Nordens Tidning 1
200 år för han är så pass rolig, understryker Ing
mar Simonsson. – Att han är dyster är en feluppfattning. Ändå är han inte vad vi idag skulle kalla en rolig kille, menar Simonsson. Han är allvarlig, flamsar inte bort problemen utan tar upp dem på ironiska och humoristiska sätt. Ingmar Simonsson. KUL KILLE eller inte, men i slutet av 1840-talet förfäktade Kierkegaard en urkristendom som i sin tur verkade innebära att han såg livet som en plåga. Han uppfattning var oförenlig med kyrkans officiella lära och han började kritisera prästerskapet och kyrkan och han uppmanade till en återgång till en sorts urkristendom. Den kristendom som utövades i den danska kyrkan var söndagskristendom som bara handlade om att gå i kyrkan på söndagar. – Han var väldigt mycket emot kälkborgerlighet och konventionsbundenhet. Han var ute efter att få människor att bli enskilda, egna individer. Och för honom handlade kristendomen om att vara medmänniska. På det sättet var han modern och högaktuell, anser Ingmar Simonsson. Var Kierkegaard typiskt dansk? Jo, det tycker Ingmar Simonsson. Bland annat för att han helt vände sig emot den äldre filosofkollegan Hegel. Enligt Ingmar Simonsson var Kierkegaard subjektivitetens fader medan Hegel var objektivitetens. Och ur objektiviteten härstammar alla totalitära tankar och tendenser. Alla mänskliga frågor ska däremot härröra från subjektiviteten och därmed från Kierkegaard. – Han gav sig i slang med alla människor. Satte sig inte på höga hästar som andra gjorde. Danskt hygge med andra ord. Att tillåta sig att äta gott och dricka gott i den mån nu det är ett danskt drag. Kierkegaard var en livsnjutare helt enkelt, tro det den som vill. Så vad har Kierkegaard, som har följt Ingmar Simonsson genom livet, gett? – Glädje i nuet, just hans ironi och humor. Han underlättar livet med sin ironiska glimt. Och han har lärt mig att vara närvarande och göra det bästa av situationen. Inte illa av en kille som skrivit en bok med titeln Begreppet Ångest. Blodet stänker ända till Sverige Men i universitetsvärlden på den tiden, stod inte filosofer som Kierkegaard högt i kurs. Man läste de mer analytiskt lagda positivisterna, som Auguste Comte. Så Ingmar Simonsson startade tillsammans med några vänner en filosofisk klubb där var och en förberedde en kväll med en filosof. Det föll på Ingmars lott att förbereda samtal om Kierkegaards Antingen-eller. Och sedan var det kört. Det har blivit Kierkegaard för hela slanten. Han skrev en pjäs som byggde på Kierkegaards Antingen-eller. Pjäsen gick 100 kvällar utsålt på en mindre teater i Stockholm. Det var teaterns stora succé 1986-87. Ingmar Simonsson har försökt få upp den igen på någon scen i år när det är jubileum men problemet är att den kräver minst sju skådespelare ekonomin för de fria teaterscenerna som eventuellt skulle kunna vara intresserade, klarar inte mer än 3-4 skådespelare. – Kierkegaard gör sig jättebra på scenen I SVERIGE HATAR MAN kvinnor men i Finland avskyr man de svenskspråkiga. Så sent som på 1990-talet satt jag i Robert Aschbergs tv-soffa och berättade om hur trendigt det var att kunna både finska och svenska i Finland. Det fanns finskspråkiga familjer som registrerade sig som svenskspråkiga för att de ville vara finlandssvenskar och det var kö till språkbadsklasserna i de finskspråkiga lågstadieskolorna i Helsingfors. I de här klasserna gick största delen av undervisningen på svenska. Men sedan svängde opinionen, först omärkligt och därefter allt snabbare och högljuddare. BLAND DE FRÅGOR som nu retar den finskspråkiga allmänheten allra mest ligger den så kallade tvångssvenskan, det vill säga den lagstadgade obligatoriska skolundervisningen i svenska, i topp. Enligt den statistik som landets största dagstidning, Helsingin Sanomat för, hör artiklar som behandlar undervisningen i svenska till dem som får det största antalet rasande kommentarer då de publiceras på tidningens nätsida. Bland övriga frågor som väcker ilska finns invandrare och fettkonsumtion (de som reagerar är de som förespråkar hög fettkonsumtion). JUST DENNA VÅRVINTER är språkdebatten extra inflammerad på grund av att tv-serien Finland är svensk. Serien är en underhållande djupdykning i allt det vi finländare historiskt kan tacka Sverige för. Slutsatsen är att det finns fler likheter än olikheter mellan Finland och Sverige. SERIEN ÄR EN TITTARSUCCÉ men alla är inte förtjusta. En av dem som jobbar med serien fick ett brev där hen hotades med så svår misshandel att ”blodet stänker ända till Sverige” om hen inte genast slutade med ”hurripropagandan.” Hurri är slang för finlandssvensk. DEBATTEN HAR ytterligare förstärkts av en affischkampanj som tar avstånd från den obligatoriska undervisningen i svenska. Allt fler finlandsvenskar undrar nu om svenskundervisningen är värd all ilska. Tänk om man skulle slopa den och se vad som händer? Motståndarna misstänker att det skulle leda till att svenskans ställning som grundlagsskyddat språk i Finland avskaffas. Andra hävdar att det enda som händer är att en bråkdel inte läser svenska medan majoriteten fortsättningsvis gör det. ORSAKEN till svenskhatet bottnar i den djupt rotade föreställningen att svensktalande finländare är bättre folk. Det är uttryckligen finlandssvenskarna man ogillar, inte Sverigesvenskarna. Det svenska kungahuset har, ironiskt nog, aldrig varit lika populärt och omhuldat i Finland som i dag. ANNIKA HÄLLSTEN, HELSINGFORS nordens tidning nr 2 | 2013 21