NG Sthlm 1
SKRIBENTEN ÄR DÖD Frasse Levinsson drömde om att
bli känd skribent. Men han blev bara skribent. Det har fått honom att börja fundera på om hans drömjobb ens fortfarande existerar. Enligt Perfect Day Medias Julia Frändfors är svaret nej. – Av samma anledning som att det inte går att bli kägelpojke, professionell väckare eller råttfångare med iller längre, säger hon. TEXT: FRASSE LEVINSSON ” En man är lyckad om han går upp på morgonen och går och lägger sig på kvällen och däremellan gör vad han vill”, sa Bob Dylan. Hur kommer det sig då att jag inte känner mig något vidare framgångsrik när jag tjänar typ 30 000 kronor i månaden på att skriva exakt vad som faller mig in varje dag? Om man bortser från de två uppenbara faktorerna: att Bob Dylan kan ha fel och att det mänskliga psyket inte är konstruerat för att bibehålla känslan av tillfredställelse några längre perioder, kvarstår ändå faktumet att jag ofta återfaller till tanken att det här livet var roligare att fantisera om än att leva. NÄR JAG BÖRJADE fantisera om att bli skribent hade Alex Schulman en anonym blogg på Stureplan.se som hette Stureplansombudsmannen. Där gick han till attack mot människor som bar jeans på Stureplan ”trots att de inte jobbar som trädgårdsmästare” och mot bokhandeln Hedengrens för att de sålde pocketböcker på Östermalm. Pocketböcker läser man möjligen när man åker flygplan, aldrig annars. MED TIDEN GICK Alex Schulman från att vara ett Stureplansfenomen till att driva Sveriges största blogg för Aftonbladets räkning. Bloggen lästes av hundratusentals personer varje dag och Alex Schulman kom att bli en av landets mest kända personer. Det fick mig att drömma om att en dag göra samma sak. NU GÖR JAG, om inte samma sak så åtminstone något liknade, och det är liksom… ingen som bryr sig. Det är några tusen personer som läser mina texter varje dag och det kanske är någon som kommer fram på krogen och säger att jag skriver roligt en gång var fjärde månad, men that’s it. Var är berömmelsen? Var är stålarna? DET KAN NATURLIGTVIS förhålla sig så att jag helt enkelt inte är en bra skribent. ”Våtmarkerna för vettig kulturjournalistik Rodeo, Bon, Nöjesguiden, Sonic, Rummet, Pop, Bibel, Fikssion etcetera – ur vilka det historiskt har gått att plocka åtminstone en begåvning per kull – har torkat ut”, skrev till exempel Aftonbladets kulturskribent Kristofer Andersson i höstas. Men förr i tiden hade det räckt med att över huvud taget skriva för Nöjesguiden för att vara någon. KARIN SCHMIDT HELLSING 18 NÖJESGUIDEN | NR 4, 2019 EN SAK SOM slagit mig på sistone är att det inte finns någon i min ålder (26) som gjort sig känd enbart genom att vara skribent i Sverige. När kvällstidningarna rekryterar nya krönikörer är det alltid människor som är kända för något annat än skrivande. Greta Thurfjell och Frans ”Tramsfrans” Strandberg är nog det närmsta man kommer. Inget ont om dem, men hade de gjort det de gör nu för tio år sedan i stället hade de varit både kändare och rikare. DETTA HAR FÅTT mig att börja fundera på om det ens är möjligt att leva det livet jag fantiserade om som 14-åring nuförtiden. För att ta reda på det ringde jag upp Aftonbladets redaktionschef Karin Schmidt Hellsing. Går det att bli en profil på Aftonbladet enbart genom att vara en vass skribent nuförtiden? – Ja, men det är definitivt svårare än för låt säga tio år sedan. Men Aftonbladets starkaste profiler har fortfarande stort genomslag och vi har en återväxt. Några av våra profilerade skribenter är till exempel Linnéa Claeson, Frida Söderlund och Amie Bramme Sey. Men Linnéa var ju känd innan hon blev krönikör. Och Frida har delvis byggt sin following genom att göra tv för Aftonbladet. Frågan handlade ju om att bli en profil enbart genom att skriva. – Visst, de flesta av dem var redan relativt starka namn på andra plattformar innan de började skriva för Aftonbla