STT 1
STT Vecka 6 onsdag 6 februari 2019 15 Hon där är
ingenting jag tänker slösa mina pengar på. Att stödja andras framgång är aldrig att dämpa sin egen Kim tillbringar sina dagar i en sjukhussäng och väntar på hjälp för en strålbehandling. Mitt dödsdatum ”Jaha”, tänkte jag. Både jag och mamma hade under en lång tid vetat att jag skulle dö långt tidigare än mina jämnåriga men nu var det alltså spikat, jag kommer inte klara mig längre än till nyår utan en riktigt bra utförd strålbehandling. Jag såg hur min mammas ögon fylldes av tårar, hon grät som hon gjort många gånger förut. De flesta gånger hon gråtit var när vi hade pratat om skilsmässan mellan henne och min pappa. Pappa hade tagit med sig alla pengar från hushållet i utbyte mot att mamma fick behålla mig. Det gjorde att mamma inte hade råd att betala för att sin dotter skulle överleva och kanske bli fri från tumören som hade ett fast grepp om mina lungor. Jag gick och lade mig tidigt den kvällen. En av sjuksköterskorna satte igång den svagt brummande maskinen som tillförde syre till mina lungor eftersom de bestämt sig för att inte göra det själva. När mamma kom tillbaka till min sjukhussäng efter jobbet berättade hon att hon träffat en mycket rik köpman vid namn James. Hon hade bokat ett möte följande dag där de skulle diskutera om han ville hjälpa till att betala min strålbehandling, eftersom James företag marknadsförde sig genom att skänka pengar till någon typ av fond som försöker hitta ett botemedel mot cancer. Jag förstod att mamma överdrev hur givmild han var men sa inget. Detta eftersom att hon försökte att dölja allt som var negativt så att mina sista veckor i livet skulle vara lyckligt levda. Dagen efter låg jag och simmade i mitt eget svett när James kom. Inte ens under högsommaren brukade det vara så här varmt i Orlando, och jag skämdes lite. Han tittade på mig med en dömande blick; från mitt bruna rufsiga hår ner till mina svettiga bleka tår. Han vände sig om till min mor och skakade på huvudet. Han började gå. – Vänta! Mamma stoppade honom och jag låg och tittade på. – Du kan väl inte redan bedöma att Kim inte är värd att hjälpa? Ni har ju inte ens hälsat? James vände sig motvilligt om och tog min svettiga hand. Det gladde mig att han verkade lika svettig. Jag presenterade mig och han följde mitt exempel, mamma hämtade en stol till så att båda kunde sitta och betrakta mig. – Vad är det som får dig att bestämma dig så snabbt? Mamma försökte att låta lugn men en gnutta sorg lyste ändå igenom. – Hon där är ingenting jag tänker slösa mina pengar på, hon ser ju inte ens ut att klara sig till Halloween. Jag försökte se oberörd ut. Mamma höll ett ”fint” tal om att rädda någons liv och bla bla bla... Jag slutade lyssna efter ett tag men mina öron vaknade till av ljudet av James stol som skrapade mot golvet. Han reste sig upp men innan han stängde dörren meddelade han att han skulle ringa senast nästa vecka och tillkännage om han tänkte sponsra ett så obetydelsefullt liv som mitt. Det lät inte så lovande med andra ord. Det gick några dagar och mitt bröst började värka, men jag ville inte berätta för sjuksystrarna eftersom jag såg på dem hur stressade de var. Jag tänkte att “det är väl inte så farligt” och ”det är väl inte så konstigt om jag har ont där massvis av mina celler har vänt sig emot mig och börjat strejka”.Jag ville heller inte göra mamma mer orolig. Jag såg för varje vecka som gick hur de mörka påsarna under hennes ögon förvärrades och hur fler och fler hårstrån drog tillbaka sina pigment. Fyra dagar efter besöket ringde James och sa att han inte skulle betala någonting. Mamma grät och bad James förklara. Jag försökte dölja att jag faktiskt blev väldigt ledsen. Jag tänkte på jul och att mamma kommer få tillbringa den utan sin dotter. Och att jag bara hade ett begränsat antal dagar kvar att vara med henne, hon som tröstade mig när pappa hade försvunnit för fem år sedan. Hon som kramade mig nästan obehagligt många gånger per dag eftersom hon var rädd att varje dag var den sista för mig. Hon som jag kände som den starkaste människan någonsin. Värken i mitt bröst blev starkare och efter en vecka bad jag om hjälp, men de sa att de inte hade tillräckligt med resurser just då och att de inte hade tid att kolla vad som var fel. Det bröt ner mig, mina vänner och mina släktingar långsamt. Efter två veckor sov jag tjugo timmar per dygn och min kost bestod till stor del av bromsmedicin, smärtlindring och andra piller jag inte hade lyckats lära mig vad de var bra för. Bromsmedicinen påverkade min kropp lika lite som en vit rik hetero-man påverkades av klimatförändringarna. Men mamma insisterade på att jag skulle fortsätta ta den. Mamma hade gått hem tidigt från jobbet eftersom dödsdatumet som sjuksköterskorna förutspått närmade sig. Ja, alltså det hade flyttats ganska många veckor bakåt i tiden och nu var det planerat till den andra veckan i oktober. Mamma var