Bygdegården nr1 2020 1
Maxida Märak känner sig lika hemma i storstadsdju
ngeln som i det ödsliga fjällandskapet. ”Jag älskar båda, flänger fram och tillbaka och det är livets liv!” säger hon. dig fot både i storstaden och glesbygden så har hon även upplevt baksidan med att leva i en småstad. Under en period var hon väldigt utsatt i Jokkmokk. – Jag var bespottad och utfryst, vissa barn fick inte leka med mitt barn, jag kunde inte handla i någons kassa i affären med mera. Människor från storstan förstår inte hur utsatt det kan vara när det inte finns några alternativa sammanhang, du kan inte bara gå till baren eller affären några kvarter bort, säger Maxida. Men när hon blev känd ändrades allt, plötsligt var det populärt att ha känt henne och folk som tidigare vänt henne ryggen ville nu vara i hennes närhet. Aktivism blev trendigt och coolt. Maxida som alltid varit allergisk mot orättvisor och maktutnyttjande och samlat in namnlistor och gjort uppror på olika sätt, vilket lett till en del ensamhet, blev plötsligt helt rätt – aktivism blev status och i om med kändisskapet blev hon beundrad och upplyft. Det var dock inget hon grubblade länge över, utan hon tänkte ”det får vara en del av spelet, ställ er bakom mig nu då” och gick vidare med sin aktivism och sitt engagemang för de frågor som ligger henne nära om hjärtat. Ursprungsbefolkningars rättigheter är en sådan fråga där hennes engagemang är en del av henne själv. Hon har många kontakter världen över med olika människor från urfolk, några av hennes bästa vänner bor på Grönland och i Kanada. ”Det samiska är viktigt för mig, människor mår bra av att ha ett tydligt ursprung och historia.” – De är mina bröder och systrar, vi delar samma mörka historia, ställs inför samma problem och utmaningar och vi kan lära av varandra. Vi delar också mycket vackert! säger Maxida. Förra året dog hennes morfar som levde som nomadiserad renskötare, och ”tvåtusen” frågor förblir nu obesvarade som Maxida uttrycker det. – Det är en stor sorg och förlust att min áddjá (morfar) dog. Han var min bästa vän och en levande legend, han lämnar ett stort hål efter sig i både Sápmi och mitt eget liv, berättar hon. Förlusten av den äldre generationen är också en av hennes farhågor inför framtiden då mycket kunskap och tekniker nu förloras när den sista generationen som levde som nomadiserade renskötare försvinner. Det finns fantastiska skolor som för kunskaper vidare genom att till exempel lära ut hantverk, men stressen över att en del av traditionerna och kunskaperna inte kommer att leva vidare är ändå närvarande. – Samtidigt kan man inte tänka så, det är att ge upp. Det finns så mycket som är positivt i den nya tiden, vi kan hålla kontakt över hela världen, personer som bor enskilt i små byar har möjlighet att ta del av kunskap som inte var tillgänglig tidigare och språk kan bevaras. Vi lever i en helt annan mångfald idag och växer upp med olika hudfärger och språk. Jag ser ljust på framtiden, trots att den äldre generationen förFoto: Adobestock svinner. Idag kan vi samer sitta på maktpositioner, något som var otänkbart för inte så längesedan – mina far- och morföräldrar blev kidnappade och fick stryk tills de pratade svenska, berättar Maxida. Att vara öppen med sitt personliga mående och sina åsikter är självklart för henne, det är först när hon har fått frågor om det som hon börjat reflektera över det och blivit varse att det är viktigt för henne. – Jag tycker att det är konstigt att vara så offentlig och inte vara personlig och uttrycka sina åsikter, jag vill att folk ska veta vars de har mig som person. Jag känner ett ansvar eftersom jag har en offentlig plattform som ger mig mer makt än gemene man. Jag behöver förstås inte skriva om min ångest, men jag tycker att det är viktigt att dela de erfarenheterna och visa att det inte alltid är så lätt, men det går, säger hon och förklarar också att hon är född med en oräddhet för att uttrycka sina åsikter. Efter valet 2018 var Maxida ute på en turné i Uppland där hon uppträdde på mindre ställen och bland annat besökte bygdegården Trögdsgården utanför Enköping. – Det var en magisk turné, jag älskar att spela på sådana mindre ställen. Eldsjälar, bullbak och kaffe och plats för människor att mötas. Det är så viktigt att det finns prestigelösa mötesplatser där vi kan mötas öga mot öga – det räddar en från ångest, avslutar Maxida. JENNY DAHLERUS BYGDEGÅRDEN 5