Nöjesnytt Växjö 1
dawes fortsätter dominera Då och då slås jag av i
nsikten att jag tycker att Dawes är världens just nu bästa band. Deras respektlösa attityd gentemot hur musik ”ska” låta, kombinerat med undersköna melodier och geniala texter fortsätter fascinera även på senaste EP:n Misadventures of Doomscroller. Taylor Goldsmith skriver fortfarande låtar som ingen annan och sjunger dem dessutom på ett sätt som gör att man tror på vartenda ord. Nu har de dessutom släppt en singel ihop med Lee Pardini – What It Takes – som är ytterligare en musikalisk U-sväng. Och naturligtvis asbra. skönheten & odjuret Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Årets vackraste Skönheten & Odjuret-ögonblick kommer definitivt från Titiyo och Hurula. Längesen är formidabel vuxenpop, med drömskt arrangemang och en melodi att dö för. Texten är dessutom så sorglig att alla som någon gång varit i ett förhållande som varit på väg att ta slut inte kan låta bli att fälla en tår: ”Det var längesen jag inte kände mig ensam / Längesen som skrattade åt något jag sa / Längesen du och jag /Det var längesen du sa nåt som jag just hade tänkt sen / Länge är det längesen nån av oss ens var glad / Längesen du och jag…” kejsaren av kanadensisk r&b Första gången jag hörde Daniel Caesars namn var när han talangfull youtube-japan I egenskap av gammal gubbe är jag naturligtvis av naturen skeptisk till artister som kommer fram via YouTube. Det är ju inte så man ”ska” göra, liksom. Vilket ju så klart är skitsnack från min sida. Bevis på detta är inte minst japanen Joji, som tydligen blev känd på YouTube genom att spela några karaktärer som heter Filthy Frank och Pink Guy. Skit samma, när han är Joji gör han i vilket fall som helst alldeles förtjusande vacker lo fi-doftande R&B och triphop. Han gör det dessutom med en melankoli som jag har väldigt svårt att värja mig emot. Precis som jag har svårt att värja mig emot en titel som Slow Dancing in the Dark. Börja där, vet jag. samarbetade med Justin Bieber på den förträffliga singeln Peaches. Men inte anade jag att denne unge kanadensare skulle vara så makalöst begåvad som han visar sig vara på senaste albumet Never Enough. Utan att smeka medhårs gör han modern sängkammarsoul – nästan som en Maxwell för 2020talet. Allra bäst är singeln Always, men Never Enough är späckad med underskön R &B, där Toronto 2014, Let Me Go och Pain Is Inevitable sticker ut. genial japan Mera Japan! Den 28 mars dog den japanske kompositören och skådespelaren Ryuichi Sakamoto, 71 år gammal. Sakamoto var en av de första poporienterade japanska musiker som verkligen slog igenom i väst och han blev med åren ett högt aktat namn, med samarbeten med David Sylvian, Youssou N’Dour och Fennesz på meritlistan. Allra mest känd blev han kanske för filmmusiken till Den Siste Kejsaren 1987, men personligen håller jag musiken till Merry Christmas, Mr. Lawrence (1983) ännu högre. Singeln Forbidden Colors, tillsammans med David Sylvian, från samma film blev en internationell hit och den har fortfarande en av de vackraste melodier jag vet. Men egentligen är det bara att köra igång vilken Ryuichi Sakamoto-samling som helst på Spotify så har man timmar av makalös musik framför sig. randy håller fortfarande 1986, precis när countrymusiken höll på att drunka i sirap och smör, släppte den då 27-årige Randy Travis sitt debutalbum Storms of Life. Den var en sensation. Som få andra lyckades Travis knyta an till countrymusikens rötter, samtidigt som det lät modernt utan att bli smetigt eller fastna i rådande sound-ideal med syntar och trummaskiner. Så här nästan 40 år senare låter Storms of Life precis lika vital och vidunderligt äkta, i brist på bättre ord. Dessutom innehåller albumet en av världens tio bästa countrylåtar någonsin: Diggin’ Up Bones.