Nöjesnytt Jönköping 1
Claes Malmberg är in et direkt de subtila uttryck
ens mästar men han har en bredd och rutin som få andra svensk koa miker kan mäta s siig med. I vår ger han sig ut på vägarna igen med sin nya Best of -föreställning Malmberg , med stopp på Spira i Jönköping den e, men h 28 april. claes C malmberg laes Malmberg började sin ståuppkarriär när många av genrens idag största stjärnor inte ens var påtänkta. På 80-talet varvade han sina enmansföreställningar med inhopp på diverse teatrar i hemstaden Göteborg, och när SUCK – Stand Up Comedy- Klubben startade 1988 var han redan föreningens mest rutinerade medlem. När han uppfann den lika osannolike som odräglige figuren Ronny Jönsson, och tog in honom i de svenska TV-sofforna, slog han igenom på allvar – men det var en framgång som, med hans egna ord, slutade i konkurs, kollaps och katastrof. Claes Malmberg har aldrig hymlat om någonting, vare sig professionellt eller privat, och hans liv har varit kantat av både knarkskandaler och pengabekymmer. Trots detta har han alltid landat på fötterna, och efter att ha hittat sin plats i livet genom buddhismen har han också, sakta men säkert byggt upp en solid karriär, som nu innefattar en mängd TV-serier, långfilmer, mer eller mindre ”seriösa” teaterroller och på senare år några sejourer som musikalstjärna. Att kalla honom folkkär är kanske att ta i, därtill är han alltför oförutsägbar och kompromisslös, men de flesta anser nog ändå att Claes Malmberg är en ganska kul snubbe. Efter tre bejublade soloshower ger sig Claes i vår ut på vägarna med en ”best of”-föreställning, men den titeln kanske inte är en helt korrekt beskrivning, berättar han på telefon på Nöjesnytt. –Det är mer en best of de här tre senaste turnéerna, som gått väldigt bra. Jag kände att jag ville göra en turné till och att jag hade så mycket bra material att jag kunde blanda det, men med inslag av en hel del nytt också. Det blir som en samlingsplatta med några nya låtar på, skulle man kunna säga. Annars brukar man ju säga att skämt bara är roliga en gång, håller du inte med? –Då gäller det ju att man kommer ihåg dem också, hehe. Det jag menar är att man kan använda sig av samma skämt, men lägga in dem i en ny kontext och med annan utgångspunkt. Och vissa skämt kan man utveckla till hela nummer, så det finns oändliga möjligheter. Det blir ingen klassisk best of-föreställning, jag har inte så många nummer av den typen i och med att jag improviserar så mycket. Jag utgår från gamla grejer, men vart det sedan tar vägen, det vet jag inte riktigt. När vi är färdiga med den här föreställningen kommer det säkert att bli som med de andra; det är en föreställning när man börjar och en helt annan när man slutar. Jag kommer knappt ihåg vad jag gjort innan dess och jag är ärligt talat inte intresserad av att blicka bakåt. Egentligen är det inte så märkvärdigt; jag ska uppträda inför en publik och få dem att skratta och så kör jag några låtar. Mycket handlar om stundens ingivelse. Det är nog en reaktion mot allt det andra jag gör i teatersammanhang där allt är så uppstyrt och inrutat. Det här gör jag lika mycket för min egen skull som för publikens. Så man ska inte tolka detta ett avstamp mot något nytt? –Nej, det är det inte. De som har sett mig förut kommer att känna igen mig. Jag har ju ett speciellt sätt att jobba på och de som gillar det kommer att gilla det här. Mina föreställning har ju jobba på det kommer består oftast av någrra rubriker på ett A4papper och sen åker jag a föreställningar er på ett ag har stolpar eller r jag. Jag har stolpar eller öar jag går mellan, men däremellan är det impr visamen däremellan är det improvisation. Det är en konstform som jag uppskattar och tycker är rolig och är förhållandevis bra på. Och jag är ganska ensam om det. Det är kul att balansera på slak lina. nstform som jag uppskattar och tycker är Har du alltid jobbat med improvisation eller är det något som växt fram i takt med att du blivit säkrare i ditt uttryck? –Jag har alltid tyckt om det, men i början hade jag inte nog med självförtroende för att våga göra det. Det var också därför jag skapade Ronny Jönsson en gång i tiden för