Nollnitton 1
Skilsmässokultur med Sibille Attar Albumaktuella
Sibille Attar tipsar om den bästa populärkulturen för att komma över en skilsmässa. Text: Pelle Tamleht Bild: Nina Anderson Voigt När Sibille Attar sjunger på svenska går det rakt in i hjärtat. Den som inte hör det är förmodligen död. Och när hon nu på det nya albumet Brutal närmar sig det svåra ämnet skilsmässa kan det knappast finnas någon som längre tvivlar på detta faktum. Brutal är den första plattan du släpper på svenska, varför dröjde det så? – Jag har inte varit särskilt intresserad av att skriva på svenska helt enkelt. Har tyckt det har verkat svårt och har inte tyckt att det är så musikaliskt att sjunga med som språk. Men jag är på gränsen till sjukligt trogen alla idéer som dyker upp i mitt medvetande och så även denna gång. Du valde verkligen ett laddat ämne för att göra detta, och det blir tämligen utlämnande. Vad gjorde att du kände dig redo att vara så personlig? –Jag är inte mer personlig med denna skiva än tidigare men jag tror det uppfattas så här eftersom det blir direktare med svenskan. På ett sätt har jag varit mer försiktig med denna skiva än tidigare eftersom jag inte velat att någon ska må dåligt av den i framtiden. Försökt att fokusera mest på min egna del. Jag är råkade nämna någon gång för dig att ett dina tidigare alster som jag håller allra högst är In genom mörkret som du gjorde tillsammans med den kortlivade duon Helvete (Per Nordmark och Jens Sjögren, red. anm). Det kändes då som att du inte var helt nöjd med den komplimangen. Övertolkar jag det eller vill du berätta varför? – Hehe, jag var inte missnöjd med komplimangen men på den låten är min röst under så stenhård regi att jag känner mig fullständigt bortkopplad från verket som ju inte är mitt alster utan Jens. Det blir #3 2024 17