NG Gbg 1
som inte är vuxen. Det blir väldigt mycket flyg m
en jag har aldrig upplevt att jag har så mycket energi, jag brukar annars alltid lida av ”den där jävla jetlagen”. Nu var det första gången som jag kände att det var värt det. Plus att det första som händer i sminket är att jag får se tröttare ut. Jag ska se ut som att jag verkligen lider. I amerikanska filmer ska man alltid se yngre och fräsch ut. Kan det finnas nåt bättre än att få se ut precis hur som helst, en sån befrielse. DET ÄR EN serie som lever upp till sin titel. En snårig, gåtfull, dunkel värld presenteras. Men Scorupco slipper famla runt ensam i mörkret. Hennes motspelare är stjärnskottet August Wittgenstein, 37, som du snart också kan se på SVT i nya tyska tv-serien Das Boot. Uppvuxen i Tyskland men med en svensk mamma. När jag träffar honom på samma restaurang i Gamla stan konstaterar han att han egentligen är en ganska glad person, även fast han kan verka lite melankolisk då och då. – Projekten jag gjort i Tyskland som har uppmärksammats mest har varit ganska dramatiska roller, de tycker väl att jag passar in i det melankoliska. DET FINNS INGET deppigt alls över Wittgenstein. Ändå förstår jag varför han kan fastna i dysterfacket. Han har, utöver ett käkparti som lär få självaste Johnny Depp att tvivla på sig själv, såna där valpögon som vilken människa som helst skulle lita på. Den där uppsynen som skriker ”jag tar hand om dig om du bara fixar mig först”. Han skulle liksom kunna spela både ängel och massmördare. Men om det går bra för 37-åringen nu så har karriären varit allt annat än spikrak. Hans första filmroll efter utbildningen på The American Academy of Dramatic Arts var som schweizisk soldat vid Vatikanen i Ron Howards Änglar och demoner. Han säger två meningar till Tom Hanks, men blev bortklippt. – Jag fick inte reda på det förrän jag kom till bion. En bra läxa att lära sig tidigt. DET BLEV KNAPPAST lättare efter det. 2012 hade han bara en betald inspelningsdag på hela året. Och det var inte ens i en film eller tv-serie, utan på ett regissörseminarium. – Det var ett jäkligt tufft år. Man börjar bli osäker på sitt spel. Mycket av skådespelarjobbet handlar om att hålla ut. Som tur var fick jag min första audition 2013 och då kunde jag fortsätta. Jag är bara tacksam för varje dag jag får jobba, man blir ganska ödmjuk. Men när du står där med en Oscar i näven om tio år kommer du att sakna 2012 och anonymiteten. – Haha, så länge jag kan försörja mig på det här jobbet så är jag nöjd. Das Boot fick precis en GQ-award i Tyskland, vi skulle upp på scenen och ta emot det och jag insåg i den stunden att det är lugnt, jag behöver inga priser. Det är inte målet. Vilken skådespelare har den sortens karriär du strävar efter? – Jake Gyllenhaal tar inte ens en roll om han inte får sex veckors rep inför första inspelningsdagen. Det uppfattar jag som en stor lyx. I Tyskland är det knappt nåt rep alls inför en filminspelning. Det vore kul att komma till en punkt där man kan begära reptid. SKÅDESPELARDRÖMMARNA VÄCKTES TIDIGT. Wittgenstein var fem år och såg Bondfilmen Man lever bara två gånger med Sean Connery. Han tyckte att Connery var så tuff och ville bli precis som han. ”Han är ingen hemlig agent, han är en skådespelare”, fick föräldrarna förklara. Och nu, drygt 30 år senare, spelar han alltså mot Bondbruden Izabella Scorupco i Hidden. Cirkeln är sluten. – Ja, det är jättekul. Speciellt med tanke på att jag som 15-åring spelade väldigt mycket Goldeneye 007 på Nintendo 64. I Hidden är han Jonas, en ensamvarg som vill få klarhet i varför mystiska saker händer honom, som gräver i sitt förflutna för att lista ut varför han är som han är. – Vi är mycket nära, konstaterar Wittgenstein. Är du också en ensamvarg? – Nej, jag tycker om att hänga med kompisar. Men jag bodde i Tyskland tills jag var 15, sen i Sverige, i Paris och ett år i England. Och sen flyttade jag till USA. Har många bra vänner på olika ställen men de jättenära relationerna är få. Jonas växte upp hos fosterföräldrar, lider av svåra, oförutsägbara migränattacker, och har svårt med relationer. Det kan jag identifiera mig med, även om Jonas anses lite märklig av omgivningen eftersom han är sjuk. Direkt när jag läste boken kände jag att det slog an en nerv. NR 1, 2019 | NÖJESGUIDEN 35 FOTO: KEYART HORIZ