Nöjesnytt Jönköping 1
teddy älskar country Richard och Linda Thompsons
grabb Teddy är en popbegåvning utöver det vanliga – A Piece of What You Need (2008), Bella (2011) och Heartbreaker Please (2020) är små mästerverk i genren. Men redan på utsökta Up Front & Down Low från 2007 visade han att han även är en utsökt tolkare av traditionell country (på Little Windows, samarbetet med Kelly Jones visade han att han även kan skriva country) och nu har han släppt ett nytt C&W-album med den talande titeln My Love of Country. Här tolkar han klassiker som Cryin’ Time, I Fall To Pieces och You Don’t Know Me med både fingertoppskänsla och respekt. Omslaget är också en skön blinkning till Ray Charles klassiska countryalbum Modern Sounds in Country and Western Music. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. veritabel guldgruva Jag kände bara till Lesley Duncans namn genom Elton John, då hon skrev och sjöng på Love Song (från Tumbleweed Connection) och att hon körar på Pink Floyds Dark Side of the Moon. Som av en händelse sprang jag på några av hennes soloplattor billigt på en loppis och herrejösses vilken guldgruva jag hittade! Duncan nådde trots skivornas obestridliga kvaliteter ingen större framgång som soloartist, till stor del beroende på en enligt uppgift närmast förlamande scenskräck. Trots det var hon oerhört respekterad i låtskrivar- och musikerkretsar och samarbetade med både Scott Walker, Alan Parsons Project, Donovan och David Bowie. Om ni inte orkar leta upp hennes alster på vinyl så finns det en utmärkt samling på Spotify, Lesley Step Lightly – The GM Recordings plus 1974-1982. Den är inte så jobbig att hitta, och lätt värd det. magisk pop från nz Daily J är ett indie-/psych-band från Auckland, Nya Zeeland och består enligt egen utsago av tre bröder och en blond drake. Med sitt debutalbum Venus Ate Mars tog de 2020 Australien och Nya Zealand med storm och det är inte svårt att förstå varför: singeln Left Me Like Summer är en skimrande poppärla och ett sant sommar-anthem som med sin euforiska melankoli borde spelas varje dag solen skiner. Albumet i sig är ganska spretigt, men det är en bra sak i sammanhanget. Stordåd lär vara att vänta av dessa magiska kiwis framöver. från alternativedrottning till uttolkare I den amerikanska alternative-/indiescen som växte fram under 1990-talet var Juliana Hatfield en av de absolut coolaste karaktärerna. Dels genom sina egna band The Blake Babies och Some Girls, men även som basist i The Lemonheads. Genom åren har hon släppt ett otal soloalbum, men på senare tid har hon kanske lyst allra starkast med sina Juliana Hatfield Sings-plattor, där hon tematiskt tolkar artister på sitt alldeles egna sätt. Först ut var hennes barndomsidol Olivia Newton-John, därefter gav hon sig på The Police och nu senast Electric Light Orchestra. Alla tre är omistliga album om man vill höra hur man gör covers på bästa sätt. coola bo rita ray När jag först hörde Love Ain’t the Same trodde jag att det var antingen en gammal bortglömd pärla från 1960-talet, eller en ny amerikansk superstjärna på blue-eyed soulscenen. Båda var fel: sångerskan visade sig heta Rita Ray och hon kommer från, håll i hatten, Estland. På sitt andra album A Life of It’s Own (2022) ställer hon ut skåpet ordentligt, och blandar R&B, blue-eyed soul och Brill Building-pop som vore Baltikum jordens medelpunkt för själfull musik. Debuten Old Love Will Rust är inte oäven den heller och det ter sig tämligen obegripligt att Rita Ray inte är ett namn på allas läppar. Bo Ramsey är inget household name, men i musikerkretsar är han ytterst respekterad. Han har bland annat producerat Lucinda Williams, Joan Baez, Iris DeMent och Ani DiFranco och spelat gitarr med Elvis Costello, men har också släppt ett stort antal plattor i eget namn, som alla är värda att kolla upp. Allra bäst är In the Weeds från 1997, men förra årets EP How Many Miles visade att gubben fortfarande kan. Musiken rör sig i gränslandet mellan blues, rock och country och Ramseys djupa, karaktärsrika röst ger det hela en högst personlig prägel. På många sätt påminner han om en annan för allmänheten okänd, men bland musiker närmast helgonförklarad producent, gitarrist och låtskrivare: T-Bone Burnett. Och hans plattor är definitivt också värda att kolla upp, nu när jag kommer att tänka på det.