rädd, likaså var jag. Ännu en gång försökte jag dölja min rädsla och min sorg, jag ville se starkare ut än var jag faktiskt var. Mamma satt bredvid min säng och grät, som hon gjort så många gånger förut, när hennes telefon ringde. Hon snörvlade till och sträckte sig efter den för att se vem det var. – Det är James?! Hon lät förvånad. Efter samtalet berättade mamma med lite hopp i rösten att James och hans företag har bestämt sig för att ge mig strålbehandling iallafall. Min hjärna var tom, jag visste inte vad jag skulle tänka. Jag hade trott att James skulle förneka att vi ens träffats. Men tydligen hade han ändrat sig, mamma hade nog aldrig sett så lycklig ut. Min strålbehandling var smärtsam fastän jag var sövd. Jag kände hur varje liten cell i min kropp frös till is och dödsångesten kom... Läkarna berättade för mamma att jag borde vakna om en kvart, om allt gått som det ska. James satt utanför hela tiden och hämtade vatten och och pappersservetter till mamma som ännu än gång grät. När behandlingen var slut satte sig mamma och James runt mig, efter en kvart kom läkarna in och kollade om jag var vid liv... Jag fick aldrig veta vad som fått James att ändra sig, för mina ögon öppnades aldrig igen. ALMA LARSSON Årskurs 7 Tranängskolan FOTO: BILDBANK Jag sitter hemma i soffan och läser frasen ”att stödja andras framgång kommer aldrig att dämpa din egen” i ett inlägg på Instagram från kontot Ryttarinspiration. Kontot drivs av influencern Johanna Lassnack. Hon är en av mina förebilder främst för att hon förmedlar viktiga budskap och insikter inom ridsporten. För vad finns egentligen på andra sidan dörren av den fantastiska sporten, ridsporten? Jag utövar sporten ridning. Det är nog en av de sporterna där ryttaren kan komma med 1 000 olika anledningar till varför de inte kom runt banan felfritt. Antingen var det fel på underlaget, eller så skrek ett barn för högt eller så hann de inte hoppa fram tillräckligt länge på framhoppningen och så vidare. Ibland kan ryttarnas anledningar vara så fåniga att man undrar var deras fantasi kommer ifrån. Det som tänder gnistan igen En annan sak som tyvärr finns i ridsporten är avundsjukan, något vissa nästan dagligen får höra. Ibland känns det som att vissa inte kan glädjas åt andras framgång. Istället klankar de ner på andra och börjar kommentera saker, trots att det inte alltid stämmer. För visst är det meningen att man ska klanka ned på sin kompis när de stolt visar upp sitt nya schabrak? Om inte annat kan man väl alltid försöka komma på något att säga till personen som tycker att sin hoppträning gick utmärkt för att försöka istället klankar de ner. sänka den, när det inte gick lika bra för en själv? Eller? Nej, självklart inte. Om man vill lägga lite extra pengar på ett nytt schabrak eller vad som, go for it. Schabraket kommer inte göra att hästen plötsligt hoppar tre meter, men låt ändå personen vara stolt över sin investering. Det kan vara det som tänder gnistan igen om den har börjat slockna. Så försök inte släcka gnistan för någon annan, utan istället hjälpa till att tända den. Oavsett vad man har för slags schabrak, så har man ingen rätt att kommentera det. Endast om det är positivt. Men vad har Johanna med detta att göra och varför ser jag henne som en hjälte? Jo, för att hon inspirerar på ett så bra sätt och med riktigt goda och genomtänkta insikter. Hon har inspirerat mig till att tänka steget längre, exempelvis till varför saker blir som de blir. Detta gör att jag inte blir vansinnig på min häst när vi inte hoppar felfritt. För varför ska man bli det? Jag menar, vi har väl också dåliga dagar, liksom hästen. Ett annat exempel är att jag inte ger mina stallkompisar ”bitchblickar” när de kommer hem med en rosett i handen efter dagens tävling, utan istället gläds åt deras framgång. Vi är en sammanhållen sport Nu låter det som att ridsporten bara går ut på att gnaga på varandra, men så är inte fallet. Vi är en sammanhållen sport, vilket tydligt märks på de stora tävlingarna. Alla är där för samma sak, ingen är där för att förstöra. Vi har ju också framförallt sportens hjältar, som Johanna, som hjälper till att hålla ihop oss och sprida positiv stämning. För man kan ju inget annat säga än att ridsporten är fantastisk. Avslutningsvis vill jag också lyfta Johannas personliga sidor. Hon utstrålar mycket positivitet och inspirerar med sin målmedvetenhet, driv och engagemang, något som jag verkligen beundrar. Det har inspirerat mig både i ridningen, n beundrar. Det har mig både i ridningen, men också i skolan och i vardagen. Tack vare henne har jag insett att man aldrig förlorar något på att glädjas åt andras framgång, utan å att glädjas åt mgång, utan istället får vara en del av den. LINN OLAUSSON Årskurs 9 Tranängskolan SON skolan och i vardaman aldrig förlongsvis vill jag också lyfta ersonliga sidor. Hon utket positivitet och ind sin målmedvetenhet, agemang, något som KRÖNIKAN NOVELLEN