Nöjesnytt Jönköping 1
Författare, standupkomiker, dramatiker, sångare,
artist…och geni. Jonas Gardell har gett sig på i stort sett varje del av kultursektorn och gjort allt mer eller mindre framgångsrikt. Nu är den självutnämnde riksbögen aktuell med turnévarianten av succéföreställningen Mitt Enda Liv. Den 19 december kommer han till Kinnarps Arena i Jönköping. I snart trettio år har svenskarna rörts och berörts av Jonas Gardells texter i shower, böcker, tv-serier och filmer. I trettio år har man skrattat och gråtit med honom. Efter de senaste årens oerhörda framgångar med Torka aldrig tårar utan handskar återvände Jonas 2013 till scenen med en glittrande, påkostad show med stor ensemble och orkester. Roligheter och allvarligheter, sång och dans och standup har gjort Mitt Enda Liv till den maffigaste föreställning han någonsin gjort och har beskrivits som en hejdundrande hyllning till livet. Och med tanke på att han nu ger sig ut på turné verkar det som om Jonas själv aldrig vill sluta spela den. –Nej, jag önskar jag kunde spela den varje dag resten av livet, säger Jonas med ett skratt, på telefon från hemmet i Stockholm. Det är så obeskrivligt roligt och varje gång det har närmat sig slutet av en säsong – vi har spelat fem säsonger hittills – är hela ensemblen så ängsliga och rädda att det ska vara sista gången. Men jag har faktiskt flaggat för att det kan bli en fortsättning till våren. Skulle du beskriva Mitt Enda Liv som en självbiografisk föreställning, eller är den mer allmängiltig om livet i stort? –Den har ju sin utgångspunkt i Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, där jag skrev mina gamla vänner levande igen, kan man säga. När jag var färdig med det projektet var jag helt slut och kände mig färdig med skrivandet, vilket var en lättnad i sig. Men så såg jag mig i spegeln en dag och såg en medelålders man i sina bästa år och tänkte att fan, jag lever ju. På riktigt. Och jag fick en kick av det, att känna att jag levde. Det handlar om att livet är 16 | nöjesnytt jävligt tufft, men vi tar oss ändå framåt. Många dagar är det svårt att se det. Det handlar också om att inte behöva känna skuld för att man är glad, även om det ser ut som det gör här i världen. Det känns som en ”viktig” föreställning i det hänseendet? –Den ÄR viktig! Bra konst har alltid relevans för både den tid den skapas i och efteråt. Och det menar jag inte som skryt, haha. Jag skummade igenom vad du gjort genom åren och det är ju sjukt mycket grejer. Du är som en ändlös ström av kreativitet? – Jag upplever det inte så, faktiskt. Men när jag ser det på papper inser jag ju att det är jävligt mycket och att jag inte kan ha haft mycket till liv (skratt). Men du är i en situation där du i princip skulle kunna luta dig tillbaka och bara njuta, vad är det som driver dig idag att fortsätta skriva? –Absolut, det ekonomiska incitamentet att fortsätta skriva finns ju inte. Jag är en rich bitch, haha. Jag skriver från något sorts utanförskap, om man vill se det på ett sorgligt sätt. Jag har inte många vänner, jag är skitdålig på att ”hänga” med folk och jag trivs ganska bra med att vara en ensamvarg. När jag var liten brukade jag sitta inne på mitt rum och titta ut på de andra barnen när de lekte och istället för att gå ut och vara med skapade jag egna världar, hittepå-världar, och spelade upp dessa för mina gosedjur. Det är samma sak nu, bara det att gosedjuren bytts ut mot verkliga människor. Det jag är mest stolt över är att jag lyckats nå fram till människor på en plats när de behövt någon att hålla i handen, så att säga. Och det är en drivkraft i sig, att fortsätta göra det. Vad gör Jonas Gardell om tio år? –Jag jobbar betydligt mindre och bor utomlands under vinterhalvåret tillsammans med familjen. Jag känner på något sätt att jag peakade med Torka Aldrig Tårar… och att jag inte kommer att hålla samma tempo som tidigare. Jag har kanske en eller två TVserier och en bok till i mig, sen är det nog slut. Sedan har jag nog sagt allt jag vill säga. Jag kommer inte att hålla på med det här tills jag dör, den saken är säker. Vilket avtryck tror du att du kommer att ha gjort på världen då? –Ja, du. Jag har blivit kallad legend och geni så många gånger vid det här laget att det inte betyder någonting. Jag tror jag kommer att glömmas bort och det gör mig ingenting. Det viktigaste är att göra avtryck medans man lever. Och jag är inte ens kokett när jag säger det (skratt). ■ TEXT: OLA KARLSSON FOTO: STELLAN HERNER