att flytta det från mig själv till en karaktär med givna förutsättningar, hur den personen är och beter sig. Ronny Jönsson var ju lite teater i improvisationen och det är ju ett säkrare sätt för en själv att ta sig fram. Men ju mer tiden har gått jag blivit säkrare och behöver inte längre en karaktär för att improvisera bakom, så att säga. Jag gör det utifrån mina egna utgångspunkter. Hela livet är en utbildning. Sedan roliga timmen när jag improviserade och fick folk att skratta har jag älskat den formen av underhållning. Det roliga är att hålla sig till ett ämne och improvisera runt det. Det är som en musikalisk improvisation; när musiker improviserar byter de ju inte låt, de har ett tema som de håller sig till, man har en låt eller melodi som avstamp. Jazzhumor, alltså? –Det skulle man faktiskt kunna säga. Det finaste betyg jag fått av någon är från en musiker som sa ”när du improviserar verbalt är det som att lyssna på ett solo av Charlie Parker” (legendarisk jazzsaxofonist. Reds. Anm.) Bättre blir det knappast. Sedan blir det ju inte lika bra varje gång, men det ligger lite i sakens natur. När man tänker på Claes Malmberg och en best of, är det garanterat folk, åtminstone i min generation, som kommer att förvänta sig att få se vissa figurer. Jag tänker naturligtvis främst på Fettan och Ronny Jönsson..? –Haha, ja Fettan är väl lite svår att få med sig, den finns inte längre. Men jag har som sagt inget intresse av att blicka tillbaka på det sättet och Ronny har jag lagt bakom mig sedan länge. Jag minns när jag jobbade med Stig Grybe och på den tiden pratades det mycket om Ante och jag fattade ingenting för att jag var för ung för att ha upplevt honom. Det är samma sak med Ronny Jönsson, de flesta är för unga för honom. Den karaktären var dessutom bra i just den tiden, då fanns det en koppling mellan honom och samtiden, men idag skulle det kännas konstigt. Kanske vore det kul med en gammal Ronny Jönsson, men det är inte så jävla stor skillnad på mig själv och Ronny nuförtiden, så det kan kvitta (skratt). Idag tror jag också att Ronny Jönsson skulle begränsa min improvisationsförmåga istället för tvärtom. Musiken har tagit större och större plats i dina föreställningar med åren. –Musik är otroligt viktigt för mig och musik och komedi är mer närbesläktat än vad många tror. Det handlar om timing, rytmisering och frasering och inte minst improvisation då. Musikerna gör så mycket mer i en föreställning än att bara spela, bara genom att vara där och hjälpa en hålla koncentrationen. Musiker är också bra på att släppa intellektet och bara gå på groovet och det har jag väldigt mycket nytta av när det gäller att utveckla föreställningarna. Egentligen uppskattar jag mer att samtala med musiker än att samtala med skådespelare, om jag ska vara ärlig. Och komiker finns det oftast ingen anledning att prata med alls. Jasså, varför då? –För att väldigt få komiker, det finns givetvis undantag, har samma kunskap om timing som musiker har. När begreppet ”smart humor” kom innebar det ett sätt att tänka sig humor och jag tycker att många komiker idag står och tänker. Då blir det aldrig riktigt roligt, utan väldigt koncentrerat, eftersom det är intellektet man lutar sig mot. Intellektet kan man använda som ett arbetsredskap, men sen måste man kunna hantverket så bra att man slänger det över axeln, så att publiken inte upplever det. Det är som att trollkarlen visar var kaninen kommer ifrån. Det handlar om att få det svåra att se enkelt ut. Känner du att fortfarande har något kvar att göra i show business som du inte redan gjort? –Nu håller jag på att repetera Hemsöborna på Stadsteatern i Stockholm, där jag gör Karlsson. Det är en extrem huvudroll, där jag är på scen i stort sett två timmar i sträck. På teaterscen har jag nog gjort det mesta annars. Jag brukar aldrig fundera på det, utan väntar på att få erbjudanden och då tar jag ställning till om jag tycker det är intressant, eller om jag känner att jag skulle klara av det. Visst kommer man säkert att snubbla över vissa roller som man blir glad över att man tackar ja till, men jag har ingen bucket list på det sättet. ■ TEXT: OLA KARLSSON 14 | nöjesnytt