Nollelva 1
Ghost Skeletá När det gäller Ghost så hyllas det
genomtänkta konceptet med påven som byts ut, de namnlösa gastarna och allt det där, men en sak som ofta glöms bort som jag är övertygad om har haft en stor del i framgången är att Ghost även har ett eget sound. Man hör direkt att det är Ghost när Forge börjar sjunga med sin gälla stämma inlindad i körer och 80-talsdoftande hårdrock med en stor dos popkänsla. Sådant är viktigt för band, och så fort vi hörde singlarna “Satanized” och “Lachryma” kunde vi andas ut och tänka: puh, vi får vårt Ghost som vi vill ha dem. Sen kan man ha viss förståelse för de fans som tycker att Papa Emeritus och kompani har blivit lite väl poppiga och mesiga på senare tid. Och här på sjätte fullängdaren måste man nog säga att Ghost är mer 80-talsinfluerade än någonsin. Om det är bra eller dåligt är nog mest en smaksak, själv har jag en fäbless för melodiös hårdrock, men Forge får kanske börja se upp så han inte blir allt för lättillgänglig och lättsmält. I princip alla låtar på “Skeletá” skulle kunna spelas i P4, och det är ett varningstecken som inte bör ignoreras, även om jag tycker Forge fortfarande håller sig på rätt sida gränsen, om än med nöd och näppe. (TP) Billy Idol Dream into it Viagra Boys Viagr Aboys När man trodde att man sett och hört allt av återföreningar och soloartister som återuppstår så dyker en 70 år gammal Billy Idol plötsligt upp! Lite otippat, ja! Kanske inte helt oväntat ändå. Billy har faktiskt släppt en hel del EP:s och samlingsalbum med lite nyskrivet under årens lopp. Såklart ingen större uppmärksamhet kring detta, men nu så verkar tiden inne för en lite större satsning av artisten. Nytt album och nyskrivet material och en del samarbeten med bl a Avril Lavigne, Joan Jett och Alison Mosshart ska ge gubben lite fart på karriären igen. Vi bjuds på nio låtar av hygglig klass där ”Still dancing” sticker ut och känns som en cool uppföljare till 80-talshiten ”Dancing with myself”. Även ”John Wayne”, samarbetet med Alison Mosshart förtjänar extra beröm. I övrigt så är det ganska slätstruket, mycket för att spänsten i rösten av naturliga skäl inte är som den var ”back in the days”, Det blir lite återhållsamt, det blir lite mjukpunkrock över det hela. Tyvärr känns också produktion och mixning rätt tråkig. Verkligen skitkul att min gamla hjälte från förr släpper nytt, men för egen del så kommer jag fortsätta lyssna på Billy Idols plattor från 80-talet. (JL) Rockbandskulturen känns stendöd sedan sisådär tio år tillbaka. Rockmusik är helt ute och grejen att starta band med polarna har också försvunnit. Självklart kommer det fortfarande fram ett och annat rockband då och då, men de är väldigt få. Fundera själv på om du kommer på något nytt The Hives eller The Hellacopters som har fått ett större genombrott på senare år. Det närmsta vi har är väl Viagra Boys, som väl varit det hetaste svenska rockbandet den senaste tiden. Vissa kallar dem punk, andra kallar dem kraut och visst finns inslag av båda, men flera låtar på plattan är även ganska poppiga, så det bästa är väl att kalla dem rock kort och gott. Spretigt tycker somliga, inte så farligt säger jag. Musiken svänger ofta riktigt bra och känns lekfull och spännande med många roliga detaljer och inslag. Och sen har vi ju sångaren Sebastian Murphy som håller ihop det hela med sin karismatiska röst som han gillar att pratsjunga med, ibland i ren Nick Cave-stil. Allt håller inte toppklass på fjärde plattan men när Viagra Boys är bra kan de vara riktigt bra. (TP) Rialto Neon & Ghosts signs I slutet av 90-talet höll britpopvågen på att avta men det dök fortfarande upp ett och annat bra band som slog igenom. När Rialto debuterade 1998 hyllades de av poppressen som “the next big thing” och hörde man hitsen "Monday Morning 5.19" och den otroliga “Untouchable” var det lätt att hålla med. Rialto hade popkänslan men var lite elegantare, och för mig som dyrkade Lustans Lakejer blev de något av en engelsk variant. Andra skivan kom 2001 och innehöll låten “Shutterproof” som nästan var en kopia på “Untouchable” men som var så bra att det fick passera. Och efter det tog Rialto över världen. Nävars, skojade bara. De splittrades och glömdes bort. Jag brukar spela “Untouchable” när jag är småpackad och sentimental, men jag är nog tyvärr den enda som ägnat Rialto en tanke under de senaste 20 åren. Men nu är de plötsligt tillbaka. Fortfarande eleganta. Faktiskt ännu elegantare nu än då. Gitarrerna har tonats ner och ersatts av ännu mer croonerkänsla. Sångaren Louis Eliot, som såklart är adlig, frontar med självklarhet och sofistikerad stilkänsla. Och jag kan konstatera att Rialto 2025 låter exakt så som vi vill ha dem: moderna och tidlösa på en och samma gång. En perfekt mix av nattklubb, Twin Peaks och champagnebar. Och i låtar som “No one leaves this discoteque alive”, “Neon & Ghost signs” träffar de extra rätt. (TP) NOLLELVA 39 Foto: Pressbild