Svensk Jakt nr 5

Svensk Jakt Chefredaktören Svensk Jakt Klövviltsjakt Svensk Jakt Ögonblicket Svensk Jakt Från Jägareförbundet Svensk Jakt Opinion Svensk Jakt Riksnytt Svensk Jakt Duvjakt Svensk Jakt I backspegeln Svensk Jakt Damasker Svensk Jakt Unik avskjutningsstatistik Svensk Jakt Kranium Svensk Jakt Förvaltning Dovviltet ökar kraftigt och så gör även klagomåle n över skador. Vissa län har ansett sig vara tvungna att utlysa generell skyddsjakt på dov. Hur hamnade vi där och vad vill vi med förvaltningen av dovstammen? B åde i Sörmland och i Västra Götaland har man infört generell skyddsjakt på dovvilt. Antalet skyddsjaktsansökningar på dovvilt ökar kraftigt i landet, så den generella skyddsjakten är kanske en förståelig åtgärd. Situationen visar behovet av en grundlig diskussion om hur vi förvaltar dovviltet. En forskningsstudie på Koberg visar att dovhindar är stationära och har hemområden som i snitt ligger på 200–300 hektar. Det borde innebära goda förutsättningar att lokalt hålla stammen på den nivå man önskar. I grunden är det ju markägaren som har jakt rätten. Men i stället ses en kraftig ökning av antalet dovvilt. Under 2000-talet har avskjutningen av dovvilt rakat i höjden. Numera fälls mer än 70 000 i Sverige och dovviltet har gått om älgen i avskjutning. Detta är egentligen en förutsägbar utveckling när man har allmän jakt på trofébärande klövvilt. Oreglerad jakt leder ofta till att klövviltstammar på sikt tillväxer kraftigt. Skälet är att allmän jakt leder till ett mycket hårt jakttryck på vuxna handjur och ett lågt jakttryck på vuxna hondjur. Detta beror dels på att man vill fälla trofédjur, dels på att man inte vill fälla hondjur som står för ”produktionen” i stammen. För dovvilt är det dessutom praktiskt svårt att fälla hindar under drevjakt, när djuren kommer i täta flockar och det är svårt att avgöra vilka hindar som saknar kalv. Lättare då att fälla en hjort. När dovvilt dyker upp i ett nytt område välkomnas ofta arten av jägare. Man håller igen avskjutningen och vill bygga en jaktbar stam, och när man börjar jaga är det i huvudsak hjortar man skjuter. När, och om, man inser att det även behöver fällas hindar, är det kanske redan för sent och man har en tät stam där det är svårt att skjuta hindar. Jag har även fått höra av jägare att man vill ha mycket dovvilt, för de får jagas utan hänsyn till regleringar som för älg och kronvilt. Att dovviltet inte omfattas av en reglerad förvaltning verkar göra arten än mer populär, vilket då paradoxalt nog kan leda till en ännu större stam. En hög avskjutning av handjur i kombination med en låg avskjutning av hindar, får följden att en allt större del av stammen utgörs av vuxna hondjur som varje år föder en kalv. Detta genererar en stark tillväxtmotor som kan ge en stor och snabb ökning i antalet djur. Vid skadeproblem hamnar fokus lätt på antalet djur. Då blir det kanske också att man bara fokuserar på antal när man ska lösa problemet. Men lösningen är inte bara att fälla fler djur rakt av, lösningen är framför allt att fälla fler hindar. Därmed får man ner tillväxten, skapar en jämnare köns - fördelning och därigenom en stam som är lättare att kontrollera i antal. Risken med en skyddsjakt på alla djur, är att man fäller precis som under ordinarie jakttid – det vill säga att man fäller handjur. Vilket då riskerar att göra situationen än värre. En generellt längre jakttid för alla djur kan få samma effekt. Vad ska vi då göra? En normaliserad skyddsjakt är inte en långsiktig lösning. Vi