Sommarguiden Halland 1
Bruno Mitsogiannis: ”En tuff bransch att överleva
i” Bruno Mitsogiannis, nyligen 40 år fyllda, har arbetat som sångare och musikalartist ända sedan han tog studenten. Men att överleva i branschen kan vara tufft på olika sätt – och det gäller att vårda sitt varumärke. – Det mesta var skit med pandemin, men för min del räddade den faktiskt musikkarriären, säger han. Text: Joakim Löwing Foto: Anna-Lena Ahlström I sommar turnerar Bruno Mitsogiannis för tredje gången med Diggiloo – som i fjol lockade nästan 125 000 åskådare totalt och sedan starten 2003 dragit miljontals besökare. Något som är bland det roligaste han vet. -Det är så jäkla kul att åka runt i Sverige med ett tiotal andra artister, älskar verkligen upplägget att uppträda med både egna och andras låtar tillsammans på scenen. I årets gäng känner jag Jessica Andersson och Per Andersson sedan tidigare och vi har jätteroligt ihop. Med Per får man se upp, för där kan vara som helst hända, samtidigt som han är en väldigt fin människa, skrattar Bruno. Östgöten – uppvuxen i Valdemarsvik och boende i Norrköping – har livnärt sig som sångare och musikalartist ända sedan han tog studenten 2004. 40-åringen – som firade högtidsdag den 18 mars – har medverkat i flera stora musikalsuccéer som West Side story, Rock of Ages och Jersey boys. Samt flera stora rockturnéer ihop med Norrköpingssonen Peter Johansson, både kollega och nära vän sedan flera år tillbaka. -Jag är väldigt glad över förmånen att få jobba med ett av mina absolut största intressen i livet. Det gäller att ha både skicklighet och tur för att kunna hålla sig kvar i branschen. Man måste förstås vara duktig på det man gör, men också trevlig, positiv och lätt att samarbeta med. Mycket handlar om att bygga ett bra varumärke och sedan lyckas bibehålla det. Då är det även viktigt att synas kontinuerligt. Sociala medier har blivit allt mer betydelsefullt, många artister mer eller mindre fungerar som influencers också. Jag försöker skriva inlägg på Instagram i alla fall några gånger i veckan, varav jag en gång per vecka brukar lägga ut en låt som jag sjungit in. Men där finns mycket att förbättra och bli mer aktiv. Ingen ålderskris i sikte…? -Nej, inte än så länge och det slipper jag gärna, haha. Jag mår bra, tränar och håller mig i form - spelar bland annat fotboll med Loddby i division 5 – även om det mest blir matcher med B-laget i division 6. Kör också mycket golf, där jag har fått ned handicapet till 6.2. Däremot måste jag erkänna att det känns konstigt att inte längre fylla något på 30 år… fast det är ju egentligen bara en siffra. Har du någonsin haft så lite jobbuppdrag att du varit orolig för att inte kunna försörja dig längre i karriären eller varit nära att sluta på grund av någon annan anledning? 24 -Sedan jag slog igenom som 25-åring med Queen-musikalen We will rock you har det gått väldigt bra, inte minst med en hel del huvudroller i olika musikaler och rockturnéer som exempelvis Crossroads. Men under perioden då jag gjorde Jersey Boys med David Lindgren, Peter Johansson och Robert Rydberg hade jag så höga prestationskrav på mig själv att jag tappade glädjen, det var inte roligt att stå på scenen längre – utan snarare en ren och skär ångest. Han fortsätter: -Självklart ska man alltid göra sitt bästa för publiken, men det gick till överdrift. Och tyvärr påverkade det mycket av vardagen i privatlivet också. Jag kan inte ha varit särskilt rolig att leva på den tiden. Det gick ut över mitt dåvarande förhållande och till slut höll det inte längre. Allting kretsade kring mitt arbete och jag var ofta sur hemma då jag inte tyckte att jag presterat tillräckligt bra. När Bruno hade allvarliga funderingar på att lägga av bröt plötsligt pandemin ut. -Jag fick en ytterst nödvändig paus och i samma veva började jag att gå på terapi. Det var ohållbart att mitt yrke skulle prägla så mycket av tillvaron. Då fanns tid att verkligen reflektera och gå på djupet med mina problem. Sakta, men säkert kändes det bättre och