Nöjesnytt Växjö 1
ÄR TILLBAKA MED BESKED! Tre år efter debutalbumet
To Each Their Own är Kinetics tillbaka med en ny självbetitlad EP, som mycket väl kan vara de sex starkaste spår som någonsin fästs på vinyl av ett Växjöband. Den 9 maj blir det ståtligt releasepartaj på Kafé de luxe. K inetics bildades i spillrorna av saliga Low Season Combo, när Fredrik Solfors och Jesper Petersson från sagda band slog sig ihop med keyboardisten och studiotrollkarlen David Schagerström. Idén var att blanda organisk gitarrpop med mer elektroniska inslag, något man gjorde med god effekt på debutalbumet To Each Their Own. Då, 2012, var Kinetics mer av ett projekt, eller ett kreativt kollektiv, men idag är man ett fullödigt band, som förutom Fredrik på sång och gitarr, Jesper på bas och stämsång och David på keyboards kompletteras av trummisen Daniel Jakobsson. Den 9 maj släpper bandet en ny EP – på vinyl naturligtvis – på Grammofonbolaget De luxe. Fredrik och David berättar att de resonrerat lite annorlunda när det gäller tillvägagångssättet inför den här skivan. –Efter förra plattan kändes vi oss lite trötta på fullängdsformatet, säger Fredrik. Man lägger ner så mycket tid på varje låt och så glöms det bort efter tre veckor. Och eftersom vi bara gör hits tänkte vi att vi skulle släppa ett antal singlar under en längre tid istället, så att varje låt får den uppmärksamhet vi tycker den förtjänar. –Vi ville inte måla in oss i ett hörn den här gången, menar David. Vi har koncentrerat oss på en låt i taget och gjort det som känts rätt. Det kunde ha spretat rätt mycket musikaliskt, men jag tycker inte det gör det. David har rätt. För även om To Each Their Own förvisso var en bra platta, hade bandet kanske inte riktigt hittat sin identitet där och då. Det har man nu. Det bitvis episka anslaget från debuten har blivit ännu tydligare, de sinnrika syntarrangemangen har fått ta mer plats och Joy Division-basar och powerpop-gitarrer backar upp de välskrivna, ofta melankoliska melodierna och Fredrik och Jespers ibland nästan utomjordiskt vackra stämsång på ett magnifikt sätt. Arrangemangen är detaljrika och fulla av kontraster och dynamik – ibland suggestiva, ibland knivskarpa – och sveper in lyssnaren i ett närmast drömlikt tillstånd, som också accentueras av flera av texterna. Själv har jag alltid tyckt om Fredriks texter, som alltid varit fulla av fyndiga formuleringar, men samtidigt kanske känt en lite ironisk distans. I låten Empty Lanes, EP:n’s kongeniala mittpunkt (och kort sagt en makalöst bra låt), blir han dock personlig på riktigt. väg, men nu har vi mer kontroll känns det som. Det är lite mindre intensivt nu, lite mer luft. Vi har ju, förhoppningsvis, blivit lite bättre på allt och vet hur vi ska uttrycka oss för att det ska bli som vi vill ha det. De singlar och tillhörande videos som släppts under året – förutom Empty Lanes även The Ocean, The Island och Gravity Overtook The Parrot – har rättmätigt hyllats i bloggar runt om i världen och trots att Kinetics vid det här laget är rätt luttrade och, ärligt talat inte heller purunga, finns entusiasmen och drömmarna kvar. –Jag älskar allt som har med musik att göra, säger Fredrik och ”MYCKET POPHANDLAR JU OM UNGDOM, MEN JAG HADE FARMOR I TANKARNANÄR JAG SKREV DEN.” –Jag såg framför mig hur hon sitter på sitt ålderdomshem och tittar på tv och funderar på sin ungdom. Den är väldigt personlig och har väl ett ganska filosofiskt perspektiv som jag gillar. –Jag tycker överlag att den här skivan är mer personlig, funderar David. På To Each Their Own visste vi inte riktigt vart vi var på flinar. Man har aldrig tråkigt med musik, till och med riktigt sura rep kan vara roliga. Jag älskar att sitta i studion att testa idéer, att skriva låtar och att träffa folk när man är ute och spelar. Och så får man ju dricka öl samtidigt, det är alltid gött. –Det finns väl alltid någon liten dröm om världsdominans, skrattar David. Vi har lite kontakter inom förlagsvärlden och hoppas på att få in någon låt i en film. Tänk dig en riktigt fin kärleksscen där en Kinetics-låt spelas i bakgrunden. Det blir ju inte bättre än så. ■ TEXT: OLA KARLSSON FOTO: DANIEL EKEROT 16 | nöjesnytt