Bygdegården 1
KRÖNIKA Tågen stannar inte längre på Kiruna centr
alstation Vi intalade oss att vår stad skulle finnas för alltid. Men gruvstäder har en begränsad livstid. Det går snabbt uppåt. Det går snabbare utför. Innerst inne visste vi hur det skulle bli. Tågresan från Luleå tar knappt fyra timmar. Tjugo minuter före ankomst Kiruna, tornar gruvan upp sig i horisonten. Lugnet infinner sig. Jag är hemma igen. Gamla infarten och stationshuset har rivits. Tåget kör nu på västra sidan av gruvan, förbi gråberg, slamdammar och malmbehandlingsverk, innan det stannar vid en säckstation norr om stan. Jag kommer hem till en annorlunda stad. I mer än 120 år har gruvbolaget LKAB brutit järnmalm i området. Det har förvandlat staden till rasriskområde. För att arbetet ska kunna fortsätta rivs stan. Det tvingar människor att lämna sina hem och söka nya tillhörigheter. Parallellt har en ny stadskärna, med stadshus och hotell byggts fyra kilometer österut. Hus och kvarter där jag lekte som barn är redan borta. Lyckliga gatan, 1950-talshusen på Gruvfogdegatan med plåtfasader i grönt, rött, blått och grönt har också rivits. Andra hus, som påminner om barndomens glädje och julgransplundringar, har flyttats till nya platser. Mitt Kiruna, som en gång var ett levande centrum med handel, kaféer och grönskande parker där människor möttes och pratade med varandra, är nu en ödslig plats med tomma skyltfönster och huskroppar, som bara verkar stå där och vänta på grävskoporna. Gruvbrytningen drabbar området där kyrkan och Mariakapellet står. 2025 ska kyrkan transporteras på hjul till sin nya plats. Mariakapellet är platsen för de som levde före oss och för våra minnen. Där vilar min familj. Vi skulle inte behöva tänka på gravarna. Det var så de uttryckte sin sista vilja. Nu planerar gruvbolaget en gravflytt. Det gör att jag ändå går omkring med en kyrkogård i huvudet. Hur flyttar man en minneslund? Förväntan och glädje över att komma hem förbyts till sorg och maktlöshet. Marken rämnar när sammanhang går förlorade. Vem är jag utan alla mina fästen? Vägen upp på Luossavaara/ Luossavárri/Laxberget ringlar brant förbi stället där fjällbjörkarna tar slut och kråkbärsriset tar över. På toppen är det kalfjäll, grus och frosttorka. I söder ligger det gamla dagbrottet där det förr bröts järnmalm. I öster ligger den nya skidanläggningen. Helen Doktare, kulturjournalist, Luleå. Utflyttad kirunabo med hjärtat kvar i hemstaden 12 Utsikten är ännu vidunderlig. I väster syns Kebnekaises/ Giebmegáisis alpina fjäll och i sydöst skogslandskapet och Jukkasjärvis/Čohkkiras i blåhorisont. Nedanför på stadsberget Haukivaara/ Hávgavárri/Gäddfjället, ligger staden utspridd med kyrkan som landmärke. På andra sidan står Kiirunavaara. Världens största och modernaste underjordsgruva för järnmalm. Den har burit min familj i medgångar och motgångar i fem generationer. Området där den första boplatsen och sjön Luossajärvi/ Luossajávri/Laxsjön låg, ser ut som en lokal krigszon med jordrasmassorna. Från gamla dagbrottet sträcker gruvhålet ut sig som ett djupt sår i marken in mot stan, som efter ett stort bombanfall. Det var här mellan gruvbergen Luossavaara och Kiirunavaara som mina far- och morföräldrar slog sig ner för över hundra år sedan och byggde fast sig i marken. Andra generationen som var våra föräldrar, vigde sina liv åt bolaget. Vi som är tredje generationen står stumma och ser på när vår stad rivs. För oss var marken bara till låns. Staten äger fortfarande malmen. Arbetarkvarteren på Trädgårdsgatan där mitt liv började tillsammans med mamma, pappa och lillasyster, ser ut som de alltid har gjort. Där står flerfamiljshusen och de över hundra år gamla Bläckhornen som bolagshusen kallas i folkmun. De rymde flera små lägenheter och byggdes ursprungligen som tjänstebostäder för gruvarbetarfamiljerna. Då spelade vi barn brännboll på gatan och det hördes rop och skratt. Kommunala hästkärror passerade och vi kunde se gruvarbetare med stendamm ristade i sina ansikten komma gående i långa rader på gatan, på väg hem efter skiftet. Nu är allt tyst och stilla och gårdarna gapar tomma och öde. Inom en överskådlig framtid kommer även dessa kåkar vara borta.