behöver i stället förändra nuvaran de förvaltning. Ett försök till detta har startats i Östergötland, där man vill få till stånd en frivillig samverkan mellan marker. Detta har gjorts till exempel i Sörmland och i Skåne. Målen i dessa samverkansområden har varit att försöka minska stammen genom en ökad hindavskjutning samt att öka andelen handjur och medel åldern för dessa genom att spara hjortar. De områden jag varit i kontakt med har dock stött på samma problem. Det är mycket svårt att uppnå en jämnare köns fördelning och en högre medelålder på hjortar na, helt enkelt för att det finns marker som inte vill delta i sam arbetet och som fortsätter med en hård hjort avskjutning. Ett exempel: En jägare sänder en bild han fått skickad till sig. Den visar viltparaden efter en dags jakt på en mindre mark. Där ligger sju helskovlar och en kalv. Bildtexten l yder: ”En dags lyckad jakt!”. De marker på trakten som gemensamt kämpar med att höja andelen fullvuxna handjur, ser annorlunda på saken. Ett sätt att föra över jakttrycket till hind och kalv, är att korta jakttiden för hjortar. Jakten på hornbärande djur i september bör därför tas bort. I ett förvaltningsperspektiv är den direkt kontraproduktiv. Dessutom, om man redan i september fyllt frysen med kött från hjortar, så minskar incitamentet ytterligare att sedan fälla hind och kalv. Septemberjakten riskerar också ta bort starka hjortar före brunsten. Dovhjortar är i sin bästa ålder vid sex till nio år. Det naturliga är att dessa ska dominera brunsten och då finnas i tillräcklig mängd. Men hur ska vi få jägare att fälla fler hindar? Viljan att fälla hind i september eller i februari–mars verkar låg och under senhöstens drevjakter är det praktiskt svårt. En åtgärd man tagit till på en del håll är smyg-/vaktjakt på hind och kalv i februari, kanske något som fler skulle ta efter. Det finns också ett behov av att öka kunskapen om dovvilt, hur de ska jagas och förvaltas och vilka konsekvenser man får av sin avskjutning. Jag har varit i kontakt med markägare som i ansökan om skyddsjakt klagat på en för tät stam med stora skador som följd, men som på en direkt fråga svarar att de under ordinarie jaktsäsong nästan uteslutande fäller handjur. Ett annat exempel är när man har en mycket hög avskjutning av spetsar, och samtidigt är förvånad över att man ser så få äldre hjortar. Skötselområden kan ge en mer genomtänkt förvaltning och balanserad avskjutning. Samverkan ger också en plattform för kunskapsutbyte, utbildning, uppföljning och inventering samt samarbete över gränser vid skadeproblem. En knut som dock måste lösas är de marker som inte deltar i samverkan och som kan spoliera arbetet i skötselområden. ‹‹‹ Text & foto Anders Jarnemo Viltforskare vid Högskolan i Halmstad ”Skälet är att allmän jakt leder till ett mycket hårt jakttryck på vuxna handjur och ett lågt jakttryck på vuxna hondjur.” Nr 5 | 2025 SVENSK JAKT 53 Svensk Jakt Hans Olsson Svensk Jakt Återställer naturen Svensk Jakt Naturligt vis Svensk Jakt Lättbyggd rävfälla Svensk Jakt Hälgekrysset Svensk Jakt Utrustning Svensk Jakt Hälgeserien Svensk Jakt Hört, sett & läst Svensk Jakt Vapen & skytte Svensk Jakt Vapenutrustning Svensk Jakt Vapenfrågor Svensk Jakt Från Jägareförbundet Svensk Jakt Jaktbart vilt Svensk Jakt Goda recept på vildsvin Svensk Jakt Redaktionen Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland Svensk Jakt Regionalt Sydost Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne Svensk Jakt Kåseriet Svensk Jakt Nästa nummer