STT 1
22 STT Vecka 42 onsdag 15 oktober 2014 TYCK TILL
REDAKTÖR: PER-OVE STÅHLBRAND · 070-353 13 72 ÄNNU MERA ELIN Så blir du en fröken Alltså det där med att vara vikarie kändes ändå som en grej som kunde ge bra erfarenhet inför livet, eller vad man nu brukar säga. Vikarie i drama mer specifi kt. På tre dagar skulle jag få träff a elever i åldrarna 6 år till vuxen. En utmaning helt klart, även om jag har spelat en hel del teater så är det en viss skillnad på att själv stå på scen och improvisera efter någon annans instruktioner och att försöka få 15 stycken sexåringar att göra samarbetsövningar. Jag var faktiskt mer nervös inför att åka ut på skolorna och träff a förskoleklasser än att instruera proff siga vuxna i dramans ädla konst. Jag försökte komma ihåg hur jag själv var som sexåring, och kan inte påstå att det direkt gjorde mig lugnare. Sexåriga Elin var rätt vild, och förmodligen inte speciellt samarbetsvillig. Jag googlade lite och förstod att det där med att hantera förskolebarn i grupp kan vara mycket svårt eftersom mognadsgraden skiljer sig så oerhört mellan eleverna. Ärliga kommentarer Jag intalade mig själv att jag ju faktiskt hade fått förtroendet att vara vikarie så någon måste ju lita på att jag skulle klara av det. Och det gick bra. För det mesta. Jag kan säga att jag lärde mig en hel del om barn. Till exempel att om man ber små barn att springa omkring och leka att de är fl ygplan så är det extremt svårt att få dem att direkt sätt a sig i ring och tyst och koncentrerat hålla varandras händer. Jag lärde mig också att småbarnskvantitet inte är det som avgör hur det går att undervisa. Det spelar liksom ingen roll om gruppen består av fem stycken eller femton stycken sexåringar, Det tog alltså två dagar innan jag blev fröken! är de på humör att inte lyssna överhuvudtaget och bara springa runt och göra prutt ljud så gör det det oavsett hur få de må vara. Sexåringar är också extremt ärliga, ”du har dubbelhaka”, är en av många gulliga kommentarer jag fi ck höra under min korta men intensiva vikarieperiod. Bristen på åldersuppfattning En av de saker jag minns bäst från när jag själv var i sexårsåldern är det där med åldersuppfatt ning, eller snarare bristen på den. Då var de som gick i tvåan, och alltså var ått a år, i princip vuxna. Jag insåg att barnen såg mig som mycket äldre än vad jag själv känner mig. Att vara 23 år kan i en sexårings ögon lika gärna innebära att man är mormor. Efter andra dagen som vikarie stod jag trött vid frysdisken på ICA när någon knackade mig på låret. Inte nog med att det var ett oerhört konstigt ställe att bli knackad på så fanns det ingen där när jag vände mig för att se efter vem som pockade på min uppmärksamhet. Inte förrän jag såg ner och såg en liten fl icka vinka och glatt utbrista ”hej fröken” för att sedan springa iväg igen insåg jag vad som precis hade hänt. Att bli vuxen Det tog alltså två dagar innan jag blev fröken. FRÖKEN. Jag minns ju mina fröknar som om det var igår jag gick i förskolan. Inger, Lisbeth Solveig, Margaretha och Greta hett e några av mina fröknar på Hillareds dagis och förskola. Snälla kvinnor som gjorde min uppväxt trygg och glad. Det var självklart att de var mina fröknar, men att jag precis som dem nu skulle vara en fröken kändes väldigt avlägset, men mötet med den lilla fl ickan i aff ären blev en ögonöppnare. För första gången insåg jag på riktigt att jag faktiskt är vuxen. En sån där person med ICAkort och handväska. Någon som kan vara en fröken! Att drabbas av en hjärnskada är