Nolltretton 1
Lana Del Rey Did you know thats there´s a tunnel
under Ocean blvd Jag börjar få en ansträngd relation till Lana Del Rey. I grund och botten är hon en artist som jag uppskattar på många sätt, det finns ju så mycket på plus-listan. Hennes estetiska uttryck med kopplingar till 50-talet, och sättet som hon förenar en glamorös känsla med det sorgliga amerikanska bakgårdslivet. Och så har vi ju såklart musiken som är drömsk och vacker samtidigt som där finns mörker och inslag som verkligen skaver. Att en sådan artist både kan förföra kritiker och den breda Billboardpubliken ger hopp om framtiden. Samtidigt så blir stillaståendet ett större problem för varje platta. Nu har hon släppt nio album med samma begränsade uttryck. Är det så här hon har tänkt sig sin artistkarriär framöver: att bara släppa en ny platta vartannat år med melankoliska pianoballader som knappt går att skilja från varandra? Det finns en hel del bra låtar på hennes nya platta med den långa titeln, och hade den kommit i början av karriären hade jag jublat. Men hur många gånger kan en artist göra samma sak och komma undan med det? I Lana Del Reys fall börjar vi definitivt närma oss gränsen. (TP) Hemliga klubben Tänk om vi dör! U2 Songs of surrender Suck... all musik man hör därute låter likadan. Lika tråkig, lika energilös och lika intetsägande. Jag kräver inte mycket, jag vill bara ha lite schysst svensk indiepop med bra melodier, lite skön popattityd och allsångsrefränger man kan vråla med i. Jag vill att det ska vara kul med musik, är det för mycket begärt? Ramlar över Hemliga klubben, kan det vara svaret på mina böner? Så jädra hemliga är de inte, bandet består av Adéle Cechal, Mattias Jonsson och Gustav Gällhage, och gav ut sin debutplatta “Tills alla glömt oss” 2021. Nu har det gått två år och uppföljaren är här. Och jag gillar vad hör. Man får ett gäng riktigt starka poplåtar, som mixar indiesjäl med fräsch produktion. Och en egen tolkning av Bo Kaspers “I samma bil”. Här finns hitkänsla och rätt avvägning mellan knasighet och krossat hjärta. Jag har kul och mår bra när jag lyssnar. Hemliga klubben är måhända inte perfekta i alla detaljer, men de är bättre än det mesta andra man hör därute och det kommer de långt med. (TP) Just det, U2 finns ju. På 90-talet kanske världens största rockband, men de sista 20 åren har de synts allt mindre i offentligheten även om de både släppt skivor och turnerat kontinuerligt. Det var dock sex år sedan senaste plattan, och precis som de två föregående inleds albumtiteln med orden “Songs of...”. Och snart kommer även “Songs of ascent”. Ordet “surrender” refererar till Bonos självbiografi som kom förra året och berättas med 40 U2-sånger som tema. Dessa 40 sånger finns här på albumet, i nedskalade versioner, framförda i mer eller mindre akustiska varianter. Och det är en riktig hitkavalkad. Här finns “One”, “Where the streets have no name”, “Pride”, “Beautiful day”, “With or without you” och de andra välkända sångerna. Totalt 2.46 timmar musik, vilket blir i mastigaste laget, särskilt som det opluggade uttrycket blir rätt likartat efter ett tag. Att höra exempelvis “I still haven´t found what I´m looking for” i gitarrversion skapar härlig lägereldskänsla, men efter ett tag går det knappt att ta in ytterligare en avskalad tolkning av dessa klassiska hits. Det tror jag även de mest hårdnackade fansen håller med om. (TP) Metallica 72 Seasons Ellie Goulding Higher than heaven Metallica bildades 1981 i Los Angeles av sångaren och gitarristen James Hetfield och trummisen Lars Ulrich och är idag kanske det största bandet inom genren thrash metal. Dagens band består av