STT 1
16 STT Vecka 7 onsdag 11 februari 2015 VARDAGSLIV
Ett liv med mycket dramatik ÖVERLIDA På måndag fyller Manfred Eberhardt 80 år. Många minns säkert hans uppskatt ade krönikor i STT för en del år sedan. Nu ägnar han sig istället åt att skriva på en självbiografi om sitt innehållsrika liv. – Jag skriver den för mina barn och barnbarn, och jag har kommit ungefär halvvägs, berättar han. Och han har mycket att berätt a om. Manfred växte upp utanför Dresden, som i februari 1945 drabbades av förödande bombningar från de allierade. Bombanfallen för störde stora delar av staden och dödade många tusen människor. Den by där Manfred bodde tillsammans med sin svenska mamma Gerda och sina fyra syskon (fadern var inkallad som fältpräst) drabbades inte, men Manfred minns den mängd av fl ygplan som fl ög över byn. Under de sista krigsdagarna fl ydde familjen undan ryssarna. – I början av maj var ryssarna så nära att de kunde skjuta med artilleri mot byn. Det var bara två hus som skadades, men då blev vi uppmanade att fl y. ”Det värsta var lukten” Vägarna var fulla med fl yktingar och längs vägen såg familjen många människor och hästar som dödats under beskjutningar från de allierades fl ygplan. – Det värsta var lukten, säger Manfred, och berätt ar om hur de svältande fl yktingarna skar bitar av kött ur hästarna för att få något att äta. Ryssarna hann dock ikapp de fl yende, och Manfred och hans familj fördes tillbaka hem. Då hade de ryska soldaterna varit inne och plundrat och förstört deras hus. och tog sig till en prästgård på andra sidan, där de fi ck träff a sin far som de inte sett på fl era år. De fi ck följa med honom till Mainau. En vecka senare fi ck mamma Gerda äntligen utresetillstånd. Hela familjen, förutom fadern, kom till Sverige och Nordingrå, där mamman växt upp. Drabbad av TBC Gerda var dock sjuk i TBC, och dog året efter, blott 44 år gammal. – Hon dog på sin födelsedag, den 29 februari. Pappa fi ck först inte utresetillstånd, så vi kunde inte begrava henne förrän efter tre månader. När Manfred var 17 år upptäcktes att han också blivit smitt ad av TBC. Han fi ck tillbringa nio månader på ett sanatorium. – Det var där jag blev vuxen, konstaterar han. Dödligheten i den fruktade sjukdomen var stor. – Vi var sex stycken på salen, men det var bara jag som överlevde. Men rädd var han inte, säger han. – Nej, jag tänkte bara ”de här ska jag ta mig igenom”. Vi fi ck svälta i två år. Efter kriget fanns ingenting. MANFRED EBERHARDT – De hade bland annat gjort sina behov på golvet i vardagsrummet. Till att börja med härjade ryssarna vilt i byn. De var särskilt förtjusta i armbandsklockor, och tvingade till sig alla de kunde få tag på. – Och de gav sig på fl ickorna, så mina systrar fi ck gömma sig på kyrkvinden för att inte råka illa ut. När en rysk befälhavare kom till byn lugnade härjningarna ner sig, men det blev svåra tider. – Vi fi ck svälta i två år. Efter kriget fanns ingenting. Manfred berätt ar om hur de letade på åkrarna efter potatis som bönderna missat vid upptagningen, och hur han skickades att tigga mat från bondgårdarna i byn. Eftersom han var prästson gick det bra, han fi ck när de hade något att avvara, men det var inte alltid de hade något att dela med sig av. – Svälten har bidragit till att min kroppshydda senare i livet inte varit av önskvärd modell. Jag kan alltjämt inte låta bli att äta upp det jag fått på tallriken. Flydde genom järnridån Mamma Gerda hade sökt utresetillstånd till Sverige, men när det inte kom bestämdes år 1947 att Manfred, hans bror och hans näst äldsta syster skulle försöka ta sig till Mainau, där deras far hade fått en tjänst hos greve Lennart Bernadott e. – Som prästfamilj hade vi kontakter och vi tog oss till gränsen av den ryska zonen, där en annan prästfamilj visade oss hur vi skulle ta oss ut. Syskonen visades hur de skulle krypa över en tågbro. I närheten fanns ytt erligare en bro för vanlig trafi k som patrullerades av ryska soldater med k-pistar. Floden utgjorde gränsen mellan öst och väst. – De varnade oss att om soldaterna såg en stjärt