstörd av trötthet. Hanne kan också berätta om stressade läkare, som med flackande blick försöker avsluta besöket så fort som möjligt. – De är så forcerade att vi aldrig får ställa de frågor vi har. Nu skriver vi upp allt och ser till att gå igenom hela listan, hur frustrerande läkaren än tycker att det är. Högg till i sidan För att ta historien från början. Det var i slutet av augusti 2015, som Jan insjuknade. Han är lastbilschaufför och skulle kasta en spännrem över lasten, när det högg till i vänster sida. – Jan brukar inte vara sjuk och vi trodde först att det var en muskelskada och han sjukskrev sig. Dagen efter ringde de vårdcentralen och trots beskrivningen av smärtan i sidan, frågade de inget mera, utan förvarnade om att en muskelskada kunde bli värre innan det blev bättre. – Jan fick feber, hade svårt att andas och tillståndet förvärrades snabbt. Han blev så dålig att jag inte hade en chans att få honom till bilen. Hanne ringde ambulansen, som alltså tog en timma och 40 minuter på sig att komma. – När de fick se Jan körde de direkt till akuten. Där konstaterades att Jan hade en propp i vänster lunga, halva lungan hade kollapsat och han hade lunginflammation. Vid närmare undersökning visade det sig att orsaken var en omfattande tumör i vänster njure. Ingen hjälp med träning Jan hade kommit in till hjärt-lungavdelningen på tisdagen. – När jag kom på onsdagen badade Jan i svett. Både kläder och lakan var genomvåta och hade varit så sedan dagen innan. Någon personal fanns inte som kunde hjälpa till, men jag hittade både kläder och sängkläder i ett skåp. Likadant, berättar Hanne, var det på Hanne Möller är arg, väldigt arg på hur den underbemannade personalen på sjukhuset i Borås får slita och på hur situationen drabbar patienterna. FOTO: VIAVINGA kirurgavdelningen, där Jan opererades. – Alldeles för lite personal på avdelningen. Jan fick ingen fyshjälp alls. Ingen som hjälpte honom upp ur sängen, eller hjälpte till med rörelser och träning. Det var inte ens någon som berättade för oss om vad vi kunde eller borde göra själva. Efter operationen har Jan haft flera lunginflammationer och cancern finns också på andra ställen. För de återkommande lunginflammationerna får han penicillin och cancern, som inte går att operera, behandlas med bromsmediciner. Mycket oro Självklart har alla dessa turer med ovisshet och frustration, tärt mentalt på både Jan och Hanne. – Det blir mycket oro och ängslan, när vi inte kan känna trygghet i vården. Jan har helt tappat gnistan och har svår ångest med andnöd. Inte någon gång under sina vistelser på sjukhuset, har han fått någon psykiatrisk hjälp. När vi ringde sjukhuset, fick vi veta att för att få psykiatrisk hjälp, måste han ha en remiss från sin vårdcentral. Dit ringde jag före jul och fick tid den 19 januari. En tid hon har fått avboka, eftersom läget blev akut den 2 januari och Jan kördes till onkologavdelningen. Den 13 januari fick han träffa en psykiater. – Vi skickas fram och tillbaka, det finns ingen helhetssyn. Sjukhuset måste fungera som en enhet där avdelningarna arbetar tillsammans. Och jag säger det igen, det är inte personalens fel. Det är brist på personal. Ingen har tid att se längre än till det akuta just nu. Hanne bläddrar i sin almanacka, där hon skrivit upp alla turer och behandlingar, och hennes andhämtning blir snabbare. – Jag blir så arg för mig själv. Men räddning, att jag k ifrån. Det finns så och för deras skul Hon tar ett djup fortsätter. – Jag betalar gär mjölken om den p och jag betalar gä i skatt, om de kron mera personal i vå Hemma igen När STT träffar Ha lagd på onkologe skrivning. – Han skulle fått onsdag, men han ning med sig och sådan utrustning Många initiat UDDEBO Vid stormötet, som hölls i bygdegården för en dryg vecka sedan, presenterades de initiativ som pågår, eller planeras för, i samhället. Idérikedom, initiativkraft, kreativitet och engagemang är ord som väl beskriver stormötet, som arrangerades av Bygdegårdsföreningen tillsammans med Föreningen Gula huset och där runt 80 personer deltog. Många nya personer har flyttat till Uddebo den senaste tiden och många nya saker är på gång. Syftet med stormötet, förklaLiv Sonntag (tredje fr v), ägare till Väveriet, omgiven av personer som också bedriver verksamhet i Väveriet. Fr v Stina Kullingsjö, Gustav Bodell, Martina Sildén, Karlin de Temmerman, Sacha Leuenberger, Åsa Blixt och Åsa Starrén. FOTO: VIAVINGA rade Caroline Bergmann, var att presentera några av samhällets nykomlingar, berätta om vad som hänt och vad som är på gång. Förutom de redan välkända arrangörsföreningarna, fanns till exempel fiberföreningen på plats. Hela fibernätet är planerat och pengar finns tillstyrkta från Länsstyrelsen, men ännu återstår mycket arbete i form av bland annat kontrakt och avtal. Målet är att uppkopplingen ska vara klar 2018. Väveriet och vad som händer där är naturligtvis en spännande fråga i samhället. Liv Sonntag, som tillsammans med sambon Kalle Magnusson, äger anläggningdem aldrig gå, ”Jag ser de springer.” HANNE MÖLLER