Nöjesnytt Växjö 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS 20
.000 DAYS ON EARTH Regi: Jane Pollard och Ian Forsyth Speltid: 1 timme 37 minuter BOYHOOD I rollerna: Ethan Hawke, Patricia Arquette, Ellar Coltrane med flera Regi: Richard Linklater nnnnn Det saknas inte direkt uppväxtfilmer om vita medelklasskillar i USA. Men efter "Boyhood" kan vi lägga ner genren. För när den lågmält mästerliga livsskildraren, Richard Linklater ("Dazed and confused", "Bara en natt"-trilogin), nu har tagit tag i ämnet och ägnat tolv år åt en liten killes uppväxt är nog det mesta sagt. Och det på ett enastående sätt. När man inser vidden av vad Linklater faktiskt har lyckats med - att foga samman ett hela tiden levande material filmat utspritt över tolv år - är det omöjligt att inte tänka på den riskabla metoden exakt hela tiden. Det går inte att separera det från resten av filmupplevelsen, när åren tickar på och alla åldras utan en enda gummimask i sikte. Det handlar alltså om Mason, från början sex år. Han och systern bor hos sin mamma, som försöker ta tag i sitt liv efter skilsmässan från pappan. Sedan rullar det på med nya äkta män, kvinnor, barn, upp- och nedgångar i nästan tre timmar. Men befriande nog hängs inte storyn upp kring några dramatiska "avgörande ögonblick". Lite slumpartat får vi i stället titta in i Masons utveckling från liten storögd kille till en ganska typisk Linklater-figur, en avig produkt av sin samtid. Förutom några alkoholindränkta scener där mammans nya män gör bort sig skildras mest helt vardagliga händelser. Som en nattning där Mason på ett växande barns plötsligt vis frågar sin lite handfallna pappa: "Älvor, de finns inte på riktigt, va?" "Boyhood" handlar om det mänskliga finliret, de där till synes oviktiga stunderna som ihopfogade dag efter dag utgör det vi kallar våra liv. Ingenting händer samtidigt som allting händer. Som mamman, den enastående Patricia Arquette, utbrister när det är dags för Mason att åka till college: "Jag trodde att det skulle vara...mer". Filmen har redan hyllats på ett nästan tjatigt vis men den är verkligen ett imponerande indie-epos till konstverk, som det är ljuvligt och inte så lite bitterljuvt att se. MIRANDA SIGANDER THE EQUALIZER Regi: Antoine Fuqua Med: Denzel Washington, Chloë Grace Moretz, Marton Csokas med flera. nnnnn För 13 år sedan fick Denzel Washington en Oscar för porträttet av en korrumperad polis i Antoine Fuquas bistra snutdrama "Training day". Nu återförenas skådespelaren med regissören i filmversionen av 80-talsserien som hette "McCall" när den gick i svensk tv. Washington spelar Robert McCall, en före detta hemlig agent som har dragit sig tillbaka och försöker leva ett stillsamt och inrutat liv. Men när han lär känna en ung prostituerad (Chloë Grace Moretz) som är fast i klorna på ryska gangstrar bestämmer han sig för damma av sina våldsamma färdigheter för att hjälpa henne. "The equalizer" är i allt väsentligt en superhjältefilm. McCall är dödsängeln med övermänskliga reflexer och som verkar utanför rättsystemet för att rädda den lilla människan, som lever under täckmantel och försvinner in i skuggorna när han har gjort sitt. Lägg till tuff musik, kladdigt ultravåld och lömska skurkar, och du har en potentiellt outhärdlig klyschfest att se fram emot. Tack och lov lever Denzel Washington upp till sitt högt värderade varumärke. Han är utmärkt, särskilt i filmens början där vi får följa Robert McCall i vardagslivet: bland kollegorna på byggvaruhuset, försjunken i en bok på stamhaket, ensam hemma i lägenheten. Det är högst motvilligt som han lämnar sin småtråkiga tillvaro för att bli stenhård hämnare. Washington skänker rollfiguren en intressant blandning av hygglighet och brutalitet, en sorts faderlig värme som gör att man aldrig tappar intresset för McCall, hur