Nöjesnytt Växjö 1
Nöjesnytt Växjö FIDDES NATTBOK
Nöjesnytt Växjö TREND
Nöjesnytt Växjö STUDENTLIV
Nöjesnytt Växjö NOTISER
Nöjesnytt Växjö DIGILISTAN BY NÖJESNYTT
Nöjesnytt Växjö RECENSIONER & FILMKOLLEN
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS ON
E CHANCE I rollerna: James Corden, Alexandra Roach, Colm Meany med flera Regi: David Frankel TILLBAKA TILL BROMMA I rollerna: Peter Magnusson, Hanna Alström, Sandra Huldt med flera Regi: Peter Magnusson och Martin Persson nnnnn I en film där huvudrollsinnehavaren inte bara gör en utan flera av huvudrollerna, ja då går ju tankarna direkt till Eddie Murphy och filmer som "Norbit" och "Den galne professorn 2". Nu tycker tydligen Peter Magnusson att det är dags för en svensk variant av det här konceptet på bio för i "Tillbaka till Bromma" tar han sig an inte mindre än tre huvudroller: Anders (braten), Steven (glidaren) och Kennet (nörden). Filmen är baserad på tv-serien "Blomstertid", som hade samma upplägg och handlar om de tre killarna som var klasskamrater i högstadiet och 20 år senare bor kvar i Bromma. De tidigare nämnda Eddie Murphy-filmerna vann ju knappast över några filmkritiker, men de drog in en hel del pengar, mycket på grund av Eddie Murphys status som en av Hollywoods mest populära stjärnor. Så frågan är ju då om Peter Magnusson är lika populär hos svenskarna som Murphy är i USA. För vem annars ska gå och se den här filmen? För en annan, som inte har väggarna tapetserade med Peter Magnusson-affischer hemma, känns nämligen det här totalt meningslöst. Och det gäller allt, från Magnussons uppenbara ego-ambitioner till filmens hafsigt utförda mockumentärupplägg till den minst sagt obegripligt dåliga scenen med Annie Lööf. Dessutom är det häpnadsväckande att samtliga Magnussons karaktärer nästan helt har strippats från sympatiska drag. Det är snarare tvärtom, de är ena riktiga skitstövla och så ska åskådaren förväntas att göra vad? Se humorn i det? Nej tack. Någon slags ljusglimt i allt elände är ändå att ett par av de kvinnliga skådespelerskorna, däribland Sandra Huldt, gör riktigt fina insatser som huvudkaraktärernas kärleksintressen. Men vad hjälper det? Efter 30 minuter är det mest intressanta med "Tillbaka till Bromma" hur lång tid av filmen som är kvar. Sällan har 94 minuter känts så långa. TOBIAS SAHLÉN SÅDAN FAR, SÅDAN SON I rollerna: Masaharu Fukuyama, Machiko Ono, Yoko Maki med flera Regi: Hirokazu Kore-eda nnnnn I en intervju tidigare i vintras berättade den svenska regissören Ruben Östlund, apropå sin kommande film "Turist", att han tycker att föreställningen om att blodsband är de absolut viktigaste är helt förkastlig. En spännande tanke att ta med sig när man ser den japanske stjärnregissören och familjeproblemskildraren Hirokazu Kore-edas nya film, som handlar om hur två familjer tar sig an beskedet om att deras sexåriga söner blev förväxlade på BB. Enligt sjukhuset i filmen är det vanligaste i dylika situationer (för detta händer ju faktiskt) att man byter tillbaka barnen. Men är det verkligen möjligt att byta bort "sitt" barn mot ett annat, som visserligen bär samma dna som man själv? För Ruben Östlund skulle svaret vara glasklart. För de flesta andra också kanske, som varit närvarande, fysiskt och känslomässigt, under de sex första åren av ett barns liv. Men för Kore-eda tar det två timmar att komma fram till en lösning på alla praktiska och känslomässiga knutar. Det blir provocerande, hjärtskärande och tankeväckande att följa med. Den ena pappan, den framgångsrike och elitistiske Ryota, kliver fram som huvudroll. Han har satt karriären före det mesta och får av sin egen pappa, som han inte står särskilt nära, rådet att byta till "rätt" son så snart som möjligt. Det låter kanske väl hårt, samtidigt hanterar Kore-eda all denna delikata problematik med känslig hand. Inget är så svart eller vitt som man först tror. Frågor om vad ett faderskap egentligen är trängs med en klassaspekt och stela könsroller. För i en mindre patriarkal kultur än den traditionellt japanska hade förmodligen mammorna och barnen protesterat högre mot Ryotas