sticka upp, så blev den bortskjuten. Syskonen klarade sig dock osedda igenom Utbildning på IHM Före sjukdomen hade hans önskan varit att bli folkskollärare, men på grund av att han ännu inte fått svenskt medborgarskap kom han inte in på utbildningen, trots att han klarat tentamen. När han blivit frisk valde han istället att utbilda sig på Handelsinstitutet i Gävle, och senare läste han vidare på IHM, Institutet för högre marknadsföring i Göteborg. Manfred fi ck jobb på AB Fenom, som tillverkade det populära rengöringsmedlet i den gula burken. Han började som vd-assistent, och blev senare exportchef. – Bland annat skött e jag lanseringen av Fenom i Norge och var med vid lanseringen av det första miljövänliga tvätt medlet ”Opus” 1972. Efter ett tag kände sig Manfred färdig med tvätt medelsbranschen, och började som dott erbolagschef på Arthur Fischer Svenska AB, ett tyskt företag som konkurrerade med Lego. Senare startade han eget som agent för träleksaker, och därefter arbetade han som konsult och frilansskribent. –Jag skrev åt fl era business to business-tidningar, som Företagsrespons ,Blickpunkt Bygg & Fastighet samt Fastighetsförvaltaren. Även STT fi ck ta del av Manfreds skrivarbegåvning, hans krönikor publicerades återkommande i tidningen under fl era år. Aktiv pensionär Till Överlida kom Manfred och hans fru Siri år 2002. Här engagerade han sig bland annat i Leader-projektet Växa tillsammans. – Jag ledde bostadsbiten. Vi fi ck bland annat två visningshus byggda, och lyckades höja marknadsvärdet på hus betydligt i kommunen. Numera är Manfred pensionär, men för den skull har han inte slagit av på takten. Han har bland annat utbildat sig till reseledare och skratt instruktör, samt är för närvarande ordförande i PRO Högvad. Han medverkar också med reportage i den lokala tidningen Överlida Mjöbäck Tillsammans. De senaste tio åren har Manfred levt med cancer. – Jag har valt att tala öppet om det, men det är inte alla som vill tala om det. Jag drabbades även av diabetes mitt i allt, men klarade av det genom tablett er, samt att ändra kosthållningen och gå ner i vikt. Det är svårt att tro att denne reslige, energiske man lever med en sjukdom, även om han själv menar att man kan se skillnaden mot förut. Det är inte heller lätt att tro att han ska fylla 80, men så är faktiskt fallet. På tisdag, den 16 februari, infaller den stora dagen. – Men den dagen befi nner vi oss på hemlig ort, säger Manfred. KATARINA JOHANSSON katarina@stthuset.com Fenomburken är ett minne från tiden då Manfred arbetade på företaget, och cederkott en kommer från Mainau, dit Manfred kom 1947 efter fl ykten genom järnridån. Manfred Eberhardt Bor: Överlida. Aktuell: Fyller 80 år på tisdag, den 16 februari. Skriver på en självbiografi . Familj: Hustrun Siri, barnen Flo rence, Marie och Marco samt fem barnbarn. Sysselsättning: Pensionär, ordförande i PRO Högvad och reseledare . Honnörsord: Livskvalitet, harmoni, glädje. MANFRED OM... ...att man inte kan höra att han inte är infödd svensk: – Jag kom hit som tolvåring. Kommer man till ett nytt land så tidigtkan man lära sig ett språk helt utan accent. ...syskonen: – Jag är yngst av fem syskon. För några år sedan träffades vi och fi rade att vår genomsnittsålder var 80 år! ...varför han blev skrattinstruktör: – Uppkomsten till skrattyogan var en indisk läkare, Dr Madan Kataria, som studerade skrattets inverkan på kroppen och fann att skrattet frigör endorfi - ner. Jag såg att det bildats skrattklubbar i Sverige, och hittade en utbildning i Tyskland. Det var fascinerande, och det visade sig att jag hade lätt för det. Jag blev certifi erad som skrattinstruktör och har även fått träffa Dr Madan Kataria fl era gånger.Han har i Norge blivit föreslagentill Nobels Fredspris i år. Skratt motverkar aggressioner och främjar glädje liksom välbefi nnande. Manfred är certifi erad skratt instruktör, och har fl era gånger fått träff a mannen som startade skratt yogan, Dr Madan Kataria. JUBILAR. Manfred Eberhardt fyller 80 år på måndag. Födelsedagen fi ras på hemlig ort. FOTO: KATARINA JOHANSSON