något som påverkar livet för all framtid. Dessvärre fi nns det brister i vården, både vad gäller kunskap och sam ordning. Det konstaterar hjärnskade förbundet Hjärnkraft i ett utt alande. Räddat liv måste få levas En bil kör upp på trottoaren och mejar ner ett barn på hemväg från skolan, ett snowboordtrick går fel i slalombacken, en äldre dam faller från pallen i köket, en ung man får ett slag i huvudet med en vodkafl aska. Livet förändras på ett ögonblick. En familj blir beroende av samhället. Den kartläggning som Socialstyrelsen presenterade i december 2012 visade på stora brister i rehabiliteringen av personer med traumatisk hjämskada. Det saknas en enhetlig bild av var rehabiliteringen ges och hur ansvaret fördelat mellan olika aktörer, vilket innebär att vare sig professionen eller patienten vet var man skall vända sig med de kvarstående hjärnskaderelaterade problemen. Som komplement till Socialstyrelsens kartläggning genom förde Hjärnskadeförbundet Hjärn kraft i samarbete med Personskadeförbundet RTP en egen kartläggning. Tillsammans ger kartläggningarna en allvarlig och skrämmande bild av en undermålig situation och bristande kunskap. 1. Bristande underlag för styrning och prioriteringar av vården. 2. Bristande samordning - förvirring kring vem som ansvarar. 3. Kunskapsbrist livskvalitet. Nu tillskriver Hjärrnkraft den nya folkhälso, sjukvårds och idrott sministern för att få ett möte. Livet förändras på ett ögonblick. LARS CLAESSON och brister i delaktighet 4. Uteblivet resultat av rehabiliteringen ökar samhällskostnader och utanförskap. 5. En grupp med generellt låg Hjärnkraft påtalar behovet av en översyn av rehabiliteringen av personer med förvärvad hjärnskada för att garantera tillgång till adekvat kompetens oavsett boendeort. Hjärnkraft ser behov av: 1. Nationella riktlinjer för omhändertagande av traumatisk hjärnskada som omfatt ar hela den livslånga rehabiliteringskedjan. 2. Ett nationellt kunskapscenter, som systematiskt samlar in och för ut nationella och internationella erfarenheter av forskning och praktisk rehabilitering. Vissa svåra komplikationer kräver ett särskilt expertomhändertagande, som bäst kan tillgodoses genom nationella kunskapscentra. Det gäller t ex beteendestörningar och svåra medvetandestörningar. Närheten är viktig för den enskilde, men ibland är komplikationen av sådan art att det multikompetenta omhändertagandet måste prioriteras. 3. Regionala kunskapscentra för svåra hjärnskador som knyts till universitetssjukhusen i varje region. Dessa utgör konsulter för nästa nivå - länssjukhusen - som i sin tur är konsulter för basnivån - primärvård och kommunal rehabilitering. Ett liv som räddas ska också levas! HJÄRNSKADEFÖRBUNDET HJÄRNKRAFTS FÖRBUNDSSTÄMMA 2014 GENOM LARS CLAESSON REPLIK Svar till Lars-Owe Nilsson i STT vecka 40. INGA UNGDOMAR STÄLLS ÅT SIDAN Lars-Owe Nilsson skriver i sin insändare att våra ungdomar ställs åt sidan i politiken. Jag gissar att densamme menar kommunalpolitiken. Skribenten skriver ej således vart problemet skall föreligga, är det i kommunal, regional eller rikspolitiken? Eller menar Nilsson generellt i landet? Nilssons argument är som sagt svepande generella utan någon underbyggd fakta. Jag menar således att Nilsson har fel i det mesta han skriver i sin insändare. Dock ska jag poängtera några fakta hur det ligger till med ungdomen som engagerar sig i de svenska partierna och hur samhället ser ut i dag samt ungdomarnas förtroendeuppdrag. Elin Larsson, krönikör i STT, är uppvuxen i Sexdrega och bor