tungt vägande idéer om vikten av intakta blodslinjer. Och själv hade han förmodligen haft lättare att snabbare få kontakt med sina trots allt existerande känslor. MIRANDA SIGANDER 80 | nöjesnytt AMERICAN HUSTLE I rollerna: Christian Bale, Jennifer Lawrence, Amy Adams med flera Regi: David O. Russell nnnnn Regissören David O. Russell har nått en status i Hollywood där han nästan bara behöver visa sig för att Oscarsnomineringarna ska flyga i hans riktning. Jag, som mest såg karikatyrer i "The fighter" och bara Jennifer Lawrence i "Du gör mig galen", tycker sällan att hans blandningar av sött och salt är mer än helt ok och "American hustle" gör inget för att ändra på det. Trots små stunder av briljans ser jag i slutändan bara ett gäng skådespelare som löper amok i en utklädningslåda. Det är så synd, för det börjar lovande och romantiskt. Det är 1978 och äkta kärlek uppstår mellan de två streetsmarta överlevarna Irving (Christian Bale) och Sydney (Amy Adams). I krisens USA finns gott om utrymme för svindlerier och de båda blir proffs. Men när en övertänd FBI-agent (Bradley Cooper) haffar dem på bar gärning tvingas de jobba för honom i stället och hamnar snabbt på djupt vatten. Detta kunde ha blivit en ny "Blåsningen" med eggande och underhållande spel om lojalitet i lurendrejarbranschen. Men hela "vem-lurar-vem-egentligen"-grejen slarvas bort och man snuvas på att hämningslöst få heja på de kriminella. David O. Russell vill säkert "komplicera bilden" av vem som är ond och god men han lyckas inte bli scorsesiskt tung. Han har också stora problem med att döda darlingar och kapa i det utdragna händelseförloppet. Till slut känner man verkligen med Sydney, som utbrister "äh, jag skiter i det här, jag orkar inte mer" så att papiljotterna skakar. Tack och lov för Amy Adams dock. Hennes känsliga minspel skär välbehövligt genom all 1970-talskitsch. Man missar det nästan eftersom hon har en oroväckande djärv bh-lös urringning i varenda scen. Men bara nästan. Hon liksom fenomenala Jennifer Lawrence räddar den här filmen med imponerande blodfyllda prestationer i en historia som i övrigt är lika tunn, flikig och svajigt ihoplimmad som Christian Bales överkammade tupé. MIRANDA SIGANDER nnnnn Minns ni killen som såg ut som en mobiltelefonförsäljare och blåste talangjaktsgurun Simon Cowell av stolen med en oväntat stark "Nessum dorma" 2007? I Youtubes barndom dök Paul Potts (som också var en mobiltelefonförsäljare) upp och gjorde global över-en-natt-succé i ett klipp från brittiska "Talang". Han fick en ny karriär och sjöng för drottning Elizabeth och sedermera med Carola. Nu, när hans sagolika internetbaserade genombrott nästan helt överskuggats av diverse koreansk tokpopp och briljant lastbilsreklam, har hans liv också blivit till film. Såhär 2014 kan man ju fråga sig varför. Speciellt när formen för det hela följer den standardiserade grundformen för den här typen av biografisk film, där alla är lite snyggare och historien är lite mer tillspetsad än i verkligheten. Tja, kanske har Paul Potts fortfarande så pass stark dragningskraft att en biofilm om honom är motiverad. Hur som helst kan den som är sugen på en klassisk underdog-historia med garanterat lyckligt slut, dra ett säkert kort med "One chance". Tack vare en rapp och brittiskt strävt rolig dialog har man också oväntat kul när man får följa den kämpande Paul genom livet. Han överlever barndomens mobbning tack vare sin kärlek till musiken. Genom hans mamma har opera en självklar plats i arbetarhemmet i Bristol och lille Paul sjunger i kör. Som vuxen har han dåligt självförtroende och en pappa som undrar när han ska sluta tramsa och börja jobba i gruvan. Men Braddon, kollegan på mobilaffären (Mackenzie Crook, ni vet Gareth från brittiska "The office") är en underbar lajvande fantasynörd som visar klara kompistendenser och livet blir ljusare när Pauls stora kärlek Julie dyker upp. Deras kärlekshistoria är verkligen gullig och bidrar precis lika starkt som alla mysrysframkallande sångnummer till filmens välgörande må-bra-kvaliteter. MIRANDA SIGANDER
Nöjesnytt Växjö SERIER