mycket mördarmaskin han än må vara. Inte förrän alldeles i slutet, då Fuqua höjer volymen till max och dränker Washingtons subtiliteter i regn, blod och explosioner. KARIN SVENSON 88 | nöjesnytt nnnnn Den här hösten bjuder på tre riktigt bra musikdokumentärer som man inte ska missa. Först ut var den emotionella fullträffen "Tusen bitar" om Björn Afzelius och lite senare kommer Alexandra Dahlströms imponerande livfulla film om det kämpande bandet Vulcano. Nu är det dags för en briljant konstruerad inblick i den australiska musikern Nick Caves liv, till formen så långt bort från en traditionell så kallad "talking head"-standard som det bara går. När filmen börjar har räkneverket i den gamla Nick Cave and the Bad Seeds-sångarens liv nått fram till dag nummer 20 000 i livet. Vi får följa hur den dagen skulle kunna se ut. I alla fall inifrån hans huvud. Där pågår en inre monolog, som kastar honom fram och tillbaka i tiden. Han möter gamla vänner, Kylie Minogue dyker till exempel upp som från ingenstans i hans bil, och han besöker sin psykolog för ett freudianskt samtal om den lyckliga barndomen. Dessutom får man sig en del hårda fakta till livs, som kan chockera beroende på hur stor ens kunskap om Nick Cave är. Dysterkvisten bor till exempel i semesterorten Brighton. Han har dessutom humor och verkar gilla okomplicerad mat som mackor och pizza. Men lejonparten av filmen handlar om det som verkar uppta Nick Cave allra mest; hans egen persona och den våldsamma fantasivärld han skapat för att hämta inspiration ur. Om kreativitet och att formulera sig kring vad det egentligen är. De där flyktiga ögonblicken av verklig inspiration, något som alla skapande människor kan känna igen sig i. Man måste inte älska Nick Cave för att få behållning av filmen, även om det så klart inte skadar i de få stunder då det för ett icke-fan kan kännas en smula långdraget att se ännu ett sångnummer. Men den här fiktionaliseringen av hans liv skapar en fascinerande och förmodligen väldigt sann film som helt enkelt är underbar att ge sig in i. MIRANDA SIGANDER POJKEN MED GULDBYXORNA Regi: Ella Lemhagen Med: Lukas Holgersson, Olle Krantz, Shanti Rooney med flera. nnnnn Lycka är att äga ett par slitna, bruna byxor. Det lärde vi oss av den klassiska tv-serien "Pojken med guldbyxorna" från 1975 (efter Max Lundgrens roman), om 15-årige Mats som hittar ett par byxor med en vänsterficka ur vilken man kan hala upp ständigt nya tiokronorssedlar. I takt med att han spenderar pengarna - först på nöjen, sedan på välgörenhet - börjar bankvalv att mystiskt tömmas på pengar. Jag såg serien under en reprisvända på 80-talet, och i ärlighetens namn kommer jag inte ihåg så mycket mer än huvudrollsinnehavaren Harald Hamrells 70-talsfrisyr och de där magiska brallorna. Att ett par gamla byxor skulle kunna producera pengar till glass, godis och leksaker - det var en svindlande tanke som överskuggade allt annat. Kanske är det också detta som dagens unga kommer att ta med sig från Ella Lemhagens nyfilmatisering. Men nog finns här också mycket annat att förföras av. Den svenska barnpubliken är inte precis bortskämd med lyxig eskapism, men inom det området briljerar Lemhagen. Det är påkostat, snyggt och ruskigt spännande. Lukas Holgersson är enormt fin som den lite kantstötte Mats, och även om det ystra äventyret står i centrum bjuds det på små glimtar av allvar - föräldrasvek, barnfattigdom, girighetens konsekvenser. Ella Lemhagen har också slängt in några fina blinkningar till originalet. Harald Hamrell (numera rutinerad regissör, med "Beck"-filmer och tv-serien "Äkta människor" på meritlistan) skymtar förbi i en polisroll, och Mats gula Sverigetröja verkar glädjande nog ha överlevt fyra decenniers modeväxlingar. Och Lukas Holgerssons hår minst lika minnesvärt som föregångarens. KARIN SVENSSON