Svensk Jakt nr 6

Svensk Jakt Chefredaktören Svensk Jakt Vildsvinsjakt i spannmål Svensk Jakt Ögonblicket Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Opinion Svensk Jakt Riksnytt Svensk Jakt Naturligt vis Svensk Jakt Skarvjakt i skärgården Svensk Jakt I backspegeln Svensk Jakt Ryggsäckar Svensk Jakt Rävens år Svensk Jakt Guldtroféer Svensk Jakt Så torkar du kött Svensk Jakt Älgförvaltning Svensk Jakt Nötskrikan - skogens ligapojke Svensk Jakt Fråga veterinären Svensk Jakt Hälgeserien Svensk Jakt Sett & läst Svensk Jakt Hälgekrysset Svensk Jakt Utrustning Svensk Jakt Så väljer du rätt ljuddämpare Svensk Jakt Vapenutrustning Svensk Jakt Frågor och svar om vapen Svensk Jakt Jaktbart vilt Svensk Jakt Soltider Svensk Jakt Så säljer du viltkött Svensk Jakt Redaktionen Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland Svensk Jakt Regionalt Sydost Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE R Jakten på första mårdhunden Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. D et var på 1980-talet. Det hade blivit allt vanligare med mårdhundar i nabolänet Norrbotten och djuren hade börjat sprida sig nedåt i landet. Den första mårdhunden kunde när som helst väntas ta sig över länsgränsen till Västerbotten. På den här tiden hade de flesta länsjaktvårdsföreningar ett eget medlemsorgan. Till exempel hade Skaraborgs läns jaktvårdsförening sin ”Hubert” medan Gävleborgs läns jaktvårdsförbund utgav ”X-jakt”. Västerbottningarnas motsvarighet hette ”Från hav till fjäll” och i den infördes nu ett upprop som manade till uppmärksamhet i fråga om mård hundar. Det stod inte heller på förrän de första rapporterna började strömma in. Men det rörde sig uteslutande om osäkra syn observationer. Vad som behövdes var en död mårdhund. Ihjälkörd, fälld eller fångad. Eftersom jag ansvarade för medlemstidningen fick jag ”En mård i sommarpäls är ju helt olik en fullpälsad dito tagen mitt i vintern.” liknas vid en trerättersmiddag. Först ett stort fat med smörgåsar och sedan ett fat med bullar, sockerkaka och muffins. Det tredje fatet var i våningar och laddat med kakor, kex och biskvier. Frun trugade och jag lät mig väl smaka. Allt fick ta sin rundliga tid. Herrn i huset reste sig dock slutligen och försvann ut i ett annat rum. När han kom tillbaka bar han en stor, svart plastsäck vars innehåll han tömde ut på rumsgolvet, så det sjöng i parketten. När täckelsen fallit blev det alldeles tyst. Det i fosterställning frusna byltet var nämligen en fjällräv! besök av en man som uppgav att han verkligen fångat en mårdhund. För att bevisa riktigheten i sin uppgift hade han även tagit den med sig. Redan att han fångat den i en minkfälla gjorde dock att lilla larmklockan slog i gång. En mårdhund är lite väl stor för att få plats i en ordinär minkfälla. Fällan visade sig också mycket riktigt innehålla liket av en sommarmård! En mård i sommarpäls är ju helt olik en fullpälsad dito tagen mitt i vintern. Sommarmården har kort päls, lång råttsvans och överstort huvud med stora, utstående öron. Eftersom fångstmannen aldrig sett en mård i sommar skick höll han envist fast vid att det måste vara en mårdhund. Jag förmådde inte heller övertyga honom och vi var djupt oense när han lämnade gården. Han skulle minsann visa sin fångst för någon som förstod sig bättre på saken än undertecknad. Därefter ämnade han återkomma, vilket han dock aldrig gjorde. Nästa kontakt i mårdhundsfrågan kom från en jägare som berättade att han fångat en mårdhund i en grävlingfälla. Han förvarade nu sitt byte i frysen. Vi överenskom om en lämplig visningsdag, till vilken jag infann mig punktligt. Hans fru var iförd landskapsdräkt och även barnen var uppklädda. Högtidligheten förstärktes av ett dukat kaffebord av den gamla sorten som närmast kan ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT SVENSK JAKT Nr 6 2022 105 Det vill säga, någon riktig fjällräv var det nog inte. Den hade fångats nära kusten, där en stam av fjällrävar eller farmrävar sedan några år etablerat sig. De utmärkte sig för sitt oskygga beteende och var mest troligt rymlingar som tagit sig över isen från de många rävfarmer som då fanns på andra sidan Bottenviken. Vintertid livnärde de sig på skräpfisk som kustfiskarna lämnat efter sig när de vittjat sina nät under isen. En av dessa rävar blev särskilt omtalad eftersom den också bar halsband. Någon mårdhund var det alltså inte och fångstmannen blev betänksam. – Vad anser du att jag ska göra? undrade han. – Vad du ska göra vet jag inte, svarade jag, men jag vet vad jag ska göra. Och det är att inte skriva en enda rad om saken. Ett löfte jag också hållit fram till nu. Tilläggas kan att Västerbottens första riktiga mårdhund kort senare sköts utanför Bureå. Den står i dag i en hylla på länsjaktvårdsföreningens kontor i Umeå. Svensk Jakt Nästa nummer