grundaren och primära låtskrivare Hetfield och Ulrich, den mångårige gitarristen Kirk Hammett och basisten Robert Trujillo. Bandets debutalbum ”Kill ´em All” släpptes 1983 och de slog igenom med skivan ”Master of Puppets” 1986 som idag anses som ett av tidernas tyngsta metal-album. För den breda publiken blev ”Metallica”, eller det svarta albumet som det också kallas, deras stora genombrott. Nu, 40 år sedan debuten och sju år sedan senaste plattan, är det så dags att släppa nya albumet "72 Seasons". Det är ett 12 spår långt album som söker sig tillbaka till rötterna i karriären och man levererar här en rak energifylld hårdrock. De är också tillbaka till sina långa intron, vilket ibland gör att vissa låtar som ”72 Seasons” och ”Chasing Light” kan kännas både överarbetade och för långa. Men i 11-minuterslåten ”Inamorata” lyckas man få till det med tempoväxlingarna och lyckas skapa härligt mörkt sound och en bit in i låten hör man gitarrslingor á la Thin Lizzy. Texterna känns lite som Hetfields terapiarbete och är albumets behållning i ett för övrigt välgjort och bra album, men dock lite färglöst och spretigt. (BN) Skulle tro att jag har ungefär samma intryck av Ellie Goulding som de flesta andra: man har koll på superhiten “Love me like you do” men är mindre bekant med hennes övriga material och hennes mer personliga sidor. Svenskskrivna “Love me like you do” är fortfarande en fantastisk låt, men det var åtta år sedan den kom och ingen av de singlar hon släppt sedan dess har varit i närheten av samma framgång. Kan ni ens nämna en enda av dem? Nya albumet är det femte i raden, och faktiskt helt okej. Goulding levererar svängig, bra pop som riktar sig mot dansgolvet, ibland rena discon. Här finns en hel radda starka låtar, som kanske är lite för mitt-i-vägen-generiska för att bli radiohits, men som kommer funka bra i barer och på nattklubbar. Det här är en skiva jag gärna drar på framåt fredagskvällen när jag står med ett glas vin och gör iordning helgens tacos, men när låtarna klingat ut minns jag inte en rad, inte en ton. Det låter bra, men opersonligt. Det är en produkt, snarare än ett verk. Samtidigt finns det en elegant känsla av nattliga nöjen som förlåter en hel del, och dessutom lite 80-talsvibbar, och då är man hemma hos mig. (TP) Depeche Mode Memento Mori Efter Andy Fletchers tragiska bortgång förra våren var det nog många som undrade om Depeche Mode skulle orka eller ens vilja fortsätta. Nu känns det fint och glädjande att konstatera att Martin Gore och Dave Gahan är tillbaka och fortsätter skriva musik och turnera. När singeln ”Ghosts Again” kom vädrades morgonluft och förhoppningar om att DM hittat tillbaka till det som en gång i tiden gjorde dom till planetens största syntband. Efter Alan Wilders avhopp på 90-talet så har bandet bitvis levererat, men överlag så har skivorna varit en besvikelse. Själv blev jag kvar på ”Songs of Faith and Devotion” och har sedan tålmodigt väntat på glöden åter ska bli som på fornstora dagar! Men det är såklart dumt att tro att ett band som befinner sig på en musikalisk framåtresa skulle börja kika bakåt! Nej, vi släpper det och gläds åt att duon återigen levererar. På sitt femtonde studioalbum ”Memento Mori” bjuds vi på tolv spår där anslaget påminner om senaste årens skivor med ett undantag, låtarna – som håller mycket högre klass. Det finns melodier att luta sig mot och det känns ärligt, mörkt och deppigt, precis som en Depeche-skiva ska vara. Det är ett gediget album, där låtarna känns utvalda med omsorg och där Gahan levererar med pondus och övertygelse, kanske det bästa album bandet gjort sedan ”Ultra” från 1997. (JL) NOLLTRETTON 45