NG Gbg 1
“EN SAK SOM BLIR TYDLIG UNDER RESANS GÅNG ÄR ATT
DET FIXAS OCH DONAS MYCKET I KOSOVO.” PÅ FREDAGSKVÄLLEN GÅR vi till en av de mest välrenommerade restaurangerna i Pristina, Gresa. Restaurangen kallar sig själv ”internationell” och drivs av en familj sedan dess öppnande för ungefär 20 år sedan. Menyn lyckas täcka in mycket av Europa och övriga delar av världen på ett oroväckande sätt, men maten visade sig vara stabil, precis som rekommendationstjänsterna hade utlovat. SENARE PÅ FREDAGSKVÄLLEN drar vi till en bar med innergård som känns lite hipstrig, men på Balkan-vis. Vi lägger omedelbart märke till könsobalansen. 85 eller 90 procent av de som var där var män, och vi börjar snart snacka med en grupp killar. De berättar att det vanligtvis är så på barer och klubbar där, eftersom de flesta är muslimer, att tjejer inte går ut på samma sätt som killarna. Våra nya vänner frågar vad vi jobbar med och jag berättar att jag driver en kommunikationsbyrå, en av killarna skiner upp och förklarar att jag då arbetar med samma sak som hans kompis, som arbetar på ett telekommunikationsföretag (Kosovos Telia-motsvarighet) med infrastrukturen kring det. Same, same, but different, försöker jag förklara. SEDAN ÅKER VI vidare till M Club, en klubb inuti en stor villa, där könsfördelningen är lika snedvriden. Inte helt olikt vissa stökigare klubbar i exempelvis Warszawa, men vi tröttnar ganska snabbt - inte minst könsfördelningen gör att stämningen aldrig blir särskilt dynamisk. DAGEN DÄRPÅ ÄTER vi lunch på ett kebabhak mittemot vårt hotell som verkar populärt och ser lovande ut, tänker vi intuitivt. På det stället, precis som på alla andra ställen, är det mycket billigt. Prisnivån är i genomsnitt en tredje- eller fjärdedel av priserna hemma, 28 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2019 även om skillnaderna är något mindre på internationella märkesvaror (då snarare hälften mot hemma). Här får vi en kebabtallrik för två euro, men de köttjärpar som serveras smakar som en sämre variant av något man får serverat i skolmatsalen hemma i Sverige. Vår intuition svek oss, men samtidigt är det lätt att gå bet här. Kosovo är inte världens bästa matland. DÄREFTER BESTÄMMER VI oss för att åka på utflykt. Vi hoppar in i en taxi och börjar åka bort mot en vingård ett antal mil från Pristina. Eftersom Kosovo inte är särskilt vidsträckt kan man åka över halva landet och tillbaka på en eftermiddag. Vi hade också kunnat ta oss till Makedoniens huvudstad Skopje på ungefär samma tid, men valde i stället att åka mot attraktionen Stonecastle Vineyard i landets västra delar. Bilresan är kanske inte världens mest inspirerande. Men en sak som blir tydlig under resans gång är att det fixas och donas mycket i Kosovo. LÄTTA INDUSTRIER, BILMEKANIKER och byggfirmor dominerar bilden längs vägarna. Många verksamheter känns lite diffusa. Men donandet dominerar. Möjligen är Kosovo det land i världen där det fixas och donas mest per capita. Om det sedan görs på det mest effektiva, möjligast sätt kan man fråga sig. Men det verkar uppta en stor del av ekonomin. EFTER EN OCH en halv timmes taxiresa kommer vi slutligen fram till Stonecastle. Dessvärre visar det sig, stick i stäv med de öppettider som står angivna på Google, vara stängt. Vi vänder om. Men resan var inte förgäves. Under tre timmar fick vi se landet. Mycket var rätt rätt tråkigt, men vi passerade några vackra berg och en intressant stad längs vägen. David tyckte att Kosovo såg ut som en pastisch på hur man tänker sig att Kosovo ser ut. NÄR VI KOMMER tillbaka sätter vi oss på hotellet och dricker vin. Vi är rätt ensamma där, och funderar ett ögonblick på om det alltid är så och hur man i så fall får det att gå runt. Senare går vi till Soma Train Station och möter en svensk kosovoalbansk kompis två vänner, två kvinnor som är strax över 30, den ena jobbar som konstlärare och den andra med investeringar på landets centralbank. Soma Train Station är ett coolt ställe inuti en gammal tågstation och den enda baren vi besöker där könsbalansen är närmare 50-50. Kanske skulle man kunna beskriva Soma som Pristinas Riche-motsvarighet. Konstläraren undervisar barn i grundskolan. Om barnen säger hon: ”they are very smart and optimistic, but I don’t see a very bright future for them, but that I won’t tell them”. NÄSTAN ÖVERALLT I Kosovo spelas det techno och house. Oavsett om man åker taxi eller går på bar. Även där det känns påtagligt animaliskt, som i hotellrestaurangen. Samtidigt har Kosovo på sistone lyckats skapa ett par lyckade musikexporter inom pop: Dua Lipa och Rita Ora. Lustigt nog för ett land med så mycket kärlek till USA har McDonald’s ännu inte etablerat sig i landet. Även om utbytet med omvärlden ökar - och viljan finns - är en 48-timmarsresa till Kosovo en påminnelse om att hela Europa inte är rikt och utvecklat, och att det finns länder på nära håll som har lägre välstånd och utvecklingsnivå, än länder på långt håll som vi av ren vana tänker är lågt utvecklade. Om våra europeiska grannar på efterkälken kommer hjälpas upp av Europa eller inte lär avgöras av några olika vägval i Västeuropa framöver.