Forskningssupplement 42 1
Det sociala ansvarets organisering. Social barnav
ård mellan byråkrati och solidaritet FACKLITTERATUR Det sociala ansvarets organisering. Social barnavård mellan byråkrati och solidaritet CLAES LEVIN Studentlitteratur 2017 För snart 20 år sedan, år 1998, kom Claes Levins avhandling Uppfostringsanstalten ut. Den handlade om ungdomsvårdsskolan Råby och de organisatoriska villkor som präglar en sådan institution. Nära nog tjugo år senare återkommer Levin med en bok som fortsatt har ungdomsvårdskolorna (idag benämnda särskilda ungdomshem eller SiS-institutioner) och de som placeras där i centrum, men nu med ett bredare anslag. Boken har den bjudande titeln Det sociala ansvarets organisering. Social barnavård mellan byråkrati och solidaritet. Levins bok är tjock, 363 sidor med slagordsregister och referenser. Den är alltså tung i högst konkret bemärkelse, men också i ansats och ambition. Levin vill analysera förutsättningarna för den sociala barnavården, för dess organisering och sätt att arbeta och inte minst varför denna verksamhet ser ut som det gör. Kärnan i boken utgörs av intervjuer med ungdomar som av olika skäl placerats vid SiS-institutioner och deras socialsekreterare. De slutsatser och resonemang som Levin bjuder på illustreras vid sidan om hans eget empiriska material med rikhaltiga genomgångar av svensk och internationell barnavårdsforskning och organisationsforskning. Det är en alldeles omöjlig uppgift att i en recension göra Levins mycket omfattande text rättvisa, med avseende på såväl det empiriska materialet som forskningspresentation. Här finns mycket intressant 42 socionomen 6.2017 att hämta inte minst i de fallbeskrivningar som i stor utsträckning kommer att handla om ett havererat socialt arbete (placeringar på SiS kan ju i sig sägas handla om ett haveri, eftersom de ofta upplevs som en sista möjlighet efter flera misslyckanden). Forskare i socialt arbete i Sverige har till skillnad från kollegor i många andra länder i hög grad intresserat sig för organisationsteori. Detta för att söka förklaringar till varför det sociala arbetet fungerar som det gör. Levin är inget undantag härvidlag. En bärande tanke i hans bok är att det sociala arbetet styrs och begränsas av de organisatoriska sammanhang i vilket det utförs. Levin utgår från fyra logiker, det vill säga rationaliteter som påverkar vårt sätt att tänka och handla i den typ av institutionella organisationer som socialtjänsten och SiS-institutioner utgör: Byråkratisk logik, vars kärna utgörs av att följa regler och riktlinjer, professionell logik som handlar om tillämpning av akademisk/vetenskaplig kunskap, solidarisk logik som bygger på vårt ansvar för den andra människan samt moralisk logik som handlar om ”överväganden och känslor av moraliska art” (s 47). Dessa logiker följer Levins analys boken igenom. För att gå rakt på sak: Bokens överordnade tema, det vill säga Levins slutsatser om den sociala barnavårdens dagsläge och möjligheter är som vi ser det djupt pessimistiska. Eller som han själv skriver: ”jag försöker i boken visa att det mesta /dvs handlingar som faktiskt löser problem, evidensbaserade metoder osv., vår kommentar/ är en myt, och att det arbete som existerar och som upprätthåller legitimiteten enbart är ärendearbetet, inte vetenskaplig och teoretisk kunskap” (s 62). Detta sakernas tillstånd åstadkommes bland annat genom en stark moralisk gemenskap socialarbetare emellan, som leder till att de som rekrytereras till barnavårdens organisationer snabbt anpassar sig till de institutionella förväntningarna, det vill säga socialt arbete är byråkratiserad ärendehandläggning, inte målinriktat behandlingsarbete. Den byråkratiska logiken är, enligt Levin, med andra ord helt överordnad sådant som professionslogik och solidarisk logik i barnavårdsarbetet. Att det är på det sättet är inte i första hand socialarbetarnas fel. De gör helt enkelt det samhället förväntar sig av dem och dessa förväntningar handlar bland annat om att hålla de stökiga ungdomarna borta från gatorna och se till att omsorgsproblem får ytlösningar i ett åtgärds- och utredningsfixerat socialt arbete. Samtidigt understryker Levin att socialarbetare har ett personligt och professionsetiskt ansvar för de beslut de fattar och de behandlings- och interaktionsprocesser de är involverade i (se t ex s. 188). Levins slutsatser har på många sätt fog för sig. Sedan 1980-talet har forskare efter forskare pekat ut de bekymmer och svårigheter som Levin identifierar. Levin drar möjligen slutsatserna längre än många av sina kollegor och tecknar därmed en mörkare bild. Delvis har det