Bygdegården 1
KRÖNIKA Känslan är som ett välfyllt vedförråd En
stor odlingsvåg sveper fram genom odlingslotter och trädgårdar. Gräsmattor grävs upp och sociala nätverk är fyllda av frö och odlingsklubbar. Lusten och behovet att odla har nått oanade höjder. Det började någonstans när matindustrin svek oss med konstiga ämnen som då liknade mat och har eskalerat genom pandemi, värdslig oro, inflation och ett hot inför brist på mat och el. När priset för en spetskål nådde toppnoteringen runt 70 kronor var det inte ett stort steg till en påse med många frön för 46 kronor. I min odlarlust går jag in på den sjätte säsongen och lusten växer. Det var inget mål men jag blev självförsörjande på örter och grönsaker. Förr köpte jag mina grönsaker och vet inte riktigt hur stor del av hushållskassan det slukade, men nu har jag koll när jag bara köper det som jag inte odlar och skördar. Känslan är densamma som ett välfyllt vinterförråd med ved. Förut var jag en växtsamlare och det skulle vara den vackraste eller sällsammaste rariteten. Så förhåller jag mig inte till trädgården längre. Jag tycker det är viktigare att odla växter som klarar vårt klimat och ger vackra sammanhang över säsongen. Grönsaksodlingen har tagit över samlandet och mitt vinternöje är att leta sorter på nätet. Om man odlar vill man ändå odla den godaste sorten. Och detta handlar inte om något trädgårdssnobberi, det handlar om smaker och texturer. Min favoritgrönkål heter Torzella och kommer från Neapelprovinsen i Italien, den är en av de äldsta italienska kålsorterna. Jag odlar för att jag tycker det är roligt och vackert och även om det är arbetskrävande så är skördeglädjen ändå det största. Nyfikenheten driver mig till att söka nya grödor som inte kan köpas i daglighandeln. Genom olika sociala medier har jag lärt känna många odlare som jag aldrig skulle stött på i mitt vardagsliv, vi träffas i varandras odlingar och utbyter erfarenheter och fröer. Och det är alltid någon som har en gammal grönsakssort som en mormor odlade, och de är starkt förknippade till minnen av barndom. Kanske handlar också mitt odlande om min barndom. Jag kan visserligen inte påstå att vi odlade mycket, men under 1960-talet hade vi en kolonistuga i Göteborg. Jag minns stugan som ett sommarHannu Sarenström Bor: I Danmark på Langeland i det Sydfynska öhavet. Yrke: Fotograf, föredragshållare och författare till en lång rad kokoch trädgårdsböcker. Ålder: 44 år. Den godaste zucchinin heter Costata Romanesco och den kan med fördel ätas även om den blir stor. Foto: Steen Frydenlund 10 Älskar: Min hund Aile, mina höns och att odla livet. skimmer med lekande barn. Några stugor bort var det en äldre man som odlade mycket grönsaker. Han var lite barsk och han tyckte nog att vi stojade mycket, men jag fick ändå kontakt med honom och fick komma in i hans universum av grönsaker och blommor. I ett barnperspektiv blir klätterställningar med ärtor och bönor till labyrinter och ett savojkålshuvud blir till en jättelik rynkig varelse. En dag fick jag smaka på en brytärta som härstammade från hans barndom i Klenshyttan, jag minns ärtan vagt som söt och saftig. Förra sommaren fick jag fatt på fröer till brytärtan Klenshyttan och när jag stod i köksträdgården och åt av dem förflyttades jag i minnet till min barndom. Nu har brytärtan delats bland mina danska odlarvänner och den kommer säkert att delas i generationer framöver. Givetvis finns brytärtor även i Danmark men Klenshyttan har en proviens, och då seglar den givetvis upp på önskelistan. Även om jag odlar stort och mycket så är jag en odlarromantiker. Paradoxalt nog har jag också planterat många bärbuskar även om jag som liten avskydde att plocka bär, när det plockades skulle det plockas så att det skulle räcka till hela kriget. Nu tar jag med mjölkpallen och skördar alla bär, men inte fler än att det räcker till hela vintern. HANNU SARENSTRÖM