i Redslared. Här skriver hon om vardagsfunderingar ur en ung Kindsbos perspektiv. Tipsa henne gärna på elin@stthuset.com. Hon fi nns även på annumeraelin@blogspot.com. Jag har jobbat med ungdomar i 20 år, i både skolor och fritidsgårdar som fritidsledare, elevassistent och behandlingsansvarig. Har dessutom arbetet politiskt i cirka 25 år, både i ungdomsförbund och moderparti. ”Det är vi vuxna som har ansvaret” MORGAN NILSSON Så här ligger det till, samhället ser ej ut som det gjorde för 30-40 år sedan. Under en dryg 20 års period, början på 90-talet, tappade de politiska ungdomsförbunden medlemmar, men som dock har vänt upp till en positiv trend med att de fl era ungdomsförbund växer. Några ungdomsförbund har en medlemsökning på uppemot 20-30 procent i vissa distrikt. Ung vänster har ökat sitt medlemskap markant och likaså SSU. Får ej heller förglömmas att i dagens samhälle är utbuden för ungdomarna så mycket mer än vad det var för 30 år sedan. Dagens ungdom växer upp i en globaliserad värld med datorer med mera. I stället för att engagera sig i ett ungdomsförbund som 19-åring, åker man till Australien och studerar. Enligt mätningar har vuxna i dag har ett svagare politiskt engagemang, därav diskuteras det ej från föräldrar så mycket politik hemma så mycket, som det kanske gjordes mer förr. Det är vi vuxna som har ansvaret för våra ungdomar och att de ska slussas in i vuxenlivet med allt vad det innebär. Slutligen det viktigaste i repliken är att Nilsson har en felaktig bild av verkligheten. Verkligheten är att vi har många unga i våra beslutande organ, exempelvis en 19årig tjej från Skaraborg som tog plats efter valet i Sveriges Riksdag. MORGAN NILSSON Fritidsledare PSYKISK OHÄLSA ÄR INGET TABU När ska psykisk ohälsa sluta bli tabubelagt och få samma status som andra sjukdomstillstånd? Jag har just läst om en ung kvinnas kamp för att få hjälp för sin psykiska sjukdom, men blivit nekad vård för att hon inte var självmordsbenägen! Jo, det är så, hur obegripligt det än låter! Jag kan bara skaka på huvudet och tycka det är så oansvarigt och nonchalant att neka henne och alla andra att ha samma rätt till sjukvård oavsett var smärtan sitter! Den psykriatiska och själsliga vården har alltid släpat långt efter den kroppsliga! Därför ser vi en ökad psykisk ohälsa som breder ut sig över alla åldrar! Psykiatrin har precis som för 20 år sedan – det vet jag av egen erfarenhet – långa köer och alldeles för få behandlingsplatser. Det hinner tyvärr hända fl era tragedier för en psykisk sjuk och dennes familj innan den får den status som krävs för att få tillgång till vård som den har rätt till. Det är skrämmande! Västra Götalands hälsooch sjukvård ska tillgodose allas behov gällande trygghet och hälsa för regionens befolkning! Det ska gälla hela befolkningen vill jag tillägga! Som nära anhörig vet jag och andra drabbade att dett a inte uppfylls, men det ska vi kunna kräva! Det har startats upp projekt som ”Hjärnkoll” för att utreda hur och i vilken omfatt ning psykisk ohälsa är eftersatt och ofta bemöts med att ityder som anses vara diskriminerande. Dett a gör att många inte ens vågar att söka hjälp, psykisk ohälsa är den största orsaken till sjukskrivning! Varför satsas det inte mer på att utforska och gå till grunden med dett a stora problem som berör en mycket stor del av svenska folket. Det måste bli ett slut på dessa indragningar och istället satsas på att ta oss tillbaka till den hälso och sjukvård som vi en gång hade, den som var av världsklass! BIRGITTA LINDQVIST