MIN JAKT ”Jag har vinnarskalle och gillar inte at
t förlora!” viss. Vi hade de bästa markerna i Pajala mellan den tredje och femte oktober, riktigt bra tid för älglock. Men, nu fick Tommy Holmberg lära sig en läxa. Brunsten var nämligen över. Och trots en inlånad superälghund ville det sig inte. – Jag brukar inte släppa hunden förrän jag sett en tjur, men nu släppte jag den dag två och som tur var hittade hunden ett spår. Hunden höll på hela dagen, alla var trötta, men så hör jägarna hur hornen slår i bara hundra meter från upptaget. – Jag hade lockat och sett ett stort spår samt ett lite mindre som jag uppfattade som en stor tjur med ko och kalv. – När älgen inte kom in på lock provade vi med den karelska björnhunden Tiko. Tiko hittade den, vi smög och smög, älgen flyttade sig in på fel mark, vi kämpade genom träskmarker. Till slut var de nära. Då stack tjuren! Den hade genom att springa i en stor cirkel eller en åtta förvirrat hunden och dragit därifrån. – Vi flyttade åt ett annat håll, hunden började skälla igen men då hade den gått tillbaka till kon och kalven, så vi sköt inte. Trots idogt lockande var tjuren inte intresserad och det var ett gäng besvikna jägare som fick bege sig hemåt. – Hade vi haft några dagar till på oss så hade jag lyckats. Väl hemkommen tog Tommy kontakt med Statens Veterinärmedicinska anstalt där det finns älgforskare han brukar utbyta information med ibland. Varför funkade det inte, vad hade hänt? – De hade noterat att i Pajala där vi jagar, där hade det varit nederbördsrekord. Det hade inte regnat så mycket sedan SMHI började sina mätningar. Nederbörden hade i sin tur gjort det gott om vattenväxter som älgkorna tycker om redan tidigt på säsongen. Det ledde till att kornas östrogenhalter kommit upp i brunstnivå redan den 1 september, nästan en hel månad tidigare än vanligt! – Och i just detta berglandskap ligger en jättemyr där tjurarna håller till. Där var massa vatten, så de hade aldrig sett så många stora 46