Nollelva 1
Volbeat God of angels trust Det har gått sisådär
20 år sedan danska Volbeat började göra väsen av sig, och det fanns några år där som de kändes riktigt heta och coola. Volbeat vävde in retrokänsla, raggarestetik och Johnny Cash-referenser i sin hårdrock och skapade sig en egen nisch i den överbelamrade metalgenren. Det kändes fräscht och nytt, men samtidigt grymtade de mer renläriga hårdrocksfansen om att danskarna inte var tillräckligt metal. De var för folkliga och lättillgängliga menade vissa. Skitsamma hur “true” man är, bra musik är bra musik, hävdade andra. Personligen gillar jag när tung rock har en slags popgrund i sig, men det betyder inte att jag per automatik gillar Volbeat. Jag tycker att de på senare år har gubbat till sig, blivit för mesiga och är ganska ointressanta musikaliskt. Det tjatas ständigt om deras rockabilly- och Cashinfluenser, och om det vore såväl vore det ju kul. Felet är ju snarare att det är på tok för lite av den varan. Nya plattan inleds med “Devils are awake” och “By a monster´s hand” som osar Metallica. Sen kommer “Acid rain” som är så poppig att man undrar om man råkat få på en annan artist av misstag. Även “Time will heal” är en ren popdänga. Däremellan riffas det tungt på gitarrerna och görs någon slags Cash-hyllning, och jag undrar vem som egentligen vill lyssna på det här riktningslösa mischmaschet. Inte jag i alla fall. (TP) Weeping Willows Goodwill Miley Cyrus Something beautiful Weeping Willows debut “Broken Promise Land” är en milstolpe i mitt personliga musikliv och kan bara ses som ett mästerverk som är uppe där bland de stora svenska skivklassikerna. Men det är snart 30 (!) år sedan den plattan kom, och det storslagna Stockholmsbandet har i ärlighetens namn inte varit nära att upprepa den bedriften sedan dess. Under några skivor intalade vi oss att snart, snart slår de till igen, men i själva verket blev de bara segare och segare. Om de tidigare var bandet som fick fullvuxna män att gråta i ölen, är de nu snarare bandet som får män att somna med näsan i ölen. Weeping Willows har aldrig klappat igenom, de har alltid hållit hög kvalitet på hantverket, men de blir allt såsigare för varje år. Varje låt låter likadant och det känns som evigheter sedan de gjorde en upptempolåt. På denna skiva känns dessutom texterna ännu dystrare än vanligt. Även musikaliskt känns det som att de gett upp, det låter exakt som det brukar. Det är inte dåligt, tvärtom är det rätt bra i små doser. Men något saknas, är det passion jag tänker på? Magnus Carlson har fortfarande en riktigt bra sångröst, men han sjunger inte längre som att det handlar om liv och död, som han gjorde på debuten. Och Weeping Willows måste vara på liv och död, det är väl det som är hela grejen med bandet? (TP) Den forna Disneystjärnan har onekligen förändrats genom åren, och då inte bara imagen utan även rösten, där en tidigare stämbandsinflammation tydligt har förändrat klangen på rösten. Förändringen kommer nog inte att stå i vägen för stjärnans fortsatta karriär… utan snarare tvärtom. Jag tycker att hon sjunger och låter alldeles briljant nu, med både närvaro, djup och stor pondus. Nya ”Something Beautiful” är kanske hennes bäst platta hittills. Några superhits i stil med ”Flowers” och ”Wrecking Ball” finns kanske inte, men här finns ändå en radda bra låtar. Tänker främst på ”End Of The World”, som är en supersnygg popdänga som för tankarna lite åt Abba eller ”Walk Of Fame” som är en klubbig låt som får discokulan att snurra och glittra. Tyvärr finns det mycket på plattan som man också kunde ha klarat sig utan. Då tänker jag främst på utfyllnadsspåren ”Prelude” och ”Interlud” som är ren utfyllnad i mitt tycke. Kan Miley leverera en jämnare hög nivå på en platta och hålla den musikaliska riktningen framöver så kan hon säkert mäta sig med dom allra största i genren. (JL) Nisse Hellberg Fyra på golvet Efter att mer eller mindre legat i malpåse i närmare två decennier har Wilmer X vaknat till liv på senare år med turnéer och skivsläpp. Inte för att vi direkt har saknat frontfiguren Nisse Hellberg, han har från 2001 och framåt släppt åtta soloalbum, nio med detta. Och visst, de har varit helt okej men också lite tråkiga och enahanda med samma gamla retrorock, blues och rockabilly. Man har vetat exakt vad man skulle få, och det man fick var inte så illa men man vet också att Nisse har så mycket större saker i sig än bara nostalgiskt tillbakablickande till traditionella bluestolvor och twangigt gitarrljud. Jag har saknat de stora produktionerna och spännande genreutflykter bland mambo och frälsningssånger som Wilmer X bjöd på. Efter ett fullspäckat 2024 verkar Wilmer X ta det lugnare i år och då passar Nisse på att klämma ur sig ännu en soloskiva. Och hur den låter vet vi förstås, det är retrorock, blues och rockabilly till traditionella bluestolvor och twangigt gitarrljud. Ja, vi får exakt det vi vet att vi ska få. Gräver man ner sig i detaljerna så tycker jag ändå denna platta står sig riktigt bra i Nisses katalog. Produktionen är tight, låtmaterialet är varierat, Nisse känns pigg och inspirerad och det finns några spår som sticker ut lite extra, som exempelvis den fina balladsingeln “Ber dej stanna”. (TP) NOLLELVA 85 Foto: Pressbild